Jag är inte stolt över det. Inte heller orkar jag skämmas. Men ibland tittar jag på gamla bilder på Hilde och tänker med längtan tillbaka till tiden då jag ännu kunde hoppas att hennes hud skulle skonas. 

Mitt modershjärta brister när hon börjar riva sin kropp så fort hon kommer åt lite bar hud. När hennes lakan är blodigt. När det bildas vattniga sår.

Men mitt modershjärta brister aldrig i samma utsträckning som det flödar över av tacksamhet och glädje över att hon är mitt barn. De små bekymmer huden orsakar väger minus i jämförelse med all den glädje hon kommit med. 

Och den tacksamheten och glädjen helar mitt brustna hjärta. Varje gång.

Jag tror att en förälders kärlek är det starkaste och det sköraste som finns. Samtidigt. Och jag tror att det får vara så. Att det ska vara så.

En bild från den gamla goda tiden då hon var bara torr. 

Och då syster Matilda Audas Björkholm var på plats och kunde fota.