Jag vet inte vad som har hänt med våra rutiner kring Ingrids läggdags, men det är definitivt något som förändrats. Drastiskt. Från att i lugn och ro först sjunga Gud som haver, sedan tacka och be och slutligen avsluta med Sov lilla vän har läggdags blivit ett party där Ingrid alltid i något skede ropar Skaka rumpa åt mig. Det har verkligen kommit smygande. Vi har nämligen aldrig någonsin fattat ett medvetet beslut om att vi vill ha urartad och vild stämning kring läggdags. Men så har det blivit. Och jag ser det inte riktigt som ett problem, mera som ett intressant fenomen.

Igår frågade Ingrid, full av beundran, efter sista sången:

– Mamma, var har du lärt dig dansa knasdans?

Jag tror hon uppskattar läggdags som det är nu. Och så länge hon mera än gärna går till sängs varje kväll även om det ofta för med sig ett par timmar egen vakentid i rummet så tänker jag inte göra några drastiska förändringar. Det är helt klart värt den där lite småförnedrande känslan som infinner sig när hon uppmanar mig att skaka loss till en klassisk tonsatt aftonbön.