– Hur kunde jag få världens bästa och finaste mamma?

Att få sluta dagen med att ett av barnen säger det helt oprovocerat är stort. Att få sluta dagen med att just Arvid säger det helt oprovocerat är störst.

En tid väntade vi barn samtidigt. Den tiden borde ha blivit rätt lång men blev alldeles alldeles för kort. Hon förlorade sitt barn i slutet av graviditeten, jag fick föda min Hilde. Med betoning på ordet fick. Inte en enda dag kunde jag ta det för givet. Att vara med när en älskad vän förlorar ett barn samtidigt som man väntar sitt eget… Ordet om fick en helt ny kraft och innebörd.

Det var så mörkt. Nästan svart. Så ofattbart tungt. Ett liv tog slut och ett annat slogs sönder. Men mirakel kan ske. Till och med två gånger.

För nu. Nu är det så ljust. Rinnande tacksamhetstårar. Så ofattbart stort. Ett liv kan i sanning bli helt helt igen, helare än vi kanske vågar hoppas för att inte tala om vad vi vågar tro.

Det är den mäktigaste berättelse om hopp och kärlek och längtan som jag har fått ta del av. Och den är alldeles, alldeles sann. Välkommen till världen, lilla människa.

Det kan hända att det minst sympatiska som finns är föräldrar som hyllar sina barns idrottsprestationer på sociala medier. Eller?

Men för en som inte har fått en enda medalj och exakt två pokaler i sitt liv (en sääli-pokal som mina pojkkompisar i gymnasiet gav mig till födelsedagen och en som jag vann på bloggalan 2016) är det mäktigt och märkligt att ha barn som kan sådant som jag inte kan, aldrig har kunnat och knappast kommer att kunna.

De här två har ikväll gjort 13 mål sammanlagt. Mäktigt och märkligt. Och jag fick faktiskt se alla de målen.

Det mäktigaste och märkligaste av allt är att jag får höra ihop med dem. Älskar det.

Först tänkte jag springa varje dag i maj. 31 dagar. Sedan fick jag feelis och tänkte att jag kör hundra dagar över sommaren. Sedan fastnade jag och tänkte tvåhundra dagar. Sedan tänkte jag inte så mycket mera. Bara att jag springer så länge jag kan och vill.

479 dagar i sträck kunde jag. Jag ville antagligen långt fler, men jag vaknade idag och var förkyld och jag har lovat mig själv från första början att inte ta några dumma risker. Så idag springer jag absolut inte.

Jag trodde jag skulle sörja att det inte blev femhundra dagar. Det var ju på god väg. Men alltså… Jag är inte det minsta ledsen över att det inte blev femhundra. Jag är genuint bara tacksam, glad och lite stolt över att det blev 479. Det hade jag aldrig kunnat tro. Hur orimligt skulle det inte vara att sörja då?

Jag fick en kommentar på blogginlägget om dagen då jag inte fick mina 10 000 steg. En kommentar som jag blev att fundera på. Här finns den:

Först blev jag lite ställd. Ska jag känna mig duktig eller dömd? Men när jag känt efter en stund insåg jag att jag varken känner mig duktig eller dömd.

Så här: vi människor ska i allmänhet inte jämföra oss med varandra. Och vi ska i synnerhet inte jämföra oss med människor vars liv vi har en begränsad insyn i. Jag kan verkligen förstå att det kan uppfattas som provocerande att jag så gott som dagligen kommer upp i 10 000 steg, men jag kan lova att den provokationen skulle kännas betydligt mindre om du öppnade skåpet i vår hall (syster M kan intyga) eller tittade under sängen i Arvids rum. Att jag skriver den här texten sittandes på vår rena tvätt är väl också ett delsvar på hur jag kunnat samla ihop 17 071 steg idag. Fryspizzan till middag ett annat.

Ingen människa kan allt, orkar allt, vill allt. Vi har alla lika mycket tid – ja. Men i praktiken har vi ju verkligen inte det. Och att vara människa handlar rätt mycket om att lära sig vad just jag behöver för att må tillräckligt bra för att kunna ge människorna omkring mig det de behöver. Ibland får vi det att fungera, ibland inte.

Att två personer har lika många barn säger egentligen väldigt lite om vilka förutsättningar de har att samla ihop 10 000 steg om dagen utan att barnen blir lidande. För att alls kunna ens börja jämföra måste de här personerna också ha barn i samma åldrar och med samma slags behov, dessutom samma typ av jobb, livskamrater med samma typ av jobb samt samma typ av behov av eller lust med de där 10 000 stegen. Också då är jämförelse av ondo, men bara då på något sätt rimligt.

Sociala medier gör det farligt lätt att jämföra sig själv och sitt liv med andra och deras. Jag brottas ibland med det här. Vill ju skriva texter som gör att andra känner sig lättare i själen, inte tyngre. Mera tacksamma, inte mindre. Tryggare, inte mer hotade. Men jag misslyckas helt säkert ibland – kanske den här gången – och kommer aldrig att sluta försöka bli bättre.

De allra flesta av oss gör så gott vi kan, både i förhållande till oss själva och till våra barn. Jag tror vi har mycket att vinna på att försöka se på både oss själva och varandra med mera nåd.

Vi skriver 20:07 och Hilde sover. Det ska erkännas att jag många kvällar har längtat efter att hon skulle sova den här tiden. Eller ens 21:07. Till och med 22:07 känns som något av en seger.

Men hon sover för att hon fick en allergisk reaktion efter att i misstag (och smyg) fått i sig lite lite ägg. Och då är det svårt att gilla läget. Hon har bara en gång förr fått i sig ägg och det var för tre år sedan, så jag blev rätt skärrad. Hur skulle hon reagera?

Nu sover hon alltså. Det tar på krafterna att reagera kraftigt. Det tar också på krafterna att se ett älskat litet barn reagera kraftigt. Samtidigt har jag varit allergiförälder nästan lika länge som jag har varit förälder. Eller egentligen precis lika länge, men några månader var jag lyckligt omedveten. Så på något plan är jag van. Och väldigt tacksam för att vi så sällan hamnar där vi hamnade nu.

– Varför måste jag vara allergisk mot ägg? grät hon i min famn när vi satt på köksgolvet efteråt.

Säg det, min älskling. Säg det.

Det finns ju ingen rättvisa. Samtidigt har du så enormt mycket som är så enormt bra. Du har integritet. Du har skinn på näsan, humor och en nästan orubblig grundglädje. (Så länge du inte prövas med ösregn på storasyskons fotbollsmatch.) Du har världens största hjärta och du är så generös med din kärlek. Äggallergin får nog lägga sig platt i jämförelse.

Om någon undrar hur det går med Hildes kärlek till alternativa outfits kan jag berätta att det går bra. Jättebra. Här är dagens:

Byxorna och klänningen är det för allt i världen inget fel på, även om få av oss skulle kombinera dem. Vad Greta Gris-halsduken gör runt magen vet jag inte. Mössan är trevlig, men nog trevligare utan hörselskydd i neongrönt. Och så har vi mattpiskan. En lite otippad och underskattad (?) accessoar som naturligtvis ska bäras mitt i ansiktet. Helst så att näs och mun båda men med nöd och näppe ringas in av piskans innersta hål.

Kom ihåg var du såg det först.

(Om någon undrar hur det går med vår uppriktiga ambition att sluta använda fåtöljen i tv-rummet som långvarig förvaringsplats för ren tvätt kan hen titta till höger i bild. Eller så inte.)

Det kan hända att människor går att dela in i två grupper: de som förstår mig nu och de som inte förstår. Du får gärna berätta till vilken grupp du tillhör.

Jag ser till att samla ihop 10 000 steg om dagen. Och inte så där att jag gör mitt bästa och det lyckas för det mesta – nej, så där att jag har fått ihop mina steg varje dag sedan 15 juli förra året. Lite lagiskt.

Tills igår. När jag sent på kvällen insåg att jag hade 9700 och visste att jag får ihop det om jag går till och från köket något varv extra. Och sedan helt kallt glömde något extra varv och slutade på 9889. Och vaknade upp dag till en avbruten streak. Lite tragiskt.

Med förnuftet vet jag att det inte spelar någon roll. Alls. Men med allt annat känner jag att det visst spelar roll. Jag var till och med lite ledsen. Inte så där att jag grät, men nog så där att jag var lite… ledsen. Skulle väldigt gärna ha gjort om min sista vakna timme igår.

Det här säger jag helt – verkligen helt – utan stolthet. Snarare med någon slags skam. Och undrar alltså nu. Förstår du mig eller förstår du mig inte?

Jag läste i juli. Mindre än jag brukar. Men jag läste. Det bästa jag läste i juli? Det här:

Mer än en kvinna av Caitlin Moran. Jag tycker så mycket om Moran. Tycker hon är så fräsch. Tycker om hur hon skildrar krocken mellan idealistisk ungdom och krass medelålder. Och jag gråter och får gåshud när hon skriver om maktlösheten när ett eget barn mår riktigt illa.

Den lyckligaste mannen på jorden av Eddie Jaku. Underrubriken säger allt om den här tunga boken som innehåller så ofantligt mycket hopp. En förintelseöverlevare berättar om varför kärlek och hopp är starkare än hat.

Maria En kvinnlig komikers dagbok av Mia Skäringer. Jag har läst och tyckt om allt som Mia Skäringer skrivit. Den här boken är inget undantag.

Röda rummet av Kaj Korkea-aho. Jag är inte objektiv. Jag tycker för mycket om Kaj för att kunna vara det. Men den här boken är nog en av årets största läsupplevelser, en som blir bra. Hur KAN han skriva så bra? Jag fattar inte. Men gillar.

Gips av Anna Woltz. En barnbok som landade helt rätt i mig. Rolig, hoppfull, svår, smart, underbar. Perfekt för en 12-åring, tror jag. Perfekt för mig.

Jag har jobbat tre veckor redan, men först igår tog sommarlovet verkligen slut när min systerdotter tog båten hem till Sverige. De senaste veckorna har vi varit fler än vanligt här hemma hela tiden och trots att det onekligen har blivit lite för trångt i kalendern – att rymma både jobbliv och semesterliv kräver sitt – har det aldrig varit för trångt här hemma. Min syster och hennes familj tar liksom inte plats. De ger plats. Plats för samhörighet, spontanitet, samtal och skratt. De ryms alltid här. Alltid.

Att skicka hem dem i år var att dra av plåstret låååångsamt. De första for för en vecka sedan, resten i torsdags och den sista igår. Och när hon for tog hon liksom sommarlovet med sig.

När vi kom hem efter att ha skjutsat vår Edith till hamnen konstaterade Hilde:

– Jag saknar Edith lite redan nu.

Jag kan så relatera.

Jag är så glad att vi fick ha dem hos oss en tid också i år trots att läget var som det var. Så glad att de orkade med test och karantän, så glad att de tyckte det var värt det. Så glad att de finns i vårt liv så intensivt ibland eftersom de alldeles för sällan gör det. Så glad för den syster som är min och den familj som är hennes.