NOLL!

Klockan 6:11 väckte hon mig och undrade när vi egentligen hade tänkt fira henne. Eftersom tre av firarna är tonåringar hade vi kommit överens om att fira klockan åtta. Vilket jag upplyste Hilde om. Vilket var helt meningslöst eftersom hon inte kan klockan.

– Hur många minuter är det kvar? frågade hon.

– Ja, vad blir det? Hundratio minuter kanske?

Att hon drog en förtvivlans suck var SÅ rimligt.

Att hon somnade om var SÅ välkommet. Sedan vaknade hon vid sju och timmen fram till åtta bjöd på smärtsamt många mellanrapporter om antalet kvarvarande minuter. Men vi kom i mål och vi fick fira.

– Det här är den bästa dagen någonsin! har hon sagt många gånger idag. För verklighetsförankringens skull ska jag väl nämna att hon också två gånger har sagt att det här är den värsta dagen någonsin. Men de gångerna var det nog bara 6:11-väckningen som talade. Tror jag.

Hilde Nora Birgitta sex år är livsglädje och viljestyrka. Hon är lek och hon är hjärta. Hon tycker om alla människor och hon utgår från att alla människor tycker om henne. Hennes inre världar har inga gränser. Det har inte hennes kvällspigghet heller. Hon är väldigt många människors minsting och det är väldigt fint att få vara det. Hon är särskild och hon är vår och jag är så tacksam för just det. Grattis, älskade Hilde!