Hon och hennes man går igenom en kris. En kris av den art som ganska få av oss alls går igenom och de får möta den redan nu. Efter ett kvart liv och efter ett halvt år som gifta.
Jag lyssnar, ser tårarna och tänker att hon är beundransvärt stark. Men jag tänker också att jag inte ska säga det för hon är starkare än hon vill vara. Styrka som kommer av att man inte längre är lika odödlig som andra i ens egen ålder är ju styrka man hellre skulle leva utan. Styrka som beror på en riktigt tuff start på ett gemensamt liv är styrka som kostar den rosenskimrande drömstart som varje äktenskap skulle få i den bästa av världar.
Vi vill alla vara starka men de flesta av oss skulle säkert välja bort vägen till den där styrkan. Åtminstone medan vi ännu går den och medan målet inte ännu är givet.
Min bön är att hon får vara liten och svag ibland mellan styrkeproven. Att hon får vara rädd och besviken och arg. Och att hon någon gång redan snart ska få se hur hennes styrka kan bära både henne själv och andra. Och att hon minst lika snart ska få komma in i en period då hennes styrka varken prövas eller växer som den gör nu.