Precis varje dag vet jag att jag fick världens bästa man. Ibland VET jag det. Idag VET jag det.

Inte är han perfekt, men det är verkligen inte jag heller. Han är i sanning min världs allra bästa. Han är så bra på mig. Och blir liksom bara bättre.

Medan jag skriver det här inser jag att det kanske kan vara provocerande för någon och jag hejdar mig nästan. Men så tänker jag på hur glad i hjärtat jag själv blir varje gång någon lyfter fram sin världs bästa och så tycker jag att det faktiskt måste väga tyngre och så vägrar jag hejda mig.

Jag tycker så vansinnigt mycket om honom. Så vansinnigt mycket.

Det var bara det. Höll jag på att skriva. Men så hejdade jag mig med rätta. Det finns inget bara med det.

Jag vet inte vad du tycker och jag kan absolut ha fel. Men jag tycker spontant att man kanske är för ung för att dra your-mama-kortet om man inte förstår att det är ett riktigt dåligt kort att dra mot ett eget syskon.

Just sayin’.

Nämner inte några namn här, men minst ett av mins barn kunde växa på det här området.

Jag vet inte vad du tycker och jag kan absolut ha fel. Men jag tycker spontant att man kanske är för ung för att dra your-mama-kortet om man inte förstår att det är ett riktigt dåligt kort att dra mot ett eget syskon.

Just sayin’.

Nämner inte några namn här, men minst ett av mins barn kunde växa på det här området.

I fredags ville han köpa en egen liten present till Hilde. Visserligen för mina pengar, men ändå. Han valde med omsorg ut en liten present. Men insåg sedan att den lilla presenten skulle drunkna i mängden på födelsedagsmorgonen och föreslog att han därför skulle få ge sin present redan på fredagen. Jag var tråkig (eller rimlig?) och sa nej.

Och då tänkte han ut det. Han kom hem och författade ett långt brev till Hilde från Nissen Krister. (Bloggläsaren med riktigt gott minne minns kanske Krister som började sin karriär som tomtenisse och sedermera blev någon slags familjeprofet.) I brevet meddelade Krister att han på söndagen skulle leverera en egen present till den blivande sexåringen. Och plötsligt drunknade den lilla presenten ingenstans utan blev ett verkligt spännande och uppskattat inslag i födelsedsgen.

Han är helt underbar. Arvid alltså, inte Krister. Även om de ju har vissa likheter. Han tror väl sig vara en sällsynt stor gåva till fotbollen men är egentligen en sällsynt stor gåva till småsyskon. Och det är faktiskt mycket bättre och viktigare. Han är på riktigt världens bästa storebror. Det är nästan en tragedi att det är bara en enda som får uppleva det till max.

Men å andra sidan njuter hon av det till max.

NOLL!

Klockan 6:11 väckte hon mig och undrade när vi egentligen hade tänkt fira henne. Eftersom tre av firarna är tonåringar hade vi kommit överens om att fira klockan åtta. Vilket jag upplyste Hilde om. Vilket var helt meningslöst eftersom hon inte kan klockan.

– Hur många minuter är det kvar? frågade hon.

– Ja, vad blir det? Hundratio minuter kanske?

Att hon drog en förtvivlans suck var SÅ rimligt.

Att hon somnade om var SÅ välkommet. Sedan vaknade hon vid sju och timmen fram till åtta bjöd på smärtsamt många mellanrapporter om antalet kvarvarande minuter. Men vi kom i mål och vi fick fira.

– Det här är den bästa dagen någonsin! har hon sagt många gånger idag. För verklighetsförankringens skull ska jag väl nämna att hon också två gånger har sagt att det här är den värsta dagen någonsin. Men de gångerna var det nog bara 6:11-väckningen som talade. Tror jag.

Hilde Nora Birgitta sex år är livsglädje och viljestyrka. Hon är lek och hon är hjärta. Hon tycker om alla människor och hon utgår från att alla människor tycker om henne. Hennes inre världar har inga gränser. Det har inte hennes kvällspigghet heller. Hon är väldigt många människors minsting och det är väldigt fint att få vara det. Hon är särskild och hon är vår och jag är så tacksam för just det. Grattis, älskade Hilde!

Vi har räknat ner dagar i någon mån sedan det var ett tresiffrigt antal dagar kvar. Hon har verkligen, verkligen väntat. Men hon har väntat med stil. Inte med gnäll utan med glädje.

Jag tänker att hon väntar som hon lever. Med väldigt lite gnäll och med väldigt mycket glädje.

De senaste dagarna har vi kört nedräkning i bästa tio-nio-åtta-stil. Med förväntan och iver har vi ropat ut dagens siffra och idag har vi äntligen fått ropa EN! Bara en dag kvar till den efterlängtade födelsedagen.

Hon somnade tidigt, själv somnar jag uppenbarligen sent. Bäst att ta natt nu så fort det bara går, för jag vet att den dag då vi får ropa NOLL kan börja väldigt tidigt.

– Vår femåring. Och tänk, snart får vi säga sexåring, sa jag till henne idag.

– Kan du säga det nu? frågade hon andäktigt. Och jag sa det. Och hon myste. Inifrån och ut.

De första veckorna fick jag frågan hela tiden. Hur trivdes jag på mitt nya jobb? Jag sa som det var. Att jag trivdes jättebra. För bra.

– För bra?

Ja. För bra. För jobbet är ju bara mitt till låns. Jag sa det med någon slags lätthet och glimt i ögat, tänkte att det ju är lääänge kvar tills lånetiden går ut.

Men nästa vecka har två femtedelar av läsåret gått. Jag förstår inte hur tiden kan gå så snabbt och jag trivs ju fortfarande för bra. Och jag tänker fortsätta med det. Det blir inte lättare att lämna sedan för att jag höll tillbaka medan det var.

Vad som än händer efter det här året är jag otroligt glad och tacksam för att jag fick vara just här just nu. Jag har redan lärt mig mycket och fått lära känna många härliga typer. Det var nog så här som det skulle vara nu. Begrunda gärna nåden i att få känna så.

Det finns mycket jag kunde säga om november 2022. Men en sak som jag verkligen vill säga var att jag i november 2022 så gott som dagligen spelade Astrid Lindgren-memory med Hilde morgon OCH kväll.

En av mina bästisar brukar säga att tända ljus i ett hem är ett tecken på att läget där ändå är helt okej. I en katastrofal vardag som handlar om kamp och överlevnad tänds inga ljus.

Det är nog lite samma sak med memory. Den som spelar två omgångar memory med sin älskade femåring har det helt okej. Minst.

Från morgonens parti. Hon vann med två par.

Tack för påminnelsen, Facebook!

För på dagen nio år sedan tyckte jag uppenbarligen att livet bjöd på för få utmaningar och spontanklippte pannlugg hos en frisör i mitt dåvarande lokala köpcenter. Gick på församlingens julfest samma kväll och kände mig rätt snygg. Vaknade morgonen därpå och började använda spännen för att låta luggen växa ut. Redan vid nästa hårtvätt var pannluggen något slags minne blott som jag försökte inympa i resten av håret.

Ändå. När jag ser den här bilden vill jag boka klipptid för lugg imorgon. Trots att det roliga på bilden varade exakt en enda liten dag. Någon futtig eftermiddagstimme och en julfest.

Och sedan följde hur många månader som helst av frustrerande utväxt.

Ändå. Vad gör det om hundra år när allting kommer kring? Som Snövit och hennes kortväxta vänner sjöng. Jag skulle inte förgås av chock om jag plötsligt en dag dyker upp med lugg.

Tala mig ur det. Eller in i det. Eller någonstans.

Hon och jag ska gå på restaurang. Bara vi två.

– Vilken restaurang ska vi gå till? undrar jag.

– Jag vet inte. Men den ska vara i Vasa eller i Hankmo, svarar hon.

Och alla som vet vad Hankmo är förstår det fina. Och alla som inte vet kan läsa på och lära sig att Hankmo är livskraftig landsbygd med ca 555 invånare. Och inte med ca 555 restauranger då.

Hon är rolig. Det är roligt att få leva med henne.