Arvid var symtomfri hela gårdagen och hela natten till idag men fick ändå stanna hemma idag. Ingrid intog dagis som vanligt. Jag jobbade.

Och så ringer de från dagis. Ingrid spyr. Fredrik klär Arvid i halare och rusar ut. Och märker att nycklarna (inklusive bilnyckel och nyckel till vagnsförrådet) blev hemma.

Alltså BÄR han Arvid hela vägen till mitt jobb för att hämta nycklar. Har du burit människor på ett år och fyra månader som helst går själva men utgör en absolut livsfara för sig själva i trafiken? Då vet du hur roligt Fredrik hade det.

Dessutom skulle han sedan bära Arvid till dagis och få hem två barn (varav ett hade spytt redan andra gången vid det här laget).

Hemska, hemska saker.

Själv talade jag om att hantera nervositet med en grupp elever, tog del av en annan grupps litterära samtal och handledde en tredje grupps tidningsarbete. Avrundade sedan dagen med en föreläsning av min goda, saknade vän författaren Kaj Korkea-aho och ett hundratal elever.

En sådan här dag är det inte svårt att konstatera vem som hade det jobbigast. Tur för mig att det inte är någon tävling.

Nedan följer en uppräkning av dagen som gått.

Jag vaknade typ kvart över sju och var lite hög av lycka över att Parmesen (Arvid) sovit gott sedan åtta kvällen innan. Efter dedär åtta spyattackerna. Det kallar jag bönesvar i vardagen. Du får kalla det vad du vill.

Jag och Inks kom iväg tidigare än vanligt och smärtfriare än vanligt. Också bra.

Från nio jobbade jag löjligt effektivt och ännu löjligare hårt med det sista av läsandet av årets textkompetensprovsvar. På eftermiddagen började jag äta kex som chips för att orka. Jag orkade.

Kvart över fyra hämtade jag Ingrid. Hon var lite sur på mig för att jag kom så sent. Det fick hon vara. Det gick om snabbt. Kanske för att de idag på dagis hade talat om ilska. När blir man arg och varför? Och hur kan man hantera det? Älska att de talar om sådant.

Väl hemkomna till den symtomfria Arven och dem vabbande Fredriken svängde jag ihop kycklingquesadillas. Jättegott.

Sedan såg barnen dagens barnprogram medan jag läste och Fredrik var på jobbet. Vi muskeltränade dagens sevenpass (imorgon har jag avklarat min andra månad av utmaningen, jee) och försökte göra vårt hem representabelt.

Efter barnens läggdags klockan åtta kom sex tonåringar till vårt hem. De satt tre och tre i våra soffor till halv elva och vi samtalde om de utmaningar och glädjeämnen som finns just nu. Tack och hjälp, som det brukar heta.

Trött och trots allt tacksam avslutar jag den här dagen och ser fram emot nästa. Nästa är fredag. Har en fredag någonsin kommit lägligare?

Och ändå tar jag mycket hellre allt det där jag skrev om senast än den spaka, slöa och på det sättet lättskötta lille man vi har nu. Sedan fem idag har han kastat upp åtta gånger. Med tanke på att hans senaste magsjuka varade i två veckor är vi lite lätt oinspirerade just nu.

– är att flera gånger varje dag inse att man inte plockat bort något som absolut borde ha plockats bort
– är att helst vistas hemma eller i andra småbarnshem
– är att ta fight vid varje blöjbyte (hur han fortfarande kan ogilla det så mycket övergår mitt förstånd)
– är att leva med en ung man som nästan alltid vet vad han vill och minst lika ofta protestera om någon annan vill något annat för hans del
– är att lära sig att en ettårings protest kan vara milt sagt högljudd (Fredrik har hört den ut på gården en gång, vi bor på tredje våningen)
– är att varje dag dö sötdöden för att han är den ljuvligaste som finns
– är att varje dag dö irritationsdöden för att han förmår så mycket och fattar så lite
– är att ständigt vara tacksam och förundrad över att han kom till just oss och för alltid förändrade vårt liv till det bättre

Inte blev ju livet lättare när de kom till oss. Men rikare, ljuvare, skörare, starkare och bättre. Så mycket bättre.

Den stora, som tillhör de äldsta på dagis, har idag lekt mest med dagisets minsting eftersom hon saknade sin bror.

Åh, de här två.

Jag har börjat skriva fem olika blogginlägg under den halvtimme som gått. Skrivit några rader, ibland mer och sedan raderat och börjat om. Skrivit om något helt annat. 

Kanske det är just sådana dagar då man inte ska skriva så mycket alls. Om noll av fem blir till något som tål dagsljus är det kanske bäst att inte ens försöka.

Jag ville inte vara motsträvig och trist, men jag undrade lite försiktigt om vi verkligen behöver en så stor verktygsback och om vi verkligen har plats för en så stor verktygsback. Nu står den på köksbordet och jag undrar lite försiktigt om den är där för att stanna.

Dilemma: Arvid 1 år älskar marken som hans syster gått på. Han vill hela tiden vara där hon är och göra det hon gör. Ofta(st) räcker hans kapacitet inte till. Ofta (utan st inom parentes) leder det till konflikt.

Och trots att just våra barn förstås är de mest märkvärdiga och unika i världen (i likhet med alla andra) så antar jag att någon annan någon gång tampats med samma dilemma.

Lösning: ??? Det är här som du erfarna flerbarnsförälder in i bilden och levererar lösningar som kommer att öka vår dagliga hemmaplansfrid.m

I något skede idag var den här stunden min. De flesta andra stunder idag har sett helt annorlunda ut, men just där och just då var läget grymt bra.

Jag är lite spänd. Riksdagen behandlar en stor och viktig fråga och jag känner mig lite spänd.

Inte i första hand för vad resultatet blir, utan just nu mera för hur vägen till det resultatet kommer att se ut. Så innerligt jag hoppas att vi kunde behandla varandra med respekt och med en ärlig vilja till förståelse. Till och med den människa som enligt dig tycker helt fel förtjänar din respekt. Hoppas jag. Tycker jag.

Jag bara avskyr de hånfulla, förlöjligande kommentarer som tittar fram i kommentarsfält och statusuppdateringar. Att förlöjliga och förminska andra människor… Sedan när är det så vi gör?

Jag hoppas att du som jag har nåden att ha vänner i alla möjliga olika läger med alla möjliga olika åsikter. Om vi umgås bara med dem som delar våra egna värderingar är det lätt att hata dem som tycker annorlunda. Om vi älskar ens en enda som står på andra sidan blir det genast mycket svårare.

Jag är rädd att vi inte kommer att sköta det här speciellt snyggt.

Därför är jag lite spänd.