Sörjer jag tiden?

De dyker upp ibland. De där bilderna från när Hilde var riktigt liten. Hon var helt och hållet sig själv redan då, men vi visste så mycket mindre om vem hon var.

Och vi visste ingenting om synskadan.

När bilden ovan togs var Hilde några månader ung och nydöpt. Hon sov jättebra på nätterna. Löjligt bra. Hade ovanligt dålig hud, men det var det enda ovanliga någon av oss visste om. Förutom nattsömnen då.

I mötet med den här bilden testade jag en tanke på mig själv. För att testa tankar är vad jag gör. Sörjer jag tiden då jag trodde att ovanligt bra nattsömn och ovanligt dålig hud var det ovanliga med Hilde?

Jag testade tanken. Rannsakade min själ. Men nej. Jag sörjer inte.

För på den tiden visste jag så lite om vem hon var. Jag visste inte att hennes hjärta är det vackraste, att hennes sociala kompetens är enorm och att hon tycker så ofantligt mycket om människor. Jag visste inte att hon är trygg i alla sammanhang, att hennes viljestyrka är oöverträfflig och att hennes humor är jättefestlig. Jag visste inte hur bra hon är på ord och att hennes redan då stora förmåga att smälta storasyskons hjärtan skulle växa sig ännu större.

Och nej, jag visste inget om synskadan.

Men den väger så lätt. Medan allt det där andra väger så tungt. Så hur skulle jag kunna sörja eller vilja byta?

Nej.

Att få vara Hilde Nora Birgittas mamma var stort. Och är större.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s