En sak är att hon skrattar åt nästan precis samma saker som jag och att våra själar går igång på samma djup. Men att hon dessutom vill springa en långlänk med mig en veckoslutsmorgon i veckan i exakt samma tempo som jag – det är nästan för mycket.

Senast då insåg jag att hon är en gåva från ovan. Och jag har ju nåden att få tro att det ovan finns en god Gud som ger oss just sådana goda gåvor ibland och att vi de gångerna får tacka och ta emot för att små glimtar av verkligheten ibland överträffar alla våra drömmar.

Jag säger då det. Att få nya vänner när man är fullvuxen. Inte är det dåligt.