Min första natt utan Hilde

Det är i dag fem månader sedan vår ljuvliga lilla Hilde kom till jorden. Fem månader som gått otroligt snabbt. Fem månader som varat ett helt liv. Ett helt Hildeliv. 

Jag firar lite oortodoxt genom att lämna jubilaren och de andra jag hör ihop med för ett drygt dygn på annan ort. Det blir min första natt någonsin utan Hilde sedan hennes första natt någonsin. 

Och det blir samtidigt Fredriks första natt någonsin ensam med tre barn. Det enda som oroade honom innan jag åkte var Ingrids maskeradkostym till skolans vappfest i morgon. Det enda som oroat honom efter att jag åkte var att han inte hittade dippen. Med andra ord har de det ganska bra, de där jag hör ihop med.

Att få veta att allr går bra hemma när man själv inte är där – det är i sanning en gåva. Att han kan och vill älska mig så också när vi inte är tillsammans – en gåva till. 

Han är finast. 


Det är hon också. En dag var hon inte ens en dag. Nu fem månader. 

Advertisements

Jag är nummer två

Senast i dag upplyste Arvid mig om att han tycker mer om sin pappa än om mig. Nu när jag tänker efter är det en underdrift att han skulle ha upplyst mig om det, han har snarare marinerat mig i bevis på det. Jag listar dem jag kommer ihåg på rak arm: 

1. Han vill gifta sig med sin pappa. För han vill alltid bo med pappa. (Inget ord om mig och jag har lite svårt att tro att han påstår sig vilja ha Fredrik bara för att komma åt mig.)

2. Han bröt ihop när Fredrik åkte iväg med Ingrid ikväll och han fick stanna hemma med mig. Vem som drog korta stickan där var en no brainer.

3. Han förklarade, helt oprovocerat, att han tycker allra mest om sin pappa i hela världen. För att han är så bra på att killa Arvid under fötterna. 

Jag borde uppenbarligen gå en kurs i fotkill. 

Och ändå, trots alla dessa bevis på att jag är nummer två (högst), tycker jag att vi har det så otroligt bra tillsammans. Jag och min Arvid. 

Egentligen spelar det ju ingen roll om det är Fredrik han alltid vill bo med. För Fredrik vill alltid bo med mig, så jag och Arvid får ju varandra på köpet. 

Ett halvt liv

Den här tisdagen har varat ett halvt liv. Jag minns vagt att jag hade prov med mina elever på morgonen, men det känns som en vecka sedan. Vi hade utrymningsövning och jag hade min gula väst. Men det är ju så länge sedan. Kan det faktiskt vara i dag? 

Jag har gått hemifrån tre gånger och jag har kommit hem igen lika många gånger. Jag har gjort många olika saker, träffat många olika människor och använt många olika muskler. En enda dag kan rymma så mycket. 

Och jag är inte riktigt van. Ännu för några veckor sedan var det ju en programpunkt att föra ut en roskis. Jag kände mig liksom på gång om jag ens fick på mig kläder. 

Så nu känner jag mig lite trött när jag sitter ner för första gången i dag. Det går så snabbt ute i verkligheten.

Och samtidigt känner jag mig lite glad. För egentligen är det här nog mera det liv jag valde. Det liv jag väljer. 

Mest känner jag mig tacksam över att få lite av allt. Inte allt av allt – men lite av allt. 

Rikedom är det.


Den där tröjan jag stickade i början av året. Då tempot var ett annat. Jag stickar fortfarande. Men nu stickar jag mindre. 

Varje gång jag ber

– Hon ser ut som en rymdastronaut, utbrister en ivrig liten storebror.

Och jo, nog förstår jag vad han menar. Världens – förlåt, universums – absolut sötaste rymdastronaut.

I natt sover Hilde i den i särklass dyraste outfit hon någonsin haft på sin lekamen. Om den ger resultat är den värd sitt pris. Om inte har vi åtminstone försökt. 


Att hon ser lite lätt lidande ut har inget med dräkten och allt med greppet att göra. 

Det är irriterande och tungt och svårt med hudproblem, men det är inte farligt och jag är mycket medveten om det. Varje gång jag ber en bön för att Hildes hud ska bli hel ber jag en tackbön för att det är den bön jag ber. Och jag tänker på de föräldrar som ber helt andra böner.

Vi hoppas på vår rymddräkt! 

Vad skulle mitt liv vara?

Lyckan i att få somna och veta att man i morgon vaknar till ett berg – nej, en bergskedja – av disk. 

Berg av disk blir det nämligen bara om man får skapa disk tillsammans med andra. Och tillsammans är nog ett av världens absolut vackraste ord. 

Vad skulle mitt liv vara utan de människor som bidrar till diskhögar i vårt hem? Utan dem som gör att diskbänken ibland är svår att ens hitta?

Det skulle vara sämre, torftigare, fattigare. Smaklösare, tommare, tråkigare. Och mindre disksamt.

Jag är glad att det blev så här. 

Vi har ju faktiskt diskmaskin.


Med några av dem som håller maskinen med jobb. 

Vi förstår inte riktigt

Jag visste ju att det skulle gå bra. Förstås. Fredrik har aldrig gjort något som skulle tyda på att han är sämre än jag på att ta hand om en bebis. 

Men ändå. Just den här bebisen har varit så mammig. Och just den här bebisens storasyskon så pappiga. Och plötsligt skulle det vara hon den där mammiga och han som funnits där för de där pappiga. 

Jag visste ju att det skulle gå bra. Men mina känslor visste det inte. 

I två veckor har jag jobbat och lika länge har Fredrik varit hemmaförälder. Med den där så mammiga bebisen. Och det har gått precis lika bra som jag egentligen visste och till och med ännu bättre. 

Varje dag har han förvånat mig, den där mannen som inte bara som man är världsbäst utan också som pappa. Han fixar nämligen en massa saker som jag aldrig skulle göra när jag är ensam med barnen. På samma sätt som jag fixar en massa saker som han aldrig skulle ge sig på när han är ensam med dem. 

Jag tror att det finns något viktigt i det där; att imponeras av och förundras över varandra. Vi förstår inte riktigt hur den andra gör. Vi tycker båda att den andra är lite bättre. 

Och vad är bättre än det? 


Bild: Matilda Audas Björkholm

Mitt brustna hjärta

Jag är inte stolt över det. Inte heller orkar jag skämmas. Men ibland tittar jag på gamla bilder på Hilde och tänker med längtan tillbaka till tiden då jag ännu kunde hoppas att hennes hud skulle skonas. 

Mitt modershjärta brister när hon börjar riva sin kropp så fort hon kommer åt lite bar hud. När hennes lakan är blodigt. När det bildas vattniga sår.

Men mitt modershjärta brister aldrig i samma utsträckning som det flödar över av tacksamhet och glädje över att hon är mitt barn. De små bekymmer huden orsakar väger minus i jämförelse med all den glädje hon kommit med. 

Och den tacksamheten och glädjen helar mitt brustna hjärta. Varje gång.

Jag tror att en förälders kärlek är det starkaste och det sköraste som finns. Samtidigt. Och jag tror att det får vara så. Att det ska vara så.


En bild från den gamla goda tiden då hon var bara torr. 

Och då syster Matilda Audas Björkholm var på plats och kunde fota.

Olika förutsättningar

Är han en prao-elev? hinner jag tänka. Han ser nämligen inte ut att vara en dag äldre än mina elever. Kanske hundra dagar. Yngre.

Men jag inser ganska snabbt att han inte är någon prao-elev. Han är i så fall praon som får sommarjobb. Nej, han är praon som tar över chefens jobb redan till hösten. 

Och han ser fortfarande ut att vara i ålder med de ungdomar jag jobbar med varje dag. 

Han är knappast född i Finland, hans brytning tyder på det. (Lite som min egen brytning, med andra ord.) Den äldre mannen på samma arbetsplats är ännu mindre född i Finland, hans brytning tyder på det och den unga får ofta föra ordet. 

Det finns så mycket handlingskraft och initiativförmåga i den unga mannen framför mig. Han är vänlig och väluppfostrad och välartad och jag finner mig själv hoppas på att han vill vara det. Att han inte bara tvingas vara mycket bättre än vi som är födda här för att ens ha en chans, för att ens få vara med. 

Om det är något jag avskyr så är det nämligen olika förutsättningar. Och det är förstås dumt att avsky något så ofrånkomligt men jag avskyr det ofrånkomligen i alla fall. Jag står inte ut med tanken på att en sextonårig pojke tvingas vara bättre än andra sextonåringa pojkar bara för att hans berättelse fick en så annorlunda inledning. 

Jag hoppas innerligt att hans berättelse får ett lysande slut. Och på något sätt vågar jag nästan tro det. Jag inser ju att vi behöver människor som han. Att världen och Finland behöver just honom. Hoppas vi i ser det och förstår att ta hand om och vara på. Något annat har vi inte råd med.

Hon gav mig vingar 

Klassens författare. Så stod det på mitt betyg på ettan. Jag stavade hellre än bra, jag tyckte att mellanrum mellan ord var överskattade och jag skrev berättelser som tog slut först tretton sidor efter att de borde ha slutat. Men jag fick kallas Klassens författare. 

Jag har många gånger tänkt att det nog var avgörande för mig. Att jag började se mig själv som en skrivande människa redan långt innan jag hade färdigheterna och verktygen. Någon trodde på mig och lät mig dessutom veta det. Kan vi göra något finare och viktigare för varandra än just det? 

Nästan ingen av oss bygger vår självkänsla själv. Vi får våra egna konturer i mötet med andras och vi ser vilka vi är genom hur andras ögon ser på oss. Och i min allra första lärares ögon fick jag vara författare. 

Hon gav mig vingar. Må jag någon gång kunna göra detsamma för någon annan. Må du.


Och för en tid sedan gav hon mig den här bilden. Hon hade gjort ett fynd från augusti 1991. 

Platser där de blir oro

I vår familj har vi (okej, jag och Fredrik) kommit överens om att ett tuggummi räcker. Någon gång ibland kan man få två tuggummin (okej, jag och Fredrik ganska ofta) men i regel är det ett som gäller. 

Arvid kommer in i rummet och hans mun arbetar. Går på högvarv. Att säga att han tuggar är att säga fel, han gör liksom mer än så. 

– Arvid, hur många tuggummin har du i munnen? frågar jag. 

Som om jag skulle ha råd att ta en sådan fight. Ibland blir det så uppenbart varför jag inte är någons favorit här hemma. 

– Du blir bara arg om jag säger, får han mot alla odds fram mellan tuggorna. 

Och det har han väl i och för sig kanske rätt i, men han vet också av erfarenhet att jag blir ännu argare om han låter bli att säga. 

– Först tog jag tre tuggummin, säger han. 

– Och sedan tog jag tre till, säger han efter en liten paus. 

Drar efter andan. 

– Och sedan tog jag… 

Jag vill inte ens veta. I stället tar jag honom i handen och för honom till bioroskisen i köket. Och ser den i särklass största tuggummimassa jag någonsin sett landa för evigt bland bananskal och brödkanter. 

Nu i efterhand ångrar jag mig lite. Varför tog jag inte reda på? Hur många tuggummin hade han egentligen tagit? Hur kraftig blev smällen när han sprängde de här ramarna? Också?


Han förankrar mig i här och nu. Han är den överlägset bästa medicinen mot tankar som svävar till platser där de blir oro. Oro som ändå inte lägger en enda aln till min egen eller någon annans livslängd. Av tusen orsaker är han livsviktig. Och en av de tusen är den. 

Bild: Kavilo photography