Sedan i söndags har Hilde en hobby. Hon går på gympa. Jag behöver antagligen inte ens säga att hon är oerhört gullig på sin gympa. Hon sa sitt namn med klar och hög röst under presentationsrundan. Hon ropade ”På vilket sätt?” med emfas och volym när vi lekte någon slags version av under hökens vingar. Hon värmde upp så intensivt innan lektionen började att hon var svettig redan då. Hon skrattade hejvilt med sin goda vän i bilen hela vägen dit och hela vägen hem igen och flera gånger däremellan.

Och när hon vaknade på måndagen var hennes första ord:

– Det är alldeles för länge till nästa gympalektion. Jag bara längtar och längtar.

Hon älskar det. Jag älskar att hon älskade det.

Det är så mycket jag inte har vågat ta för givet. Till exempel gympa. Men där är hon nu. Och älskar det.

Och hon här då.

– Jag behöver inte hjälp med någonting mera. Jag kan allt själv nu.

Meddelade hon bestämt när vi hämtade henne från dagis idag.

Det är en härlig tid. Lite utmanande. Men härlig.

Några timmar efter att hon hade lärt sig allt sa hon:

– Mamma, jag vill ha många talanger.

Älska att hon vill det. Älska att hon har det. ÄLSKA att hon använder ordet talanger.

Och idag kom dagen då jag har sprungit 150 dagar i sträck. Det som skulle bli maj blev också juni och juli och augusti och största delen av september. Någon dag kommer dagen då jag inte kan eller vill längre, men så länge jag kan och vill så fortsätter jag.

Kroppen, ändå. Tänk! Tack!

Jag körde in till stan och mötte en polismotorcykel i våldsam fart. Några sekunder senare kom en polisbil med sirener och blåljus. Själv var jag på väg till biblioteket på ett möte.

Och jag tänkte, som alltid annars när jag möter sirener och blåljus, att den här stunden är helt avgörande i någon människas liv just nu. Samtidigt som den här stunden är bara en av hur många som helst i mitt.

Och jag bad en bön, för alla dem som berördes av sirenerna och blåljusen. För poliserna, för den eller dem i andra ändan och för alla som står den eller dem nära. För att be den där bönen är min första impuls. Någon gång när jag var ung och drabbades nästan onödigt hårt varje gång jag såg en ambulans blev bönen mitt sätt att hantera det. Ett sätt som jag sedan hållit fast vid.

Det är så märkligt. Att den dag som är den vanligaste som finns för någon är en dag som omkullkastar allt för någon annan. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de där vanligaste dagarna som finns.

Att det får vara så är en storslagen och svårslagen form av nåd.

För tredje hösten i rad har hon börjat på ett nytt dagis. Och för tredje hösten i rad har hon fått nya glasögon. Med ny styrka. Det är onekligen en del av hennes livsberättelse: att hon fick sitt tredje par glasögon när hon ännu var tre år.

En annan del av hennes livsberättelse, en lika sann men roligare att berätta, är att hon var lite pirrig när hon skulle ha sina nya glasögon på dagis för första gången. Men efteråt var hon så lycklig. För bästa dagisvännen hade varit uppmuntrande.

– Hon sa ”Jag älskar dina nya glasögon!” och då sa jag ”Tack”, sa Hilde nöjt när hon kom hem.

Vete katten om hon faktiskt sa så, den här kompisen på dagis. Sist jag kollade pratar typ bara en i den åldern så dramatiskt och det är Hilde själv. Men vad kompisen än sa eller inte sa så var pirrigheten borta och Hilde god vän med sina nya glasögon. Att bidra till det är vänskap.

Må de nya glasögonen hjälpa henne se bättre och mer.

Arvids nest morgonpigga kompis var här idag på morgonen. De brukar cykla till skolan tillsammans, men Arvid är inte alltid helt startklar när kompisen kommer förbi och då kommer kompisen in medan Arvid äter klart, klär på sig eller borstar tänderna. Eller vaknar.

Idag var det påklädningen kompisen fick hänga med på. Arvid tog på sig en tröja och kompisen sa:

– Den där tröjan hade du på dig när vi blev kompisar!

Älska det. Älska det.

Tänk att vara nästan åtta år och ha en vän som minns vad man hade på sig när vänskapen blev till. Det är kanske typ det vackraste någonsin.

Jag tänker att det här är manlig vänskap 2020. Må ni alltid få tycka om innerligt och också visa att ni gör det.

Att bo i Österbotten igen är många olika saker. Idag till exempel de här tre:

1. Att jag mitt i allt sprang på en gammal barndomsvän. Tänk att hon kände igen mig trots att det har gått kanske tjugofem år sedan vi sågs.

2. Att mamma ringde klockan 17.08 och frågade om vi ville ha besök en kort stund senare när hon hade vägarna förbi. Om vi ville!

3. Att jag på väg till butiken mötte Arvid och en av hans mesta och bästa vänner som cyklade omkring och kände livet i sig. Tänk att han, som vi numera får träffa nästan alla dagar, inte hade funnits i vårt liv om det inte varit för flytten. Märkliga tanke.

Nog har vi det bra här ändå. Tänkte jag då. Vi hade det så bra då och vi har det så bra nu.

Att bo i Österbotten igen är många olika saker. Idag till exempel de här tre:

1. Att jag mitt i allt sprang på en gammal barndomsvän. Tänk att hon kände igen mig trots att det har gått kanske tjugofem år sedan vi sågs.

2. Att mamma ringde klockan 17.08 och frågade om vi ville ha besök en kort stund senare när hon hade vägarna förbi. Om vi ville!

3. Att jag på väg till butiken mötte Arvid och en av hans mesta och bästa vänner som cyklade omkring och kände livet i sig. Tänk att han, som vi numera får träffa nästan alla dagar, inte hade funnits i vårt liv om det inte varit för flytten. Märkliga tanke.

Nog har vi det bra här ändå. Tänkte jag då. Vi hade det så bra då och vi har det så bra nu.

– Corona made us do it, sa de två unga kvinnor som jag sprang på i garnaffären i början av hösten.

De hade inte handarbetat tidigare, men nu gör de det. Så fint.

För egen del är det väl inte direkt fint, det som corona fick mig att börja göra. Jag har istället tittat på märkligt många dokusåpor med relationstematik och nej, jag är verkligen inte speciellt stolt över det. Med tanke på hur många timmar som har gått åt till mitt nya fritidsintresse är det löjligt få stunder som stannat kvar i mitt minne.

Men så finns den där ena scenen.

Hon har varit ”ihop” med en kille i tv-serien. Det slår inte precis gnistor om dem, men hon tycker mycket om honom på ett stillsamt sätt. Men så dyker det upp en ny tjej, en sådan som det gnistrar om. Han väljer den nya och hon den stillsamma åker ut. Hon gråter när hon packar ihop sina saker. Och säger de där orden, skapar den där scenen som stannat kvar i mig.

– Jag tänker inte skämmas för att jag tyckte om dig, säger hon gråtande.

Gråtande, men uppriktigt och rakryggat. Nästan stolt. Och jag börjar också gråta. För hon har ju så rätt. Ingen ska någonsin skämmas för att hen tycker om någon annan. Det är så befängt att det ens ska behöva sägas.

Jag kommer ihåg en helt annan scen, långt från bikiniklädda dokusåpakroppar. I ett avsnitt av geniala Cirkus familj handlar det om skilsmässa och i ett skede säger kvinnan:

– Egot har spelat ganska stor roll i mitt liv, att man känner på det sättet att vem är det som har lämnat och vem är det som har älskat mera? Vad sedan om det är jag som har älskat mera? Och nu tänker jag bara att vitsi vad fint om det har varit jag. Att jag kan erkänna och vara stolt över det, att om det har varit jag som har älskat mera.

Det är flera år sedan jag såg det avsnittet första gången, den scenen har aldrig lämnat mig. Jag tänker på den kanske konstigt ofta.

Jag tycker det säger mycket och mycket fult om vår värld och vår tid, den här rädslan för att vara den som älskar mer eller den som tycker mer om. Det borde ju vara målet, att vara den som älskar mer. Tänk att det kan ses som en förlust. Att vi behöver vara så rädda för att förlora ansiktet.

Jag kommer (förstås) att tänka på en av mina bästa böner. Den som brukar tillskrivas Franciskus och vars andra del låter så här:

Min Gud och Mästare
Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.

Amen.

Lär mig sträva efter att älska hellre än att bli älskad.

Om det så kostar ansikte och stolthet.

En sak är att hon skrattar åt nästan precis samma saker som jag och att våra själar går igång på samma djup. Men att hon dessutom vill springa en långlänk med mig en veckoslutsmorgon i veckan i exakt samma tempo som jag – det är nästan för mycket.

Senast då insåg jag att hon är en gåva från ovan. Och jag har ju nåden att få tro att det ovan finns en god Gud som ger oss just sådana goda gåvor ibland och att vi de gångerna får tacka och ta emot för att små glimtar av verkligheten ibland överträffar alla våra drömmar.

Jag säger då det. Att få nya vänner när man är fullvuxen. Inte är det dåligt.