Vad talar vi egentligen om?

När vi människor har väldigt svårt att förstå varandra brukar det åtminstone delvis bero på att vi inte är helt överens om vad vi talar om.

När vi talar om subjektiv rätt till dagvård verkar det vara lite samma sak. Talar vi om pengar? Talar vi om barns rätt till sina föräldrar? Talar vi om barns rätt till pedagogisk fostran? Eller om något annat? Och sanningen är väl att vi talar om lite olika saker beroende på vad som gynnar vår egen ståndpunkt mest.

Och i min värld är det svårt oavsett vad jag väljer att tala om. Tänk ekonomi. Det är ju självklart att dagisplatser kostar samhället pengar. Det är ju självklart att jag åt av samhällets resurser när vi lät Ingrid vara på dagis tre dagar i veckan trots att en av oss var hemma med Arvid. Men samtidigt; i vår familj har vi vi lyft ytterst lite hemvårdsstöd i jämförelse med vad vi skulle ha haft rätt till. Istället för att där äta av samhällets resurser har vi jobbat och betalat skatt för att vara med och bekosta bland annat våra barns dagisplatser och andra föräldrars hemvårdsstöd.

Det är alltså inte så enkelt ens när vi ser till bara det ekonomiska. Jag vill inte ha en situation där vi tävlar om att kosta samhället så lite som möjligt eller sponsra samhället så mycket som möjligt bara för att få klappa oss själva och andra likatänkande på axeln.

Sedan kan jag inte låta bli att tycka att det är ofantligt intressant att vi också väljer att se på samhällets styrning på så olika sätt, också beroende på våra egna intressen. Det finns de som tycker att familjerna själva ska få bestämma hur hemvårdsstödet fördelas mellan föräldrarna och att samhället verkligen inte ska lägga sig i det. Samma personer verkar tycka att samhället däremot gärna får lägga sig i hur mycket dagistid storasyskon ska ha rätt till när föräldrar är hemma med bebisar. På samma sätt finns det människor som tycker att samhället gärna får styra fördelningen av hemvårdsstödet men att samhället inte ska ha någon rätt alls att säga vem som har rätt att vara hur mycket på dagis.

Det ÄR en svår fråga. Ingen har åtminstone ännu lyckats övertyga mig om något annat. Samhällsbygge är ytterst komplicerade saker som sällan, om ens någonsin, är svartvita. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag tycker. Men jag vet att jag inte orkar med den där totala oförmågan och oviljan att försöka förstå en annan människans situation och att hon kanske valde rätt trots att hon valde helt annorlunda än du.

Subjektiv rätt till dagvård

Jag vet faktiskt inte alls vad jag tycker. (Jättedålig inledning på ett inlägg, men det är sant.) Det finns svåra frågor (vilken glass ska jag köpa, vilken klänning ska jag ha och ska jag springa före eller efter eller under buu-klubben?) och så finns det jättesvåra frågor. Och till de senare hör definitivt frågan om subjektiv rätt till dagvård.

Så du som har en stark åsikt; kom an bara och övertyga en vacklande medmänniska.

I nuläget vet jag bara hur vi gjorde. När Ingrid blev storasyster var hon fyra år och fyra månader. Hon hade gått på dagis i tre år och kände egentligen inte till något annat liv. När Arvid föddes var hon först hemma några veckor heltid och sedan återgick hon till dagislivet tre dagar i veckan. Det blev i praktiken oftast ganska korta dagar men vi utnyttjade ändå i teorin rätten till heldagsvård dessa tre dagar. Med en liten liten bebis var det skönt att inte ha någon tid att passa. Det var skönt att hon kunde komma först till elva om det var en sådan morgon och det var skönt att kunna hämta först halv fem om det var en sådan eftermiddag. Och jag tror att det sköna är det goda. För alla inblandade, faktiskt.

Jag har en syster i Sverige. Om jag minns rätt var det här med dagvård i något skede aktuellt för hennes äldre barn när det yngsta var riktigt litet. I Sverige finns ingen subjektiv rätt till dagvård och de äldre syskonen fick vara tre timmar om dagen på dagis. Dessa tre timmar var schemalagda från dagisets sida och det gick inte att flexa. Mellan åtta och elva fick barnen vara på dagis. Om jag minns rätt fick barnen varken frukost eller lunch. Ödsligt var det hur som helst och om målet var att skrämma bort alla storasyskon så tror jag framgången var ett faktum. Om 8-11 hade varit vårt alternativ hade vi ALDRIG valt dagis för Ingrid när Arvid var ny. Det hade inneburit en massa stress för alla. Åtta hade vi ju inte ens vaknat! Vissa dagar hann vi knappt till dagis till lunchen halv tolv. Fler än en gång rullade vi in samtidigt som matvagnen.

Jag vet inte hur vi hade gjort om vi hade bott på en ort där kulturen är en annan och en massa fyraåringar därför är hemma med sina föräldrar. Jag vet inte hur vi hade gjort om vi inte hade bott helt absurt långt från församlingens dagklubb. Jag vet inte hur vi hade gjort om Ingrid hade varit knappt tre och inte fyra och ett halvt. Jag har mina teorier men det hjälper inte att spekulera. Det var som det var och vi gjorde det val vi gjorde; vi utnyttjade vår subjektiva rätt och vi har inte ångrat det.

Skulle vi ha klarat oss med en begränsad rätt till dagis efter att lillasyskonet kom? Förstås. Skulle vi ha klarat oss helt utan? Naturligtvis. Men blev det bra så här? Ja. Det blev bra.

OM vi någon gång i framtiden får ett barn till och oM dagvård då är aktuellt för något annat av våra barn och oM vi inte längre har någon subjektiv rätt till den dagvården så hoppas jag åtminstone att det finns en flexibilitet i den där begränsade rättigheten. Så att vår familj och alla andra familjer får fortsätta skapa vardagar som vi upplever att är bäst för oss.

Celluliter och vacker

Och så hände det sig att jag läste en bok som jag antagligen inte borde ha läst. En bok som föreslog att man istället för att ha lunchmöte med en kollega borde ha lunchpromenad med kollegan. Varför? Jo, för att… Hejdå, celluliter! Det stod så.

Ibland känns det som om jag vet ganska lite, men jag vet åtminstone att jag inte orkar bry mig om celluliter. Inget val jag gör ska någonsin baseras på celluliters vara och icke-vara. Punkt. Jag är för värdefull och livet är för kort. Och celluliter för vanliga. Men jag vet också att jag är svag och påverkningsbar och att jag därför borde hålla mig långt borta från sammanhang där det föreslås att jag för att undvika celluliter kunde ersätta mat med promenader när klockan är tolv. Jag vill inte tycka att det är rimligt. Jag vill leva på ett annat sätt.

Jag vill leva lite så här:

Det är länge sedan redan. Ingrid var kanske fyra år när det hände. Hon och jag gick in på dagis och ett barn i tamburen sa något åt Ingrid, jag uppfattade inte alls vad.

– Mamma, hörde du vad han sa till mig? sa Ingrid.

– Nej, sa jag medan jag typ la gummistövlarna på rätt hylla.

– Han sa att jag är ful, sa hon upprört. Kan du förstå det?

Va? Nej, förstås inte. Du är den vackraste på jorden. Jag kan verkligen inte förstå. Tänkte jag. Men jag sa väl något i stil med att det ju var otrevligt sagt men barnet hade redan försvunnit och undgick därför min vrede.

Men det fantastiska; Ingrid själv förstod verkligen inte heller. Lika lite som jag förstod hon. Hon visste att det var en orimlig kommentar i all sin osanning. Hon visste att hon inte är ful och hon visste att en klumpig kommentar av en dagiskompis på inget sätt ändrar på det. Hennes upprördhet berodde på dagiskompisens dumhet och enfald, inte på att hon för ens en kort sekund trodde på den och blev sårad.

Aldrig någonsin efter den dagen har hon nämnt den där kommentaren. Jag är ganska säker på att hon glömde den direkt. Orsaken till att jag minns den är att jag blev så förundrad av mötet med hennes reaktion i jämförelse med hur jag vet att jag själv skulle ha reagerat. Jag, som inte ens klarar av att läsa en bok med konstiga tips som jag egentligen inte ens tror på. Alls.

Må hon aldrig tycka att celluliter är ett stort problem. Må hon skaka av sig orimliga kommentarer i framtiden med samma självklarhet som hon nu skakar dem av sig. Må hon varje dag få veta att hon är vacker och att den som påstår annat påstår fel.

IMG_9708

Min egen bångstyrighet

Nästan varje gång jag möter den förundras jag. Och räds. Men fascineras också, rentav beundrar lite. Känner allt möjligt. Alla känslor. Jag är åtminstone inte tråkigt neutral i möte med tvärsäkerheten.

Idag träffades tvärsäkerheten och jag i ett par olika kommentarsfält (den verkar bo i just kommentarsfält) och som vanligt finns det människor som tvärsäkert tycker si och människor som lika tvärsäkert tycker så. Det handlar om huruvida diesel eller bensin är mera miljöovänligt och det handlar om huruvida man ska äta några få mål mat eller flera mindre. Och tvärsäkerheten råder. Alla verkar vara miljöexperter och kostrådgivare. De flesta säkert självutnämnda.

Jag har försökt tänka efter ordentligt. Finns det någon fråga som jag är så säker på att jag lätt kan idiotförklara en människa som tycker annorlunda än jag? Det är ju inte dieselskatt och det är inte periodisk fasta, men vad är det då? När blir jag själv jobbigt tvärsäker?

Jag tänker att den mindre vackra varianten av tvärsäkerhet säkert är ganska lätt att se hos andra men svår att ana i sig själv. Det är lite som med flisan och bjälken. Vi vill väl tro att vi själva är nyanserade och rationella och att våra åsikter är så väl grundade att det inte råder tvivel. Att vår egen övertygelse aldrig är envis tvärsäkerhet utan ren sanning.

Jag har alltså försökt tänka efter ordentligt. Tvingat fram ett ovälkommet möte med min egen bångstyrighet. Bara då jag erkänner den kan jag bearbeta den. Jag har mina aningar om var den ligger, men det är ett annat inlägg. Var ligger din?

Var finns pengarna?

En gång i tiden var jag helt övertygad om att jag skulle bli journalist. Jag älskade mina studier i journalistik i media. Jag kände mig levande när jag fick möta människor, höra deras berättelser och sedan föra dem vidare. Jag älskade att uttrycka mig. Kan ännu minnas kicken som följer när en artikel blir precis som den skulle. Jag blev till och med helt bekväm med min egen radioröst. Jag var helt säker på att mitt professionella hem fanns någonstans i journalistiken.

Redan när jag studerade journalistik kring 2006-2007 var jag och mina studiekompisar väldigt medvetna om att vi hade siktat in oss på en bransch med utmanande framtidsutsikter. Redan då var det allt färre hushåll som valde en dagstidning. Så redan då, innan ekonomin visade depressiva tendenser flera år i rad, visste vi att vi inte hade lagt våra ägg i en speciellt säker korg. Ibland var vi lite modlösa. Hur ska vi någonsin få jobb i framtiden? Och jag minns hur en av våra lärare tröstade oss och sa att det alltid finns jobb för bra typer.

Idag tvivlar jag på att det där stämmer längre. HSS Media inleder samarbetsförhandlingar med hela sin personal. 30 jobb av 120 är hotade. Lätt kunde jag ha varit en av dem vars jobb nu är hotat, en av dem som nu ska förhandla om sin framtid. Jag har ju frilansat på både ÖT och VBL. En gång var min största dröm att få jobba där på riktigt. Idag tvivlar jag på att det finns jobb för alla bra typer.  Idag känns det som om också bra typer får gå utan jobb. Jag tänker på alla dem som sover oroligare i natt. Jag känner så många av dem.

Mina ägg ligger som bekant i en helt annan korg nu. Också den korgen är ett skepp som kanske inte direkt sjunker men som nog seglar lite trögare för varje år som går. Under ett par års tid har undervisningssektorn stadigt skurit ner. Det talas ibland om att vi sparar, men alla vet ju att de pengar som man sparar finns kvar sedan och alla vet också att de pengar som vi nu inte fått satsa på undervisning verkligen inte kommer att finnas kvar sedan. Så vi sparar inte. Vi skär ner.

Min mans ekonomiska ägg ligger också i en helt annan korg än den journalistiska. Också han jobbar i en bransch där ekonomin är rejält utmanad. När kyrkan tappar medlemmar tappar församlingarna anställda. Det är ett faktum. Utskrivningar syns i pengar. Kyrkans ekonomi är en sluttande nedförsbacke och ibland är det svårt att inte nedslås.

Med andra ord; alla de branscher som ligger mig närmast är hotade. Alla sparar, drar in och skär ner. Säger upp. Nedmonterar. Och jag undrar lite försiktigt; var finns pengarna? Egentligen? Någonstans måste de ju vara.

Tack för feebacken

– Du är en jättetråkig förälder. Mycket tråkigare än pappa!

– Jag får ju aldrig göra någonting för dig!

– Ååååh, du förstår ju ingenting!

Så låter det hos oss ibland. Inte ofta, men ibland. Tack för feedbacken, tänker jag nästan alltid då. Helt utan ironi, helt uppriktigt. Faktum är att jag älskar att hon vågar bli så vansinnigt arg på mig. Att hon är så trygg att hon vågar vråla av ilska. Vara helt oresonlig. Smälla i dörrar. Hon vet att jag håller trots väldigt rak och väldigt negativ feedback mellan varven. Hon vet att min kärlek inte är beroende av ett visst sorts beteende. Tror jag. Hoppas jag.

Men alltså; bara nästan alltid tänker jag så där att jag tackar och tar emot och småmyser inombords för att min kärlek upplevs som villkorslös. De andra gångerna när jag är trött och trasig och tråkig (helt på riktigt alltså och inte bara enligt henne) tänker jag helt andra saker.

2015/01/img_1189.jpg

Ingrid och jag finns i samma byggnad på dagarna. Så vi tog kompisfoto i år. För att vi kan. Vi kan också kramas ibland i matsalen. Vi gillar.

Tio halvbra för tio euro

Jag var en sådan som älskade billiga kläder. Som tyckte att det var min skyldighet som människa att köpa ett klädesplagg om priset var riktigt lågt. Som ansåg att Ta 2 betala för 3 var sjukt lönsamt trots att jag egentligen bara ville ha eller behövde en. Som köade när det var reor. Som hittade lappar med procenttal på med en orienteringsförmåga som jag aldrig annars visat prov på. Som tyckte att inget köp var dåligt om det var billigt. Som bar hem mängder av kläder. Som bar bort nästan lika stora mängder till insamlingar och sophögar. Men som – helt på allvar – tyckte att det inte spelade så stor roll eftersom kläderna ju hade varit billiga.

Jag var en sådan. Och det är faktiskt inte alls länge sedan. I pinsamt färskt minne har jag de där första insikterna som försiktig började knuffa min klädkonsumtion åt ett annat håll.

Idag är jag en sådan som älskar kläder. Tyvärr. Åh, så mycket lättare det skulle vara att leva enligt mina egna ideal om jag inte älskade kläder lika mycket som jag gör. Men jag gör ju det. Hopplöst mycket. Så mycket att det ibland känns som om ingenting har hänt, men faktum är att mitt konsumtionsbeteende har gjort en helomvändning.

Idag köper jag inte kläder för att de är billiga. Jag köper faktiskt mycket hellre en tröja jag verkligen tycker om för hundra euro än tio halvbra för tio euro och det skulle aldrig någonsin ha hänt för fem år sedan när jag köpte plagg efter plagg utan att ens prova dem. Jag hade liksom råd att köpa dem men inte tid att prova dem. Nu väljer jag mina plagg med omsorg, speciellt nu när jag får köpa bara ett plagg i kvartalet, och av de plagg som jag burit hem de senaste tre-fyra åren har ytterst få burits vidare redan. Vilket är ett stort framsteg för mig. Jag har köpt plagg som jag tror att ska göra mig glad också om några år.

Jag har långt kvar. Jag hoppas ju att jag någon gång kommer till en punkt då jag köper kläder bara när jag faktiskt behöver dem och där är jag verkligen, verkligen inte idag. Ibland känns det nedslående avlägset. Och just därför är det bra att påminna mig själv om den vandring jag ändå gjort. Trots att jag har långt kvar är vägen vidare ändå lite kortare nu än den var för fem år sedan.

Det är också skönt att påminna mig själv om att vi människor kan förändras om vi bara vill. Både våra värderingar och våra handlingar kan förändras så mycket att vi svårligen kan känna igen dem som fanns förr. Och det är precis som det ska vara.

2015/01/img_1185.jpg

Otrohet

Jag har läst åtta böcker hittills i januari. Jag vet inte riktigt hur det har gått till, eller rättare sagt när det har gått till, men åtta är de i alla fall. Av dessa åtta ganska eller väldigt slumpmässigt utvalda böcker har tre haft otrohet som huvudsakligt tema och ett par av de andra har också berört ämnet på något sätt. Så i min litterära värld är otrohet nu plötsligt lika vanligt som att byta strumpor. Egentligen vanligare. I en av åtta böcker har det alls handlat om strumpor och det var i boken om maraton och andra långlopp. Otroheten har däremot huserat i de flesta, varit själva husgrunden i flera.

Är otroheten så stor? Så fascinerande? Så kittlande? Så vår allas?

Min egen erfarenhet av otrohet är tack och lov liten. Att i det här fallet ta till ordet ickeexisterande är inte att göra för mycket. Så jag har sökt lite i andras erfarenheter och landat i tankar som nog ligger rätt långt borta från mina egna.

Dominika Peczynski är svensk chef för otrohetssajten Victoria Milan. Enligt svenska yle säger hon så här om otrohet;

“Jag skulle inte bli förkrossad om jag själv blev utsatt för otrohet, då man jämför med alla andra hemska, elaka saker som folk kan utsätta varandra för skulle jag säga att otrohet är väldigt milt.”

och

“Om man är otrogen men inte berättar det, har man då varit otrogen? Min egen princip är att man inte ska berätta det för det är sist och slutligen en självisk och t.o.m. aggressiv, man erkänner ju inte sin otrohet för att man vill vara snäll mot sin partner utan förmodligen av andra skäl.”

Jag skulle bli förkrossad. Förvånad och förkrossad. Och utan att påstå att otrohet är värre än allt annat så skulle jag nog aldrig våga påstå att otrohet är väldigt milt. Inte heller förstår jag riktigt tanken om att otrohet räknas som otrohet bara om den lämnar den otrognas eget samvete. Skitprat är skitprat också om den baktalade aldrig får veta. Stöld är stöld också om den bestulna aldrig märker. Otrohet är otrohet också om den bedragna aldrig anar. Det vi gör gör vi ju inte bara mot någon annan utan också med och mot oss själva. Därför räknas det. Förstås. I min värld.

Men min värld är som sagt mycket begränsad. I min litterära värld i januari 2015 är otroheten ytterst vanlig och odramatisk. I min riktiga värld i januari 2015 är otroheten ytterst ovanlig och främmande. Så jag påstår mig inte veta. Jag påstår mig bara tro att otroheten inte är väldigt mild. Jag påstår mig bara tro att otroheten river sönder också om den förblir en hemlighet.

Intelligens

Är det bara jag eller är intelligens den typ mest hyllade egenskapen av alla i dagens värld? Och är det bara jag eller är intelligens utan godhet egentligen bara farligt?

Jag blir så trött på diskussioner där alla bara vill överträffa varandra. Det viktigaste är inte alls att växa som människor och lära av de andra, det viktigaste är att visa hur smart och snabbtänkt man själv är. Att ha fel är en dödssynd. Att inte kunna motivera sin åsikt tillräckligt välformulerat är ett misslyckande.

När jag ser tendensen hos mig själv vill jag bara gömma mig under en sten. Hur dålig får jag vara? Hur kort får jag ha kommit på min resa mot en bättre version av mig själv?

Må min godhet växa med min kunskap. Må den växa om kunskapen. Må min hjärna vänta in ett hjärta gott nog för att förvalta stor kunskap. Må jag inse att det största aldrig är att vara störst själv utan att se andra bli större. Och det kostar godhet mer än det kostar kunskap.

Siffror som kvinnor ljuger om

Mitt facebookflöde upplyser mig idag om siffror som kvinnor alltid ljuger om. Enligt texten är vita lögner harmlösa, i synnerhet om de vita lögnerna kommer till för att kvinnan ska kunna ge en bra bild av sig själv. Så för att ge en bra bild av mig själv ska jag som kvinna ljuga bland annat om:

– vad mina skor kostade

– min klädstorlek

– hur många fylle-sms jag skickat till mina ex

– min vikt

– antalet sexpartners jag har haft

– min ålder

Jag får allergiska utslag av sådana här texter. En riktigt trött dag eller en riktigt glad dag orkar jag inte bry mig, men en sådan här medelmåttig dag drabbas jag av spunk och börjar tycka saker.

Jag tycker för det första inte att det är roligt. Alls. Jag tycker i regel att skämt som bygger på att alla kvinnor är på ett sätt och alla män på ett annat är jättetråkiga. Och det här är inget undantag alls.

Jag tycker för det andra inte ens att det är speciellt harmlöst. Jag tycker att vi cementerar dåliga roller genom att påstå att man som kvinna måste ljuga om en massa saker för att ge en bra bild av sig själv.

Jag tycker för det tredje att det är ruttet att vi påminner oss själva och ännu yngre kvinnor om att en kvinna per automatik är en kvinna som är missnöjd med sin vikt och sin klädstorlek.

Jag tycker för det fjärde inte alls om att kvinnor framställs som shoppinggalna puckon som i efterhand måste ljuga om hur mycket pengar de lagt på sina inköp.

Jag tycker för det femte också att det är sorgligt att vi hela tiden får höra att en kvinnas ålder är hennes ensak då vi ju vet att det betyder att en kvinnas högsta önskan alltid ska vara att verka yngre än hon är.

Jag tycker helt enkelt att det är så oerhört beklagligt att vi påminns om att vi aldrig ska vara nöjda och att vi dessutom ska ljuga om det vi är missnöjda med. Och att vi ska tycka att det här är hysteriskt roligt.

Jag skrattar inte.

Men jag tycker mig också se att 364 personer har delat artikeln på facebook. Så det är kanske bara jag som tycker konstigt då.