Ljud som gör mig glad

Jag samlar på ljud som gör mig glad i själen. Här kommer ett.

Arvid och hans kompis kommer gående i trappan.

– Är Hilde hemma? frågar kompisen.

– Jo, säger Arvid.

– Yes! säger kompisen.

Ja, ni fattar. Alla fattar. Här behövs inga förklaringar och inga kommentarer.

Är lycka för mig

Lycka är ju många olika saker. Den här fredagen i mitten av september är lycka för mig:

– ett långt, roligt och givande lunchmöte med inspirerande, kreativa och begåvade människor

– att få avsluta arbetsveckan på ett café med en ungdomsroman jag bara måste hinna läsa ut och sitta där och bara tycka om den

– att för första gången i livet köpa avokado (jag hann alltså bli 37) för att göra guacamole enligt svågerns recept

– att minnas gårdagens telefonsamtal med ovan nämnda svåger, den människan älskar jag och hans sätt att igår använda ordet eufori gör mig så genuint glad ännu idag

– att om en liten stund få äta tacos med goda vänner

– att min Fredrik har ledig helg

– att få se tillbaka på en lång och rolig arbetsvecka med många fina höjdpunkter

Ledsen för alltid

Vi har varit på sjukhus idag. På ett större än det som finns nära, för idag har vi varit på två sådana där ovanliga undersökningar som heter några för mig helt intetsägande bokstäver (oftast konsonanter) efter varandra. Vi kan kalla dem bbb-undersökningar. Jag tänker förresten att det är en stor och vacker form av nåd; att inte kunna alla de där namnen på alla de där undersökningarna. Vi är uppenbarligen inte de stamkunder vi hoppas slippa bli.

Hilde var dagens huvudperson och patient. Hon levererar ju på så många plan och sätt, men som utsatt för dessa bbb-undersökningar levererade hon inte. Verkligen inte. Hon skrek, hon viftade, hon härjade, hon grät. Och allt det där var väldigt olämpligt med tanke på undersökningarnas karaktär. Säkert med tanke på de flesta undersökningars karaktär.

Man är inte stor när ens barn ska till sjukhus. Man blir inte större av att barnet ropar desperat kanske tvåhundra gånger att hon vill åka hem. Och riktigt liten är man när hon gråtande säger:

– Jag kommer att vara ledsen för alltid.

Minst av allt när man inser att man i den stunden tror henne helt och fullt och känner exakt samma sak själv.

Vi var på sjukhuset i två timmar och femton minuter. Det kändes som sju fattiga år och ingen av oss hade något kvar att ge efteråt. Men när vi väl köpt överprissatt godis och glass i det av sjukhusets cafeér som låg närmast avdelningen var ingen av oss ledsen längre.

Så kort kan för alltid vara ibland. På tal om stora och vackra former av nåd.

På sjukhus för drygt tre år sedan.

Hur märker du?

Det är mycket nu. Inte farligt mycket, men mycket.

Hur märker du att ditt liv snurrar lite för fort?

Jag vet att mitt gör det när vi skriver den femtonde september och jag ”bara” läst fyra böcker den här månaden. Det brukar vara lite fler titlar på listan mitt i månaden.

Jag vet att mitt gör det när jag kommit hem efter en kvällsföreläsning och känner mig riktigt trött fast klockan är ”bara” halv tolv. Det brukar ta många timmar att varva ner.

Men jag vet att mitt gör det tillfälligt. Jag vet när det lugnar sig och då gör det faktiskt ingenting att det just nu är allt annat än lugnt.

Och jag har blivit bra på att ta vara på de små stunder av nästan-vila som kommer. Jag vet att maxa dem. Se fram emot dem. Vara i dem.

Mest av allt vet jag att det är roliga saker som snurrar. Jätteroliga saker. Så tacksam för det.

Bra på att älska mig

Att få vara hans är nog det största av allt. Det största ligger sällan i grandiosa gester, det ligger tvärtom nästan alltid i det vardagligt vanliga. Och det är ju faktiskt allra bäst om det stora får finnas där, för det är ju just där vi är nästan alltid. I det vardagligt vanliga.

Det mesta av det bästa i mig beror på honom. Allt det goda har inte sin källa i honom, men mycket av det. Och allt annat gott har han fått att växa sig starkare. Han är så ofantligt bra på att älska mig.

I skrivande stund är det vardagligt vanliga nästan plågsamt vardagligt vanligt. Vi sitter i mysbyxor på golvet utanför Hildes rum och petar på varsin telefon. Trots att klockan är över tio verkar den inte ens finnas på Hildes karta. Just de här stunderna är inte roliga ens med en livskamrat av världsklass, men om jag ska sitta här just nu finns det på riktigt ingen jag hellre skulle sitta här med.

Segern i det är enorm.

Ifrån varandra

Jag ringer Ingrid efter att jag har varit borta i tre dagar och tre nätter. Vi pratar en kort stund, sedan ska Hilde prata.

– Mamma, har du det jättebra? frågar hon.

Jag älskar att hon frågar. Att hon i all sin litenhet är så stor att hon frågar hur jag har det. Att hon bryr sig. Att hon vet att hon borde bry sig.

När vi pratade i fredags var det annat ljud i skällan.

– Hur har du det, Hilde? frågade jag.

– Nå, jättedåligt, svarade hon.

– Vad är det som är dåligt? undrade jag.

– Att pappa tar hand om alla barnen, menade hon.

Festliga, älskade varelse. Nu är vi tillsammans igen. Och jag förundras igen över att det efter tio minuter kändes som om vi aldrig varit ifrån varandra. Så kort är vägen till varandra.

Den här viken

En lång tid i mitt liv kunde jag springa runt den här viken ibland. En riktigt kort tid i mitt liv kunde jag springa runt den ofta. Idag fick jag springa runt den igen.

Lyckliga jag.

Och ikväll får jag somna under samma tak som en av mina absoluta bästisar och hennes barn. Jag har inte träffat henne sedan i februari. Ja, ni fattar.

Lyckliga, lyckliga jag.

Obegripligt

Där står hon. Min förstfödda. Människan som gjorde världen ny. Som målvakt! Hon är så modig, tänker jag. Gjord av ett helt annat virke än jag. Jag har aldrig någonsin stått i mål. Inte ens på en gympatimme i skolan, inte ens på en rast. Jag skulle aldrig ha vågat. Att jag har barn som vågar och vill och gör är obegripligt och obegripligt stort och fint.

Annan sak som är obegripligt stort och fint; att få ha ett lag, att få höra till och vara en självklar del av. Ibland glömmer jag att hon inte hade träffat en enda av de här flickorna för ett och ett halvt år sedan. Svindlande tanke.

Sitt allra bästa

Som jag älskar människor ändå. Det finns något så ofantligt vackert i hur de allra flesta hela tiden försöker sitt allra bästa. Sedan kan man ju för allt i världen önska att deras bästa skulle vara bättre, men man kan faktiskt för allt i världen också de gångerna försöka se deras bästa som just deras bästa.

Det är inte lätt att leva och det är inte lätt att vara människa. Vi får försöka vara generösa och snälla och mjuka med varandra. Det är alldeles tillräckligt svårt ändå.

Och vi vet så sällan exakt hur svårt det är för den andra. Det är lätt att döma när man vet nästan ingenting, det är betydligt svårare när man vet ens lite och totalt ointressant och omöjligt när man har största delen av bilden.

Överträffa sig själv alla dagar

En dag skriver man sitt namn för första gången, nästa dag ritar man ”en blöja med kiss- och bajsåldern”.

Nåja. Det går ju inte att överträffa sig själv alla dagar.

Men hon gör nog det märkligt ofta, den här vår minsting. Hon skämmer bort oss totalt mellan åtta på morgonen och nio på kvällen. Däremellan får vi känna att vi lever. Jag undrar om man utvecklar en extrem gullighet när fyra människor tycker att man är det mysigaste som finns i hela världen. Att man liksom känner pressen och lever upp till den.

Kanske. Åtminstone vet jag att hon idag plötsligt sa att hon skulle vilja ha en mamma och en pappa till. Jag – som lätt både söker och hittar felet i mig själv – hann ta det som svidande kritik när hon konstaterade:

– För det är så jätteroligt att ha er!

Som sagt: extrem gullighet.