Läst i mars 2012

Ännu en månad som är en skam vad gäller min läsning. Jag skyller på en intensiv och lästung arbetsperiod och vet att det är sant. Men sörjer ändå eftersom det är långt mellan fem och tio.

Följande böcker har jag läst i mars 2012:

Alfahannen av Katarina Wennstam
Gör vad du vill av Erlend Loe
Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver
Himmel av Torbjörn Flygt
Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen

Advertisements

Känslig?

Upplevelser som gårdagens kommer sällan utan ett pris. Jag betalade i natt när jag låg vaken mellan halv två och halv tre och var livrädd för att somna om och tvingas återvända till en av de värsta mardrömmar jag haft på länge, länge. Känslig? Jag? Nej, inte alls.

Ny slogan

Ingrid har en ny slogan. “Rock’n roll! Det spelar ingen roll!” ropar hon var och varannan dag. Jag har INGEN aning om vad hon menar med det eller var hon lärt sig det. Men hon är mysig också med sin rockiga attityd.

20120330-161305.jpg

För stort för en människa

Även om jag tycker att jag klarar av livet ganska bra kan jag ofta känna att livet nog egentligen är för stort för en människa. Att jordelivet rymmer för mycket för en människa att bära.

Och det påmindes jag om när jag såg Duvemålas Kristina idag. Där fanns egentligen bara liv som är för stora. Om nu något liv är tillräckligt litet.

Vid något tillfälle slutade jag faktiskt räkna hur många gånger jag gråtit.

Jag var ju där hela tiden, men jag såg samtidigt också mig själv och många av människorna runtomkring mig bland ansiktena på scenen. Jag såg mina värsta mardrömmar och skräckscenarion som jag aldrig ens kunnat tänka mig. Jag såg det ljusa: tron, hoppet och kärleken som jag kan känna igen.

Och vid Du måste finnas brast allt. Eller allt och allt – det där lilla som fanns kvar. För visst har jag också bett den bönen, uttalat de orden. Och kommit fram till samma svar. Du måste finnas.

Mörker och ondska och orättvisa

Jag börjar få lite samma känsla som jag hade förra hösten: att mattor försvinner under alla andras fötter medan min egen matta ligger kvar. Den har visserligen också varit på glid häremellan, men föll var jag aldrig tvungen att göra.

Och jag påminns om det svåra också i att gråta andras tårar. Om det tunga i att “bara” kunna knäppa mina händer. Om hur mycket mörker och ondska och orättvisa det ändå finns, i samma värld som stundvis kan kännas skimrande och ljus. Om att vi ändå kan hoppas och tro. Också om vi inte alltid orkar. Också om vi inte alltid vågar.

Kurabyxor

När vi skulle iväg i morse börjar Fredrik leta efter Ingrids kurabyxor och jag förundrades. Hur kan man komma på att det behövs kurabyxor? Sådant övergår mitt förstånd. Min hjärna verkar helt sakna den frekvens som bearbetar kurabyxor och dylikt.

Och nu tycker du kanske att jag är en lite småcharmigt avslappnad mamma och att Fredrik är en hejdundrande pappa som förser sitt barn med glaon. Men vad skulle vi tycka om en pappa skrev på sin blogg att han omöjligt kan komma ihåg sådant kurabyxor? Kanske att han är en oengagerad, lat och slarvig pappa som lastar över allt ansvar på mamman? Kanske?

Ren lyx

Jag jobbar igen. Jag orkar tänka och läsa igen. Vilken lycka! Maginfluensa ger helt klart perspektiv på tillvaron. Nu är det ren lyx att alla är friska och alla orkar och alla vill. Sådant jag tog för givet för en vecka sedan känns mirakulöst idag. Och jag tycker egentligen om det, att känna en enorm tacksamhet för att alla är friska igen. Hälsa är verkligen livet.

Knasdans

Jag vet inte vad som har hänt med våra rutiner kring Ingrids läggdags, men det är definitivt något som förändrats. Drastiskt. Från att i lugn och ro först sjunga Gud som haver, sedan tacka och be och slutligen avsluta med Sov lilla vän har läggdags blivit ett party där Ingrid alltid i något skede ropar Skaka rumpa åt mig. Det har verkligen kommit smygande. Vi har nämligen aldrig någonsin fattat ett medvetet beslut om att vi vill ha urartad och vild stämning kring läggdags. Men så har det blivit. Och jag ser det inte riktigt som ett problem, mera som ett intressant fenomen.

Igår frågade Ingrid, full av beundran, efter sista sången:

– Mamma, var har du lärt dig dansa knasdans?

Jag tror hon uppskattar läggdags som det är nu. Och så länge hon mera än gärna går till sängs varje kväll även om det ofta för med sig ett par timmar egen vakentid i rummet så tänker jag inte göra några drastiska förändringar. Det är helt klart värt den där lite småförnedrande känslan som infinner sig när hon uppmanar mig att skaka loss till en klassisk tonsatt aftonbön.