Utan dig

– Vad sku jag göra utan dig, Arvid? frågar Ingrid. Ofta.
Och jag vet att Arvid skulle säga samma sak om han bara skulle kunna.

I nuläget består hans ödmjuka talrepertoar enbart av ordet mamma. Sämre ord kunde han ju ha börjat med. Kan jag tycka.

Tacksam

Den här onsdagen på sportlovet 2014 är jag tacksam för

– att jag fick löjligt mycket gjort på jobbet idag, det är tydligen lätt att vara effektiv när varken kolleger eller elever är på plats
– att min lunchsallad var så fruktansvärt god att jag fortfarande är lite hög på den
– att den bok jag läser, som är ganska dålig, snart börjar vara slut
– att mina svärföräldrar är de hjälpsammaste man kan tänka sig
– att jag hade möjlighet att se sprintstafettfinalerna
– att jag får planera för och drömma om en sommar i vårt alldeles egna sommarhus
– att vardagen just nu känns hållbar och möjlig
– att min förkylning är så pass över att jag ska springa igen imorgon efter en tråkig paus på en vecka

Och mitt i allt det där undrar jag om inte det allra bästa ändå är att jag just nu får vara helt ensam hemma en halvtimme eller så. Eller, okej. Arvid är faktiskt här, men han sover och märks egentligen inte alls. Om jag blundar är det som om jag på riktigt är helt ensam hemma.

På hög höjd

När hon var tre månader ung flög hon till London. När hon var ett flög hon dit på återbesök. När hon var två flög hon från Umeå när isläget omöjliggjorde den inplanerade båtresan.

Eftersom hon är som vi andra minns hon inte någon av sina första besök på hög höjd.

Idag flög hon hem från sportlovsresan. En timme mellan Umeå och Stockholm och sedan ännu en timme ända hem.

Jag tror hon kommer att minnas. Pirret i magen. Att man kunde se hela stan. Pandis med bälte. Och, tyvärr, känslan i öronen.

20140218-213632.jpg

20140218-213644.jpg

20140218-213659.jpg

20140218-213708.jpg

Äpple

Här har ni ett äpple som inte fallit speciellt långt från sitt träd. Rutchkanor, klätterställningar och hoppborgar var roligt bara en liten stund. Vi fick onekligen så mycket mera för de 99 kronor jag la på boken än för de 100 kronor jag la på inträde till Busplaneten. Om jag inte skulle älska att hon älskar att läsa skulle jag kanske vara irriterad.

20140218-132433.jpg

För tre år sedan

I den mindre pålitliga delen av semestergruppen ingår i år:

– Edith 6 år
– Ingrid 5 år
– Astrid 4 år
– Inga 3 år

Jag kommer ihåg när jag och Ingrid var här på sportlovet för tre år sedan. Då bestod gruppen av:

– Edith 3 år
– Ingrid 2 år
– Astrid 1 år
– Inga 0 år

Och nog var det sportlovet… annorlunda. Milt sagt.

När man tänker tillbaka på den tiden känns utsagor om att små barn innebär små bekymmer som ett skämt. Ett hånfullt och dåligt skämt.

Ormen

Varje paradis har sin orm. I mitt semesterparadis Umeå heter ormen Stig och är den katthane som förgyllt tillvaron hemma hos min syster och hennes familj i snart fyra år.

Förgyllt och förgyllt. Han är inte direkt mysig. Senast igår uttryckte husfolket förvåning över att han levt så länge. I något skede googlade min svåger “livslängd katt” och såg inte precis glad ut när folk på forum berättade om farmors frass som blev trettio eller om någon rackare till katt som fyllde tjugotre innan den ens blev hängig.

Vi kan ha många år framför oss, jag och Stig.

Det känns märkligt att erkänna det, men om sanningen ska fram är jag rädd för Stigen. Dagtid går det ganska bra, men jag sover inte gott om nätterna då jag vet att han sover under samma tak. Senaste natt dök han upp på min madrass typ tjugo över fem och då var den natten över för gott för min del.

I natt har jag fått ett löfte om att Stig ska sova utomhus. Jag ser fram emot det.

Sportlovsresa

Sportlov bör som bekant firas i Umeå. Jag insåg mina begränsningar som mor och valde att ta med bara ett barn på resan. Insåg också begränsningarna som sa att jag inte kan vara en hel vecka utan det andra så det blir vår kortaste sportlovsresa hittills.

Jag och Inks tågade upp till Vasa igår, fredagsmyste och sov gott i nyaste barndomshemmet i Solf och sitter nu på båt.

Igen: så lätt det är att umgås med bara den ena, att ta hänsyn till bara en annans ganska ständiga behov.

20140215-093459.jpg

I år

För två år sedan bjöd en av de frackklädda upp min lilla treåring. Hon blev smickrad men också lite rädd och stod över.

För ett år sedan blev hon uppbjuden av en av flickorna och då gick det bättre. Rentav bra.

I år klädde hon sig i sin längsta klänning och hoppades på dans. Helst med en flicka. Men så kom han. Den troligtvis enda av pojkarna som skulle ha haft en chans. Och hon tackade ja. Och hon dansade. Och hon var stolt.

Och jag tänker exakt som jag tänkte för två år sedan; ett livsmål är att fostra en son som bjuder upp lärarens lilla flicka på Gamlas dans.

20140214-211847.jpg