Arvid sju år är en betydligt mer stabil varelse än Arvid tre år, fyra år, fem år och sex år. Men det ska sägas; Arvid 0-2 år var nog någon slags falsk eller åtminstone kraftigt missvisande reklam för vad som komma skulle.

Så även om det mesta är lugnare nu är han fortfarande den mest spännande vi har hemma hos oss. Den minst förutsägbara, den med djupast dalar och den med soklarast högst höjder.

En besvikelse går honom aldrig lättvindigt förbi. Inte heller kvällens, så det var kalla kriget-stämning vid läggdags. Men så stod det rumpa i kvällsboken vi läste och jag sa rumpis. Och han fnissade förtjust.

– Sluta säga rumpis, sa hans röst.

Men hela hans själ sa: sluta aldrig säga rumpis.

Jag lyder alltid själen om jag hör både själ och röst och de säger olika. Så jag sa rumpis åtta gånger till med olika accenter och pauseringar och utbroderingar och vi vred oss av skratt.

Den höga höjden var där igen. Och jag tänkte: nog är det ju fint att höjden sällan är längre bort än ordet rumpis.

Och jag tänker: nog är det ju fint att just jag fick bli just hans. Typ finare än allt annat.