Mitt brustna hjärta

Jag är inte stolt över det. Inte heller orkar jag skämmas. Men ibland tittar jag på gamla bilder på Hilde och tänker med längtan tillbaka till tiden då jag ännu kunde hoppas att hennes hud skulle skonas. 

Mitt modershjärta brister när hon börjar riva sin kropp så fort hon kommer åt lite bar hud. När hennes lakan är blodigt. När det bildas vattniga sår.

Men mitt modershjärta brister aldrig i samma utsträckning som det flödar över av tacksamhet och glädje över att hon är mitt barn. De små bekymmer huden orsakar väger minus i jämförelse med all den glädje hon kommit med. 

Och den tacksamheten och glädjen helar mitt brustna hjärta. Varje gång.

Jag tror att en förälders kärlek är det starkaste och det sköraste som finns. Samtidigt. Och jag tror att det får vara så. Att det ska vara så.


En bild från den gamla goda tiden då hon var bara torr. 

Och då syster Matilda Audas Björkholm var på plats och kunde fota.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s