Hon stormar ut ur vardagsrummet i affekt. Fredrik har just sagt nej när hon ville höra ja och nu smäller hon i en dörr och ropar.

Sedan leker hon en stund i sitt rum och tittar på buu-klubben. Det går en dryg timme och vi hinner glömma nejet.

Hilde hinner inte glömma. Eller hinner gör hon kanske, men hon glömmer inte. Alls. Så hon kommer in i vardagsrummet igen efter en dryg timme i frid och fröjd.

– Jag undrar när pappa kommer att säga det där som man brukar säga när man har varit elak mot någon, säger hon uppfordrande och utan att egentligen tilltala honom.

Hon är inte direkt kortsint, vår Hild. Hennes elefantminne har onekligen sina sidor.

Men jag tror att hon kommer att klara sig bra.

Ordningen i vårt hem är ju utmanad redan till vardags, så att coronan skulle skapa ett kaos kom inte som någon större överraskning. När man är sjuk har man inte råd att bry sig, men i takt med att krafterna återvänt har också frustrationen över stöket gjort det. Så ikväll tog vi oss samman och plockade i kök och vardagsrum.

(Jag riktigt känner hur 80 % av er redan har slutat läsa det här inlägget och hur resterande 20 % irriterat ber mig komma till sak. Och ja, jag kommer snart till min sak!)

Jag och Fredrik plockar på väldigt olika sätt. Vi stör oss på olika saker och prioriterar följaktligen olika saker. Så mitt i vardagsrumsplocket, när jag har samlat på mig en simpuff, två dockor, en sko och fyra memorykort och är på väg till Hildes rum med det, noterar jag att Fredrik har tagit fram verktygsbacken för att skruva fast en ytterst lös skruv i Hildes lilla bord. Mitt i nödplocket prioriterar han alltså att skruva ett bord.

Jag. Skulle. Aldrig.

Det är väldigt lätt att bli irriterad när den andra gör jättekonstiga saker.

När var vi var hyfsat nya i varandras liv skulle det där ha stört mig. Jag skulle antagligen ha kritiserat och ifrågasatt. När vi var nyare hade jag blivit irriterad, men kanske valt att hålla det för mig själv. Nu älskar jag det. Jag älskar att vi ser olika saker och agerar på dem.

Att prioritera och tänka och tycka olika är ju oftast helt ofarligt. Och varje gång det händer har vi ett val. Vill vi ta en fight om bättre eller sämre? Eller ännu värre – om rätt eller fel? Eller väljer vi att tänka att det ju är en otrolig rikedom att vi ser och tänker och agerar olika?

Jag väljer det senare. Alla gånger jag bara kan, vilket är nästan alltid. Vi är bättre tillsammans för att vi är olika. Och om vi lyckas se det så har vi det både bättre och lättare tillsammans.

Och nu… Ja, nu är det plockat i vardagsrummet. Och Hildes bordsskiva sitter fast igen. Om vi var lika hade vi aldrig fått båda.

Egentligen vill jag bara skriva om den här tröttheten som jag bär på nu efter covid. Jag vill ställa frågor till alla som haft covid och fråga hur trötta de var efteråt och hur länge. Men om jag har lärt mig något är det att den frågan är helt onödig att ställa. Der var som det var för dig och det är som det är för mig. Bara i vår familj på fem har vi haft fem helt olika grejer fast vi alla drabbats av samma virus. Att be varandra om facit är helt bortkastat. Det finns inget coronafacit. Fanns ju verkligen inte för två år sedan heller. Ovissheten är och förblir den här sjukdomens andra namn. (Men om du vill berätta om din egen trötthet kommer jag inte att hindra dig. Om du dessutom vill berätta om en intensiv men snabbt övergående trötthet är jag speciellt samarbetsvillig.)

Men jag kunde ju försöka säga något annat och då kunde jag för allt i världen berätta att jag var på zoom-föreläsning med mina studier ikväll och att det var fint. Timmarna bara flög fram.

Eller så kunde jag berätta att vi idag hade ett kort och fint besök av en person som vi inte hade sett på typ tio år. Ljuvligt! Och tänk att det kan kännas så självklart att ses fast det gått så lång tid.

Eller så kunde jag med andra ord konstatera att tröttheten uppenbarligen inte är värre än att jag kan se ljusglimtar i spontanbesök och föreläsningar. Det är verkligen inte synd om mig.

Det du. Det är verkligen inte synd om mig. Att jag känner så och verkligen känner så, inte bara tänker så och vet så och rationaliserar så – det är ett tecken på att livet faktiskt återvänder.

De dyker upp ibland. De där bilderna från när Hilde var riktigt liten. Hon var helt och hållet sig själv redan då, men vi visste så mycket mindre om vem hon var.

Och vi visste ingenting om synskadan.

När bilden ovan togs var Hilde några månader ung och nydöpt. Hon sov jättebra på nätterna. Löjligt bra. Hade ovanligt dålig hud, men det var det enda ovanliga någon av oss visste om. Förutom nattsömnen då.

I mötet med den här bilden testade jag en tanke på mig själv. För att testa tankar är vad jag gör. Sörjer jag tiden då jag trodde att ovanligt bra nattsömn och ovanligt dålig hud var det ovanliga med Hilde?

Jag testade tanken. Rannsakade min själ. Men nej. Jag sörjer inte.

För på den tiden visste jag så lite om vem hon var. Jag visste inte att hennes hjärta är det vackraste, att hennes sociala kompetens är enorm och att hon tycker så ofantligt mycket om människor. Jag visste inte att hon är trygg i alla sammanhang, att hennes viljestyrka är oöverträfflig och att hennes humor är jättefestlig. Jag visste inte hur bra hon är på ord och att hennes redan då stora förmåga att smälta storasyskons hjärtan skulle växa sig ännu större.

Och nej, jag visste inget om synskadan.

Men den väger så lätt. Medan allt det där andra väger så tungt. Så hur skulle jag kunna sörja eller vilja byta?

Nej.

Att få vara Hilde Nora Birgittas mamma var stort. Och är större.

Så här fjärde dagen i karantän har jag bara en sak att säga:

Jag tycker väldigt mycket om mina barn. Jag är glad att jag har dem.

MEN.

Ni som hade hela familjen i coronakarantän när alla skulle vara hemma fjorton dagar… Ni har verkligen min respekt. Ni borde få diplom och medalj och pokal och stipendium. Med livstidsprenumeration.

Vi klarar det här, men det är sällan vackert.

I två år har vi anat att Fredrik skulle klara corona sämst. Vi hade rätt.

I två år har vi anat att Arvid skulle klara karantän sämst. Vi hade rätt.

Imorgon är han fri. Han som varit symtomfri och energisk sedan i onsdags. Oj, vad jag längtar.

– Vad vill du tacka Gud för idag?

– Att jag fick fara tillbaka till dagis!

– Och vad vill du be för?

– Att jag ska kunna sköta bra om mina föräldrar och mina syskon.

❤️

Ja. Där är vi nu. Efter att i två år ha levt med coronahot lever vi nu med coronaverklighet.

Alla fem har testat positivt. Och TUR är väl det. Dels för att det ändå känns bättre att ta det kort och intensivt, men mest för att jag aldrig skulle kunna tro att vi alla fem haft samma grej om vi inte alla fem haft samma positiva test. Vi har verkligen hållit på med helt olika saker här.

Jag tänker mig att det är lite som ett skoldisco på sent 90-tal. Vi var alla där. I samma lokal, hörde samma musik, betalade samma inträde. Men vi hade verkligen helt olika upplevelser och erfarenheter och berättelser i efterhand.

Så ser vår coronaberättelse ut att bli.

Vi återkommer.

Hilde. Fortsättningsvis en mästare på att leka. Helst med andra, men också ensam om läget så kräver. Här har hon styrt upp ett tåg. Som om det behövde sägas.

Vi betalar dagligen ett högt pris för de här lekarna i form av rådd och stök. Och jag säger verkligen inte att vi gör det med glädje alla dagar, men jag säger att vi gärna gör det om man ser till alternativet.

Det finns ju stunder när jag är lite orolig. Hur kommer hennes liv att bli med tanke på de villkor som är hennes? Hur stort hinder kommer synskadan att vara?

Men så sitter hon där. Överlycklig i sin lekvärld. Den mest självklara någonsin. I prinsessklänning, Arvids gamla cykelhjälm och någon random sovmask som ett av storasyskonen gjort i småslöjden. Och i den stunden kan jag inte frammana orosstunderna. Alls.

Jag just nu:

Å ena sidan känns inga av mina problem riktigt riktiga. I en värld som brinner blir mina i-landsproblem just precis i-landsproblem.

Å andra sidan är jag skör och grundsorgsen och det gör mig stundvis märkligt och pinsamt dålig på att hantera till och med mina i-landsproblem.

Just så är det för mig just nu. Vissa dagar lever jag i konstant tacksamhet för trygghet och fred i mitt liv. Så medveten om de perspektiv som är just nu. Andra dagar lever jag i… något helt annat. Mycket fulare och sämre. Så oförmögen att känna de perspektiv som jag vet att är verkliga.

Tänk tänk tänk att det här händer.

Jag pratade i telefon med en vän en gång och tittade framåt i tiden. Mot just den tid som är nu. Och jag minns att jag sa att jag önskade att mitt största problem den här våren skulle bli vad jag ska göra i augusti när min nuvarande anställning tar slut.

Jag önskar att jag hade haft rätt. Och aldrig hade jag kunnat ana orsaken till att jag hade fel.

– Vad vill du tacka Gud för idag?

– För mamma.

– Och vad vill du be för?

– Att kriget i Ukraina ska sluta.

Amen.

För aderton år sedan frågade han om jag ville gifta mig med honom. För aderton år sedan svarade jag ja.

Jag minns inte riktigt vilket liv jag såg framför mig den där dagen för aderton år sedan, men den här adertonde förlovningsdagen kom att innehålla just det som vårt liv brukar innehålla just nu. Fredrik och Arvid var i en fotbollshall nästan hela dagen. Ingrid i en annan idrottshall. I den hall där jag och Hilde också ville vara, men där vi inte kunde vara eftersom hon var sjuk.

Fotboll, friidrott, sjuka barn och vardsgspussel. Så ser livet ut just nu, aderton år efter mitt livs största och mest avgörande ja.

Det har sina sidor, det liv som är vårt. Men jag tycker om vårt liv. Ännu mer tycker jag om honom, den man som är min.