– Jag kan inte förstå att jag har levat trettiotre år utan att känna dig!

Sa hon. Min kanske nyaste riktigt goda vän. Och jag förstod precis hur hon menade, jag känner ju på precis samma sätt. Kan det vara sant att jag träffade henne första gången i somras? Hon? Själsfränden?

Att det inte finns något bäst-före-datum för att få nya vänner är en enorm gåva. Att du inte blir för gammal, att det inte blir för sent. Att det tåget inte har gått. Att det tåget aldrig har gått.

Tänk om jag hade vetat när jag var nio år och osäker på mina kompisrelationer, eller tolv år gammal och säker på att de var dåliga eller femton år gammal och osäker igen. Jag trodde inte att det här med vänner var min grej, trodde inte att det skulle kunna bli heller. Tänk om jag hade vetat hur helt sanslöst annorlunda det skulle komma att bli.

Det finns mycket man kan säga om mig. Något av det bästa och sannaste – och samtidigt något jag har en väldigt liten egen andel i – är att jag har vänner av världsklass. Att jag också nu, när jag är närmare fyrtio än trettio, kan få nya av samma världsklass är underbart.

Ännu så här på mitt tolfte år som förälder kan jag bli överraskad. Förundrad. Är det så här det är att vara förälder? Jag både tror och hoppas (stundvis) att det kommer att vara så också på mitt nittonde, trettiofjärde och sextioåttonde år som förälder.

Det är det största uppdrag jag har fått. Absolut inte det enda stora, men nog det största. Ibland undrar jag om jag har vad som krävs, ibland undrar jag om jag har ens en bråkdel av vad som krävs. Ibland nästan vet jag att de landade helt rätt när de landade hos mig.

Vad ska jag berätta om Liverpool-matchen vi var på i måndags?

Kanske att Arvid kanske aldrig någonsin varit lika fokuserad lika länge.

Kanske att det finns något rörande i när Fredrik ropar ”Come on, Mo!” med ett tonläge som antyder att han och Salah är sjukt tajta. Som att de lirade tillsammans i ungdomen och att det nu bara blev så att en av dem blev proffsspelare i den andras favoritlag och den andra kyrkoherde i en österbottnisk församling.

Kanske att Ingrid fick använda alla sina enorma röstresurser och frimodigt gjorde det. Vi som hela hennes liv har undrat vad hon ska med de resurserna till. Nu vet vi.

Kanske att Fredrik är så oerhört mysig när han kan alla ord i alla sånger. Själv skulle jag kanske inte heller bli såld på torget av Liverpools kamplåtar, men ibland stöter jag nog bara ur mig nästan rätt vokaler.

Kanske att jag inte hörde en enda ful eller osaklig kommentar av en enda supporter. On man bortser från att Arvid muttrade något om att domaren tydligen inte kan det här med straffar.

Kanske att det ändå är olikt allt annat att vara på samma ställe som nästan 55 000 andra. Olikt allt annat och väldigt fint.

Kanske att de som hade de bästa platserna, de som satt allra närmast gräset, de som måste ha kunnat känna av spelarnas svettlukt var barn i rullstol insvepta i Liverpool-täcken. Ja, jag grät. Bara de döda inombords hade kunnat låta bli.

Kanske att det var mitt livs näst mest spännande fotbollsmatch. En riktig rysare. Vi fick nog väldigt mycket match för pengarna. (Mitt livs mest spännande var Champions League-finalen 2005.)

Kanske att det är magiskt att få se tre av de människor du älskar allra mest ha det så bra.

Kanske att det är märkligt att de där rödklädda spelarna ändå är bara människor. Som jag, som du. De har helt vanliga föräldrar som heter typ Steve och Sarah och de har också någon lite märklig morbror som ingen vill sitta bredvid på julen. De måste borsta sina tänder på kvällen och de är inte värda en euro mer än någon annan av oss. Trots att de kostar sjukt mycket på en marknad där de flesta av oss kostar sjukt lite.

Kanske det. Kanske.

En annan dag – kanske redan i morgon – ska jag låta orden tala. Idag får bilderna berätta. Och de här orden: vilken dag. Vilken fantastiskt fin dag.

Man vet att det har varit en dag som heter duga då man i slutet av dagen hör sig själv säga:

– Om Arvid har somnat om en kvart får ni godis imorgon.

När man inte ens orkar skämmas för att man säger så, då vet man det verkligen.

En sådan dag var det alltså idag. Det är ju inte så att syskonbråk slutar existera bara för att barnen lever hotelliv och äter restauranglunch. Syskonbråk kan uppenbarligen snarare förstärkas när kvadratmetrarna är få och kolhydratintaget högt. Och också de här två kan uppenbarligen få lite för mycket av varandras villkor.

Men de goda stunderna. De är nog väldigt goda nu. När de eller vi kiknar av skratt. Tillsammans. När vi ser familjefilm på hotellet. Tillsammans. När vi planerar nästa måltid. Tillsammans. När vi kommer överens om vem som ska få trycka på hissknappen. Tillsammans.

Från och med ikväll är tillsammans dessutom lite större och lite bättre. Efter tre dygn på tremis är vi nu äntligen på fyris. Fredrik är också här nu och den egentliga festen kan börja.

Imorgon blir en historisk dag för oss.

Att leva några dagar utan Hild är ju inte att leva helt utan villkor. Påmindes jag om när Arvid vaknade 4.45. Jag med mina ständigt halvfulla glas gav upp försöken att få mig och/eller honom att somna om först kvart över sju. Finns det några timmar som är längre än de där tidiga timmarna på ett hotellrum innan det ens är nästan rimligt att stiga upp en lördag?

Sedan blev det bättre. Vi har haft en fin dag. Riktigt fin. Några gånger har den korta natten gjort sig påmind, men vi har haft en riktigt fin dag. Vi har spelat kort, gått i butiker, varit på bio, lekt hänga gubbe och umgåtts. Jag har läst lite, barnen ännu mindre.

Kanske bäst av allt bra idag: att få se hur de hittar fram till varandra. Ingrid och Arvid. När det inte finns så mycket – och mest av allt – inte så många andra så hittar de fram till varandra.

Och de hittar fram till mig. Det har kanske varit näst bäst av allt bra idag.

En gång i somras. När de också hittade varandra. Fotade av syster Matilda. Förstås.

Det finns uppskattningsvis ungefär tusen bra saker med lite större åldersskillnad mellan syskon, men det finns också mindre bra saker. Att ha tre barn i tre olika livsskeden betyder att alla får leva på varandras villkor. Den äldre oftare på den yngres. Att leva med en Hild är helt fantastiskt, men samtidigt att leva rätt långt på hennes villkor. Det blir efterrätt mera sällan för att hon finns. Allt blir mindre spontant. Det blir tidigare läggdags.

Storasyskonen klagar aldrig. Men jag inser ju att de inser.

Därför känns det oerhört fint att i år kunna ge dem en HF (Hildefri) sportlovsresa. Nu blir det mera efterrätt. Mera spontant. Senare läggdags. Och däremellan saknar vi Hilde ikapp. Vi påminner varandra om vad hon gjorde igår och vad hon sa i förrgår. Samtidigt som vi stornjuter av att leva några dagar med ett avgörande villkor mindre.

Jag säger inte att storasyskonen behöver det här, för ordet behöver är kanske ett av våra mest missbrukade. Inte heller vill jag prata om att de förtjänar det, för det ordet brukas ju också oftast helt fel. Men vi ville ge dem det här och just i år hade vi möjlighet att göra det. Redan efter en dag är jag glad över att hinna och kunna lyssna på dem på ett annat sätt och vara mer närvarande. Säga ja lite oftare. Följa deras rytm lite bättre.

De älskade tre. Så olika alla tre. Så ljuvliga alla tre.

Lycka när man är sju kan mycket väl vara att ha en bästa vän som också ska bli fotbollsspelare i Liverpool. Tänk att de båda två ska hoppa av skolan och flytta till England. Bo i ett så stort hus att de ryms där med sina fruar. De har tydligen råd med ett så stort hus eftersom fotbollsspelare har jättemycket pengar.

En ännu större lycka är kanske att få ha en så god vän att man kan säga så här och mena det:

– Vi ska båda försöka bli de bästa fotbollsspelarna någonsin i Finland. Bättre än Litmanen. Men om bara en av oss blir det och det är han så är jag ändå glad för hans skull eftersom han är min bästa vän.

Lycka när man är nästan trettiosju kan mycket väl vara att ännu en efterlängtad bebis är här och att allt har fått gå bra. Det är lika stort varje gång. Större än det där framtida huset i Liverpool.

Arvid sju år är en betydligt mer stabil varelse än Arvid tre år, fyra år, fem år och sex år. Men det ska sägas; Arvid 0-2 år var nog någon slags falsk eller åtminstone kraftigt missvisande reklam för vad som komma skulle.

Så även om det mesta är lugnare nu är han fortfarande den mest spännande vi har hemma hos oss. Den minst förutsägbara, den med djupast dalar och den med soklarast högst höjder.

En besvikelse går honom aldrig lättvindigt förbi. Inte heller kvällens, så det var kalla kriget-stämning vid läggdags. Men så stod det rumpa i kvällsboken vi läste och jag sa rumpis. Och han fnissade förtjust.

– Sluta säga rumpis, sa hans röst.

Men hela hans själ sa: sluta aldrig säga rumpis.

Jag lyder alltid själen om jag hör både själ och röst och de säger olika. Så jag sa rumpis åtta gånger till med olika accenter och pauseringar och utbroderingar och vi vred oss av skratt.

Den höga höjden var där igen. Och jag tänkte: nog är det ju fint att höjden sällan är längre bort än ordet rumpis.

Och jag tänker: nog är det ju fint att just jag fick bli just hans. Typ finare än allt annat.

Det händer att jag längtar till Helsingfors. Eller nej, det gör jag nog inte. Jag är där för ofta för att kunna hålla på med sådant, men det händer att jag längtar till människorna där och till vetskapen om att de finns nära. Jag kan längta efter dem och det så att det gör ont.

Idag gjorde det ont när jag såg den underbara videohälsning som Hildes gudfar skickade henne som tack för det sångklipp hon hade skickat till honom. Hilde lyste som en sol och ville se hälsningen gång på gång. Så då gjorde saknaden lite ont.

Ja, jag vet. Det är fullständigt irrelevant att jämföra sitt liv idag med sitt liv igår. Liv är föränderliga ting. Punkt. Men när man jämför Hildes tillgång till gudfäder på rimligt geografiskt avstånd vinner Helsingfors 3-0. Bokstavligen.

När man jämför timing för sportlov vinner Österbotten däremot stort. Jag är ju en obotlig sucker för att se fram emot saker och då är vecka 9 faktiskt tusen gånger bättre än vecka 8.

Livet där hade sina klara fördelar, livet här har sina. Den som förmår se alls slags glas som halvfulla behöver sällan gå törstig.