Vi skriver 20:07 och Hilde sover. Det ska erkännas att jag många kvällar har längtat efter att hon skulle sova den här tiden. Eller ens 21:07. Till och med 22:07 känns som något av en seger.

Men hon sover för att hon fick en allergisk reaktion efter att i misstag (och smyg) fått i sig lite lite ägg. Och då är det svårt att gilla läget. Hon har bara en gång förr fått i sig ägg och det var för tre år sedan, så jag blev rätt skärrad. Hur skulle hon reagera?

Nu sover hon alltså. Det tar på krafterna att reagera kraftigt. Det tar också på krafterna att se ett älskat litet barn reagera kraftigt. Samtidigt har jag varit allergiförälder nästan lika länge som jag har varit förälder. Eller egentligen precis lika länge, men några månader var jag lyckligt omedveten. Så på något plan är jag van. Och väldigt tacksam för att vi så sällan hamnar där vi hamnade nu.

– Varför måste jag vara allergisk mot ägg? grät hon i min famn när vi satt på köksgolvet efteråt.

Säg det, min älskling. Säg det.

Det finns ju ingen rättvisa. Samtidigt har du så enormt mycket som är så enormt bra. Du har integritet. Du har skinn på näsan, humor och en nästan orubblig grundglädje. (Så länge du inte prövas med ösregn på storasyskons fotbollsmatch.) Du har världens största hjärta och du är så generös med din kärlek. Äggallergin får nog lägga sig platt i jämförelse.