Efterlängtade bebis

Han föddes igår. Höstens mest efterlängtade bebis. Den lilla människa som jag väntat på sedan nyårsafton. Han som bott i den mage som vuxit nära mig, den mage som Ingrid klappat på och sjungit för. Nu är han här. Och i och med det är jag… egentligen ingenting. Eftersom inga blodsband binder ihop mig med honom har jag ingen titel nu, ingen officiell eller släktskaplig. Men något nytt blev jag nog i går även om det svenska ordförrådet inte räcker till för att benämna det. Jag använder termer som nästan-moster eller bästis-moster och tycker att det känns ganska nära om än lite klumpigt. För jag älskar ju honom redan nu. Jag har inte sett honom i verkligheten ännu men jag gör det. Jag ska alltid vara en fest för honom.

Advertisements

Jag har

Jag har flyttat ut ur förlossningssalen.

Jag har läst lite ur min favoritförfattares nyaste bok och än en gång utmanats på just det sätt som jag tror att jag både vill och måste utmanas.

Jag har cyberdejtat en ovanligt ljuvlig människa som bor på helt fel ställe och medan vi gjorde det både skrattade och grät vi (ja, det låter klichéaktigt och ganska irriterande, men vi gjorde just precis det och det var helande).

Jag har fattat ett litet beslut gällande mitt bloggdilemma.

Jag har upptäckt att också en annan av de fem Alftons-böckerna från biblioteket är åtminstone lite konstig. Kanske författaren i något skede blev mera produktiv än man borde vara. Det har ju kommit ut nya böcker om killen i fråga i nästan fyrtio år. Bara det.

Jag har insett att jag absolut borde gå och sova nu eftersom morgondagen inte lär hälla nåd och vila över mig.

Jag har hoppats.

Jag är duktig

Jag får ibland höra att jag är duktig. Och visst, jag är sjukt effektiv. Jag vet det. Nästan ingenting jag gör kräver speciellt mycket av mig eller kostar speciellt mycket. Med ganska liten insats får jag relativt goda och ibland till och med stora saker att hända. Och det är ju en gåva. Men det finns kvinnor som får mig att se ut som den slappaste och lataste bland jordelivets varelser.

Till exempel hon. Och en annan trebarnsmamma som jag får följa på nära håll. Den här andra trebarnsmamman är magisk. Medan hennes gäster reser sig från matbordet i köket och sätter sig i soffan i vardagsrummet har hon slängt ihop en äppelpaj och plockat i diskmaskinen. Och valt ut matchande servetter. Jag har flera gånger inte ens märkt att hon har lagat panna cotta eller bakat bröd fast jag har varit i köket hela tiden. Och när hon packar familjens semesterväskor för en vistelse på flera veckor saftar hon bär samtidigt.

Ja, jag kanske är lite duktig ibland. Men jag bleknar. Oj, så jag bleknar. Jag kan ju knappt baka en paj om jag så är ensam hemma och har fyra timmar på mig. Jag vet inte vilka bär som kan saftas och jag har i ärlighetens namn inte en aning om hur saftande går till. Jag har inte ens servetter.

Men jag är sjukt effektiv. Och det gör att jag kan vara lat och ledig däremellan. Det och det faktum att jag inte ägnar den där tiden för ledighet och lathet åt att köpa servetter, saftapparater och bärbuskar.

Exempel på sådant jag kan skriva

– Åh! Jag tycker det är skönt att vara här, säger Ingrid efter sju sekunder på bibliotekets barnavdelning. Hon hittade liksom hem. Bläddrade i böcker, myste med kramdjur och besökte toaletten två gånger. Gick runt och beundrade. Viskade. Och lånade fem valfria böcker. Fem böcker om Alfons Åberg. Åtminstone en är jättekonstig.

20110829-181708.jpg

Sluta blogga

I några års tid har jag åtminstone varannan dag övervägt att sluta blogga. Tänk att jag kan inleda den meningen med i några års tid. Och det är kanske därför som jag ännu inte slutat. För att bloggandet under dessa ännu flera års tid har blivit viktigt i all sin brist.

De senaste veckorna har jag tänkt det ännu oftare. Åtminstone varje dag. Åtminstone flera gånger åtminstone varje dag. Av flera olika orsaker varav vilka den enda överskrider de andra i relevans.

Håll i dig. Nu kommer den.

Det finns saker som jag egentligen vill skriva om men som jag inte kan skriva om här. Och i jämförelse med de sakerna känns allt annat plötsligt så oviktigt och ytligt och besvärligt och tråkigt. Bloggen är bara ett medium och förstås ett begränsat sådant och den begränsningen brukar inte spela så stor roll för mig, men just nu gör den det och jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt det. Eller egentligen alls. Jag vet inte alls hur jag ska komma runt det.

Jag tror att jag famlar efter hjälp här. Hur ska jag göra?

Skräckläsningen

Mot bättre vetande upptog jag skräckläsningen i torsdags. Jag var nära att avsluta i går före läggdags men insåg i tid det förnuftiga i att lämna de femtio sista sidorna till dagsljus. Det gjorde jag rätt i.

Boken var faktiskt bra. Berättelsen tog faktiskt tag. Men i natt drömde jag mardrömmar som berörde nästan alla tonårsflickor jag känner. Och i morse blev jag lite orolig för Ingrid när hon stängde in sig i sitt rum medan rullgardinen var nerdragen och hellre höll till där i ensamheten i mörkret än intog morgonkaffe på balkongen med oss.

Så att sådant.

Det självklaraste

Ibland i svaga och starka stunder frågar jag mig varför vi bor i Helsingfors. Men så kommer en sådan här dag. Lunch med Kaj. Eftermiddag med Emma. Förkväll med Anna. Senkväll med Benji, Oskar och Niklas. Och då ter sig det faktum att vi bor i Helsingfors som det självklaraste av självklara val.

Den där dagen

Och så kom den här dagen. Den där dagen som jag visste att kommer någon gång. När jag öppnar porten till dagis och för första gången inte möter en dotter som springer in i min öppna famn och myser där. I stället möter jag bara en dotters korta blick när hon är på väg på lekfullt äventyr med fyra-fem av sina kompisar. Hon bara möter min blick och sedan springer hon vidare, hon springer förbi mig. Fnittrande, tjoande, lekande. Lycklig.

Och jag står där, förbisprungen, och känner mig fånig och lite överflödig. En av de vänliga i dagispersonalen säger med ett leende:

– Nu vet du vad de andra dagismammorna talar om.

Jag tror att jag kanske ler tillbaka, men ser säkert mest bara märkligt förvirrad ut. För jag förstår ingenting.

En stund senare kommer hon till mig. Tar min hand. Och när vi går mot bilen säger hon att hon vill vara lite till på dagis. Inte trotsigt, inte så där att hon springer undan igen och vägrar komma. Men ändå; hon säger det. Den där dagen kom.

Det var ju synd att den kom just en sådan dag då jag hade längtat ovanligt mycket efter henne hela dagen. Då jag verkligen hade velat att hon kommit springande in i min famn och bara stannat där, bara velat vara där.