Jag har en vän som kan måla andan ur vem som helst, som skriver bättre än antagligen precis alla andra jag känner och som har älskat och fostrat några av de ljuvligaste, mest välartade barn jag någonsin träffat. Men också en vän som inte tycker sig ha hittat sin plats och som tror sig vara en den ständiga medelmåttan.

Och så har vi mig själv. Som antagligen är den mest direkta definitionen på medelmåtta men som alltid tycker sig vara på rätt plats. Jag älskade att jobba som journalist och trodde helt och fullt att det var just precis det och bara det som jag var skapad för att göra. Till jag märkte att jag känner mig minst lika hemma och lika rätt som lärare. Och inte känner jag mig precis främmande och vilse när jag är på församlingsläger med tonåringar heller. Jag tycker mig alltid vara i mitt element. Jag är praktiskt taget ett enda stort element.

Riktigt på riktigt är jag faktiskt ganska säker på att min vän är mera begåvad än jag. Och det förbryllar mig att hon kan känna sig så fel när jag oftast känner mig rätt så rätt. Tydligen handlar det alltså ganska lite om vad man faktiskt är och ganska mycket om vad man tror att man är. Och min vän, den djupt begåvade som tror sig vara en medelmåtta, sa en gång att jag antagligen får tacka min mamma för att jag känner som jag gör.

Och jag tror hon har en poäng. Så tack, mamma! Jag har aldrig trott att jag är störst, bäst och vackrast. Men jag har alltid alltid alltid trott att mamma tror att jag är det. Och det i sin tur har hjälpt mig att inse att jag antagligen måste vara tillräckligt bra om nu någon tror att jag är den som spränger skalan. Och för mig räcker det. Jag måste inte vara extraordinär eller spela i en egen liga för att känna mig som fisken i vattnet, det räcker gott och väl med att jag duger. Och det gör jag. Och det gör du.

Och det gör hon, den där vännen som är den verkliga begåvningen. Hon faktiskt mera än duger. Även om duger är fullt tillräckligt för att en människa ska få känna sig rätt.

Nog för att Ingrid älskar mig också men just nu är hon ännu mera än vanligt sin fars flicka. Idag  på morgonen stod hon plötsligt inför existentiella frågor och sa så här:

– Jag vill inte att pappa dör för dig för jag tycker så mycket om pappa.

Hon har räknat ut att han är längre än jag och i hennes värld då äldre än jag och då lär han i hennes värld också stryka med före jag. Sedan kom hon på att jag ju kan ha högklackade skor, för då lär jag ju dö före.

Det var på alla sätt en uppmuntrande början på den här dagen.

Idag hälsade vi på det lilla livet och såg den kanske allra finaste fot jag sett. Jag betvivlar att ni kan se storheten, men jag ville ge er chansen.

Jag har varit prästbarnbarn hela mitt liv, prästfru i tre år, prästbarn i ett och ett halvt år och prästsyster i snart tre dagar.

Över halva graviditeten har gått och jag tyckte det var dags att ta en bild såhär i vecka 21. Ta frimodigt del av bottenrekordet vad gäller magbild:

Och så den något (men inte mycket bättre) uppföljaren:

– Ja, Ingrid. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om blå naglar.
– Hmm.Tycker du det är spännande eller fruktansvärt?

Och så la vi ännu ett ord till Ingrids vokabulär.

– Börjar vi bli för gamla för sådant här? För lägerliv på tonåringars villkor? frågar jag min man som ser lika halvdöd ut som jag känner mig.

Vi är hemma igen, brutalt nedsläppta i en verklighet och i ganska uselt skick. Vi sover eller försöker sova men misslyckas och har ingen aning om hur vi ska klara oss igenom den här dagen; dagen efter.

– Näää, säger Fredrik. Inte är det ju därför vi är trötta.

Nej, just det. Så var det ju faktiskt. Tack för påminnelsen. Vi är inte trötta för att vi levt ett par dygn med trettio tonåringar som vi älskar att ha i vårt liv, som är något av det bästa vi får ha. Vi är ju trötta för att att det blev alldeles för mycket under första halvan av 2012. Och för att en av oss dessutom var gravid då och gick på halvmaskin. Och för att vi sedan på det som borde ha varit slutrakan drabbades av tidernas kanske jobbigaste pollenchock och var slagna till marken alla tre. Därför är vi trötta.

Och trötta är vi bäst och helst tillsammans med människor vi älskar. Med en av de ändå ganska få grupper människor som vi kan vara helt och hållet hundraprocentigt totalt avslappnade tillsammans med. Så vi åkte till Vik när vi hade vaknat eller gett upp sömnförsöket. Och i Vik stannade vi kanske längre än vi borde men inte lika länge som vi hade velat.

Men det var ju det här med verkligheten. Och den säger att jag ska jobba imorgon. Och att Ingrid som igår stupade i en gungstol har rätt till en rimlig mängd nattsömn.

Det ger mycket, det här lägerlivet. Men det tar på krafterna. Jag hittade världens sötaste i gungstolen i vårt rum just. Vadå trött?

Och så är vi på läger med 28 hjälpledare och laddar inför sommarens skriftskola. Vi lever med utedass, lerig gräsmatta och regelbundna mattider. Och vi älskar nog det. Förutom det där med utedasset. Grymt opraktiskt när man är gravid. Hur löste folk det här förr i tiden? tänkte jag medan jag i nattlinne vandrade den ganska långa vägen i natt halv fyra.