Det händer ibland att jag tror att jag har glömt ett barn. Var är den där lilla? Som inte går själv? Som inte bär sin egen väska? Som inte tar sig ur bilen för egen maskin?

Tills jag inser: den lilla finns inte längre hemma hos oss.

Men vi har haft en sådan i tretton år. Man blir ju van. Till och med jag blev. Och därför känns det ibland så… Inte tomt. Men lätt.

Allt har sin tid. Jag tror det ska vara så och jag tror att många – om än inte alla – tider kan vara de bästa om vi ser det goda med den som är just nu. Nu har vi en tid där det oftast går att resonera med de flesta i familjen och en tid där alla själva knäpper av sig säkerhetsbältet och kliver ur bilen.

Jag är SÅ redo för den här tiden.

För jag lever också i en tid där jag dagligen får höra av minstingen att jag är den bästa och finaste och snällaste mamman i hela vida världen.

Snacka om att få det bästa av två världar.