Hon och hennes man går igenom en kris. En kris av den art som ganska få av oss alls går igenom och de får möta den redan nu. Efter ett kvart liv och efter ett halvt år som gifta.

Jag lyssnar, ser tårarna och tänker att hon är beundransvärt stark. Men jag tänker också att jag inte ska säga det för hon är starkare än hon vill vara. Styrka som kommer av att man inte längre är lika odödlig som andra i ens egen ålder är ju styrka man hellre skulle leva utan. Styrka som beror på en riktigt tuff start på ett gemensamt liv är styrka som kostar den rosenskimrande drömstart som varje äktenskap skulle få i den bästa av världar.

Vi vill alla vara starka men de flesta av oss skulle säkert välja bort vägen till den där styrkan. Åtminstone medan vi ännu går den och medan målet inte ännu är givet.

Min bön är att hon får vara liten och svag ibland mellan styrkeproven. Att hon får vara rädd och besviken och arg. Och att hon någon gång redan snart ska få se hur hennes styrka kan bära både henne själv och andra. Och att hon minst lika snart ska få komma in i en period då hennes styrka varken prövas eller växer som den gör nu.

Vi hade haft en rolig dag. Typ pepparkaksbak, besök hos vänner och något godsaksrelaterat. När dagens slut närmar sig frågar jag Ingrid vad som varit det allra bästa med dagen. Hon pekar på sin lillebror.
– Att den här lilla gick och badade. Han är så otroligt gullig i sin badrock efter badet, svarar hon.
Och visst är han det. Men i ärlighetens namn tyckte jag nog att hon slog gullighetsrekord i den stunden när allt annat roligt bleknade i jämförelse med tvååringen i badrock.

Ibland hör man sig själv så tydligt i sina barn. Ibland är det riktigt tragiskt och ibland bara pinsamt och ibland – som med badrocken – riktigt fint.

Ett annat exempel på när det är våra ord som kommer ur sexåringens mun inträffar när vi äter julaftonsmiddag och Ingrid säger:
– Julafton är nog en rolig dag men det är inte den bästa dagen på året. Den bästa dagen är en dag när vi alla är tillsammans.
Ibland tragiskt, ibland pinsamt, ibland riktigt fint och ibland riktigt tydligt.

Jag är vad man brukar kalla en extrovert person. Jag tycker om att vara med människor, jag får energi av det. Svåra tankar känns lättare när jag är tillsammans med andra. Mörka tankar känns ljusare. Jag har egentligen aldrig sökt mig till tystnaden eller ensamheten. Jag har aldrig drömt om att vandra omkring allena i en skog och lyssna på vinden. Jag är en människomänniska och vi människomänniskor trivs sällan bäst när vinden hörs.

Men något har hänt. Den där tonåringen som aldrig skulle ha valt en fredagkväll hemma har blivit en trettioåring som ofta väljer en hemmakväll framom det mesta andra. Den enbarnsmamma som sökte sig till alla sammanhang där hon inte behövde vara ensam hemma med barn är idag en tvåbarnsmamma som ofta hör sig själv säga att den andra föräldern väldigt gärna får gå när någon av oss förväntas vara någonstans. Den tjugoåring som ibland kunde nästan skrämmas av tystnaden i den folktomma studieettan har idag tid ensam hemma högst uppe på nästan alla önskelistor. Ofta längtar jag efter tystnad. Ensamhet.

I grunden tror jag mig fortfarande vara det man brukar kalla en extrovert person. Men något har hänt med åldern och/eller barnen och plötsligt ser jag introverta drag i mig som inte fanns där förr. När tystnaden och ensamheten är en bristvara och människomötena sällan sinar är det kanske inte så konstigt. Egentligen.

Men samtidigt är det ju jättekonstigt. Det är att vara något annat och något mera än det jag trodde att jag var. Det är att hitta nya egenskaper och dimensioner i den människa som är jag. Och det är ju just de där nya egenskaperna och dimensionerna som fascinerar mig mest med människor. Det är dem som gör mig till en extrovert människomänniska.

Jag är aldrig hemma när jag är ledig. Så fort det vankas en längre ledighet packar vi familjemedlemmar och ägodelar i bilen och styr norrut för att vara med ursprungsfamiljerna i Österbotten. Så får det vara. Så kanske det rentav ska vara. Men jag kan ändå sakna att någon gång vara ledig hemma. Hinna njuta av det hem jag tycker så mycket om. Hinna umgås med lika lediga vänner på hemmaplan. Hinna göra allt roligt på hemorten som jag ofta tänker att jag ska göra när jag blir ledig. Hinna reda upp klädgarderoben och bokhyllan i sovrummet. Ni minns kanske den där bokhyllan som tittat fördömande sedan i augusti? Den tittar fortfarande och domen blir på inget sätt mildare.

Samtidigt som jag kan sakna ledighet hemma så är det en gåva att ha en semestertillvaro som väntar på annan ort. Här finns barndomshem som alltid tar emot oss. Här finns vänner som vi saknar alla de där icke-lediga vardagarna. Vänner som vi får träffa här under verkligt lediga omständigheter. Den där ledighetskänslan blir väldigt absolut när man byter miljö. Här känns fotstegen annorlunda. Här andas jag på ett annat sätt. Här lever jag med andra människor. Här gör jag helt andra saker. Här tänker jag på helt andra frågor. Här har jag mitt andra liv. Mitt semesterliv, mitt ledighetsliv.

Och smärtan i farvälet. Jag är dålig på att virka, koka knäck och spela badminton. Jag är usel på att säga farväl och den uselheten når sin kulmen var gång farvälet riktas till min äldsta yngre syster.

Idag någon minut före åtta på morgonen var det dags. Vi grät. Om inte floder så åtminstone rejäla bäckar. Det känns lika onaturligt och fel varje gång. Hon har funnits i mitt liv sedan jag var ett år och en månad och tre veckor. Därför är farväl alltid alltid fel.

Vi har bott i olika länder i nästan tio år. Vi borde vara vana nu. Men det blir inte lättare. Det blir snarare svårare. Varför? Vi inser väl att chansen att vi ska välja vardagsliv på samma ort minskar för varje år vi lägger till de nästan tio som redan är lagda. Vi inser väl att det finns betydligt svagare grunder för val av hemort än att få bo nära sin syster men att vi ändå inte grundat så. Vi inser väl att det aldrig går tillräckligt kort tid mellan våra möten.

Men vi inser också att vi är närmare varandra nu än vi var för de där nästan tio åren sedan. Och i den insikten vilar smärtan men i samma insikt vilar också en än större tacksamhet och förundran och glädje.

Vi fick bara en och en halv dag tillsammans den här julen. Sista kvällen satt vi och den tredje systern på den säng som var min den här gången och pratade alldeles för länge. Vi sprängde alla sunda tidsramar och bara visste att det finns sådant som är större än förnuftiga beslut om att somna före ett om man ska upp före sju. Det finns ju inget förnuftigt alls i att inte göra allt man kan av den tid man har.

Smärtan i farvälet var stor trots att tröttheten också var det och timman tidig. Men det finns som sagt en tacksamhet och förundran och glädje i smärtan. Alltför smärtfria farväl är ju i sig väldigt smärtsamma. Det ska finnas en smärta i farvälet mellan systrar.

Och jo, den fanns.

Igår efter barnens läggdags satt jag i mitt barndomshem och spelade pidro med min Fredrik, två systrar, en svåger och svågerns ena bror. Och jag tänkte att familj är så sjukt spännande. Så sjukt föränderligt och sjukt spännande.

Tänk att det som på tidigt 90-tal kallades flickfiasko, den unga mamman och de tre döttrarna, vuxit till att en svågers bror spelar kort med oss på annandagen och passar in som en självklar möbel i vardagsrummet.

Tänk att vi i somras fick tillbringa en hel julidag med min systers mans brors frus syster och hennes familj och att de plötsligt känns lite som avlägsna släktingar som jag ibland tänker på och ber för.

Tänk att jag har ett barndomshem som känns just som ett barndomshem trots att jag var nästan trettio år gammal och tvåbarnsmor när jag klev in i det huset för första gången.

Tänk att ingen kan veta hur den egna familj som jag har idag ser ut om tjugo år. Vem firar jag jul med då? Vilka själar som jag ännu inte vet att existerar kommer att vara viktiga delar av min fsmilj då? Vem kommer att sitta vid ett bord i min närhet och spela pidro på annandagen?

Så sjukt sjukt spännande.

– började tyvärr en timme tidigare än jag velat
– men fortsatte med världens tröttaste och skönaste förmiddag när jag oftast låg i en säng med en syster och/eller svåger och smygåt godis
– åkte vi pulka med nästan alla barn i en av min barndoms pulkabackar
– fick vi möta en person som var riktigt viktig när jag och stora småsystrarna var små
– intervallade jag med min svåger
– åt vi julmiddag igen och det var om möjligt ännu godare än igår
– läste jag alldeles för lite för en annandag men det hjälps inte då alla minuter med ursprungsfamiljen är värdefulla och lite ovanligt värdefulla den här gången för att de är ovanligt få

– vaknade jag brutalt tidigt då Fredrik skulle ha julotta
– lyckades jag aldrig somna om eftersom jag är helt värdelös på att somna om
– packade vi halva hemmanet i bagageutrymmet och startade bilen 9.40
– kom vi fram några minuter före tre och kunde än en gång konstatera att våra barn bilreser i världsklass och att deras kurser i bilresandets ädla konst med rätta skulle fullbokas
– förenades vi med min ursprungsfamilj och allt var och är fortsättningsvis väldigt väl, som det är när vi alla är tillsammans
– förundrades jag över Arvids utveckling som människa, tänk att han på julen för ett år sedan krävde konstant övervakning och att han nu plötsligt bara hänger med sina kusiner på övervåningen och har det gott och håller sig på mattan

– fick jag vara tillsammans med mina älskade systrar och där någonstans mellan dem har jag det bättre än på de flesta andra platser i den här världen

– började med att barnen hittade världens bästa tecknade julfilm (Musse Pigg och hans vänner firar jul) under granen och sedan åt vi frukost framför teven till den filmen
– grät jag typ fyra gånger under frukostfilmen och kunde än en gång konstatera att jag inte är gjord för den här världen
– sprang jag åtta riktigt sega och tungsprungna kilometer och kan nog inte bara skylla på att två av dessa avverkades på parkväg utan vinterunderhåll (men lite nog)
– hade Fredrik två julgudstjänster och vi andra deltog i en tredje mer familjevänlig
– betedde sig Arvid så exemplariskt i kyrkan att jag misstänker att någon gett honom något lugnande som troligtvis inte säljs i matbutiker eller på apotek
– grät jag några gånger till i kyrkan, den som skrev O helga natt gjorde det inte för att göra julens budskap mindre drabbande
– har jag för första gången någonsin tillrett (okej, värmt i ugn) morots- och kålrotslåda
– firade vi bara vi och kunde slå fast att det inte finns något bara alls med det
– har jag varit tacksam hela dagen och känt mig just så rik och välsignad som jag faktiskt är
– har jag flera gånger tänkt på och bett för dem i mitt liv som firar en av olika orsaker sorgekantad jul
– firar jag Jesus allra mest, Han som hela tiden är så avgörande i mitt eget liv och som den här tiden får plats också i så många andras
– kan jag inte låta bli att lite fördöma och avsky att Sverige startar mellandagsrea imorgon klockan åtta på morgonen
– spelade tre av oss barnmonopol i nya pyjamasar efter att den fjärde lagt sig (också i ny pyjamas)
– tyckte stavningskontrollen i min bloggapp att pyjamasar ska heta pyjamaser i plural och nu har jag för all framtid tappat förtroendet för den
– var god mot oss, riktigt god

Om ni tycker att Arvid ser skeptisk ut på bilden är der ingenting mot vad han var i verkligheten. Snö och pulka är inte hans grej. Jag är lite rädd att han ärvt min negativa attityd till friluftsliv. Samtidigt skulle jag vara ännu räddare om jag misstänkte att han drömmer om att sova under bar himmel i minusgrader, han skulle bli väldigt utanför i vår familj.

Vi mjukfirade jul med bästa kompisarna idag. Imorgon blir en historisk julafton. Det blir bara vi. Jag, Fredrik, Ingrid och Arvid. Olidligt märkligt och spännande och roligt.

P.S. Nästa gång jag åker pulka ska jag ha utebyxor. Eller låta bli att styra pulkan med fötterna. D.S