Alla andra


Alla andra har väl redan läst den. Så det är väl helt onödigt att uppmuntra någon att göra det.

Advertisements

Nystart

Det är i dessa dagar som kommande år tar form. Att känna att jag har valt min tillvaro själv är löjligt viktigt för mig. Därför lägger jag själ och hjärta (åtminstone delar av dem) på att välja mitt liv läsåret 2010-2011.

Om man aldrig väljer och fattar beslut så blir tillvaron bara. Och visst kan det bli bra, men jag tycker om att fatta aktiva, medvetna beslut.

Det ser mörkt ut för drömmen om flitigt motionerande. Det ser ljust ut för drömmen om mera framförhållning på jobbet. Det ser ljust ut för mindre lätta utvägar och bekväma beslut. Det ser mörkt ut för motsatsen. Och det gör ingenting.

Efter några dagars funderande ser det ljusare ut för bloggens framtid. (Det kan hända att jag fiskar efter stöd.)

Jag har alltid tyckt att hösten är mera betydelsefull än nyåret som nystart.

Nedsatt

Jag köpte en ny klänning i dag och blev alldeles till mig över det faktum att jag fick den nedsatt på grund av saknade knappar. Min man delade inte min iver, trots att han också uppskattar nedsatta priser. Han frågade bara skeptiskt vem som ska sy i de förlorade knapparna. Tji fick han när jag sydde i de två försvunna och dessutom förstärkte de andra åtta.

Inte bara seger

Okej, inte bara seger den här dagen heller. Fastkedjad utanför dotterns rum (bildligt talat) höll jag på att förgås av längtan efter mina hallon. Fredrik vispade grädde och slängde i mina bär. Jag åt så tyst jag kunde medan jag lyssnade på Ingrid.

 

– 1, 2, 3 bukkasi!

– Vem kommer i ruta här? Mumin det är! Sammetsnos och liten svans den bästa vän som fanns. Mumin. Mumin. Mamamamamamamamamama

– Amanda. Jag älskar dig så mycket.

– Var är bockasine?

– Leo kommer dagis på måndag.

– En luftballong.

– Du får inte spruta på mig. Då blir jag så arg och ledsen.

– Nalle Puh och Nasse och Kaninen och pojken.

– Mumin, blir du rädd för honom? Du behöver inte vara rädd.

 

Ņåååå. Efter en timme och tio minuter visar hon noll tecken på trötthet. Jag visar ganska många tecken på irritation.

 

Att sitta utanför hennes rum känns som ett träsk man kan leva med. Ett träsk man kan leva i. Det är ju så mycket bättre nu än det var före vi införde det. Då satt jag på mattan vid sängkanten. Och före det låg hon i vår säng.

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att längta tillbaka till den tid då hon somnade självständigt. Då man stängde dörren och gick ut och fick fortsätta med sitt eget liv medan hon låg och pratade eller sjöng sig själv till sängs.

 

Vi måste nog tillbaka till det. Det kommer att kosta ännu en strid, en tuff en. Och jag tycker ju nog att det räcker med den varan i vår vardag. Ņ andra sidan kunde jag gott tänka mig att knipa ännu någon seger. Någon som verkligen betyder något.

Seger

Jag har kommit på en positiv sak med barn i trotsåldern – den där härliga känslan man som förälder får varje gång man tar ännu en strid och avgår med segern. För det gör man ju faktiskt alltid bara man står på sig och håller nitiskt fast vid sin linje.

 

Jag har under min afton med Ingrid hanterat två rejäla raseriutbrott. Först ville hon leka ensam i trapphuset. Hur ska man ens ställa sig till sådant? Jag tycker ju inte om att vara emot i onödan, men kan det vara fruktbart? Sedan ville hon ha Emma dammsugar-boken till sin säng efter läggdags. Hon får ha en bok men hade rent valt Dagens lösen 2009. Jag höll fast vid att det räckte med det.

 

Så fort hon somnar (och jag kan avlägsna mig från min post utanför hennes dörr) ska jag fira segrarna med hallon och vispgrädde.

Men

Men varje gång jag i dag känt en negativ känsla hade jag kunnat finna tröst i Ingrids ord till mig i morse. De kom bara så där. Helt spontant och lika oframkallat och oprovocerat.

– Mamma, vet du vad? Jag älskar dig så mycket!

Jag skulle kunna brodera och rama in.

Tur att Fredrik också var vittne till det. Annars skulle jag knappt tro det själv.

Själv

Mannen i mitt liv är sjuk i feber. Jag tycker väldigt synd om mig själv och vi är bara inne på dag två ännu. ńnkaliv passar inte mig.

 

Min lugna man som alltid är balanserad och sund och lagom blir dramatisk när han blir sjuk. Han utstöter dödsångestljud, frågar sig varför det här (alltså sjukdomen) händer och är annars också ur balans. I vanliga fall är det jag och dottern som står för det känslosamma och dramatiska i vårt hem så rollerna är ovana och nya. Och tråkiga.

 

Att vara den enda vuxna som duger till något är en märklig känsla. ńn en gång vill jag lyfta på hatten för alla ensamstående föräldrar. Att själv byta varje blöja, fixa varje måltid, läsa varje bok, torka varje tår, hantera varje raivari, klä på varje plagg, borsta varje tand, smörja varje arm, ge varje medicindos, plocka fram varje leksak, plocka bort varje leksak, fatta varje uppfostringsbeslut… Det kräver sin kvinna.

Själv

Mannen i mitt liv är sjuk i feber. Jag tycker väldigt synd om mig själv och vi är bara inne på dag två ännu. ńnkaliv passar inte mig.

 

Min lugna man som alltid är balanserad och sund och lagom blir dramatisk när han blir sjuk. Han utstöter dödsångestljud, frågar sig varför det här (alltså sjukdomen) händer och är annars också ur balans. I vanliga fall är det jag och dottern som står för det känslosamma och dramatiska i vårt hem så rollerna är ovana och nya. Och tråkiga.

 

Att vara den enda vuxna som duger till något är en märklig känsla. ńn en gång vill jag lyfta på hatten för alla ensamstående föräldrar. Att själv byta varje blöja, fixa varje måltid, läsa varje bok, torka varje tår, hantera varje raivari, klä på varje plagg, borsta varje tand, smörja varje arm, ge varje medicindos, plocka fram varje leksak, plocka bort varje leksak, fatta varje uppfostringsbeslut… Det kräver sin kvinna.

Flopp

Varje morgon på väg till sommarjobbet kände jag mig töntig. För att jag cyklade utan hjälm. Ungefär halvvägs in i sommaren köpte jag en hjälm, men var för sen i starten varje sommarjobbsmorgon för att hinna plocka den ur förpackningen och justera remmar. Så det blev töntfeelis varje morgon.

Just hann jag med förpackningar och remmar. Så jag tog Ingrid med mig på det som skulle bli en töntfri cykeltur till sommarjobbet.

Det blev en flopp. Av två orsaker.

1. Jag har under många hjälmfria år lyckats glömma hur jag ser ut i cykelhjälm. Hur skulle man kunna undvika töntighetskänslan iklädd en dylik?

2. Motvinden var för stark. Mina jeans var för tajta. Cykeldäcken var för tomma. Vi (läs: jag) orkade bara halvvägs.

Flopp.