45 dagar delade vi liv och sommar och hustak och alla de dagarna förutom en var vi tillsammans. Ofta(st) nästan hela tiden. 

Att säga hejdå till henne sent i går kändes som att säga hejdå till en del av mig själv. Jag är inte gjord för att vara ifrån henne och jag är ännu mindre gjord för att ta farväl av henne. 

Jag satt och grät i en kyrkbänk ännu senare i går och jag frågade mig själv och min skapare om kärleken verkligen är värd sitt pris. Så ont gjorde det då. I dag, när de tårarna torkat och livet gått vidare, vet jag bättre. Det är ju inte ens en fråga. Det är en oerhörd gåva och nåd att få älska sin syster så. Den kärleken är så sjukt värd sitt pris.

Men saknaden är stor. Och sorgen. Vi hör ihop. Så är det bara. 

Och dessutom har jag ingen aning om hur jag ska klara av att sticka halsresåren på min kofta utan henne.

Och dagen efter att jag klagat på att du är så ovillig att presentera dig för andra så knuffar du bestämt till min syster. Och sedan får min bästa vän också ett första möte. Mjukare, ja. Men absolut ett möte. Som på beställning fick två av mina viktigaste kvinnor stifta bekantskap med dig. 

Vem är du? Jag är så nyfiken. 

Varje dag ger du dig till känna. Varje dag får jag känna dina rörelser och jag tror att det är så trygghet känns. 

Men varje gång jag säger Nu och någon annan ska känna så blir du alldeles stilla. Än så länge är det bara din och min grej, våra små möten då jag anar dig. 

Om ungefär fyra månader får jag mer än ana. Får vi alla mer än ana. 

Jag tror bestämt att jag älskar dig redan nu. 

Han är yngst i gruppen av sommarbarn, nästan två år yngre än den nästyngsta. Han är den enda pojken, men aldrig har han reflekterat över det. Han tar sin plats i gruppen med en enorm självklarhet. Som om han aldrig gjort annat än tagit platser. 

Häromdagen fick vi se en av de märkligaste uppsättningar av Emil i Lönneberga som världen skådat. Arvid var med. Men på vissa villkor. Och jag älskar att han ställer villkor, att han inte bara fogar sig som yngst och kille. Jag hör Ingrid diskutera med äldsta kusinen under repetitionerna: 

– Arvid kommer med som Emils pappa om vi kan ha så att Emils pappa ibland jobbade som polis. 

Kusinen är inte jätteglad, det märks, men hon tar det. Hellre en Anton Svensson som extraknäcker för ordningsmakten än ingen Anton Svensson alls.

– Emiiiil! Föglymmade unge! vrålar han sedan när han övar. Och de andra är förtjusta. Överförtjusta. 

– Arvid, du är helt jättebra! säger de uppmuntrande och stolta. 

Och jag tänker att den yngsta i gruppen kan få just det; uppmuntran och stolthet från väldigt många håll. Och det är en enorm rikedom.

Den rike. Under en av sommarens första simturer.

– Sommarens bästa dag är den då vi första gången besöker Torp Hage, säger mamma. 

Torp Hage (eller Torphage eller Torp hage, i folkmun Torpis) är alltså vårt sommarhem. 

Och mamma har ju rätt. Den där första dagen är magisk. Allt ligger framför. En ocean av tid. Den dagen tror vi att vi kommer att hinna med allt. Någon dag vill jag, någon dag ska vi, säger vi kaxigt då och tror att precis allt är möjligt. 

Sedan börjar dagarna gå och till och med sommarliv blir vardagar. Ljuva vardagar, ja. Kravlösa vardagar, ja. Men vardagar i bemärkelsen att de går alldeles för snabbt. Och kaxigheten försvinner med dagarna. Plötsligt inser vi att vi hinner med nästan ingenting.

Nu är vi där. Nu har vi ingen ocean kvar. Vi har knappt en sjö, har vi ens en vattenpöl? Försvinnande kort är också en lång sommar. 

Här promenerar jag minst en gång om sommardagen, oftast två. Nästan alltid med man eller syster.  Ibland ensam, sällan med barn. Och jag lovar, ingen gång har jag gått min runda utan att säga att det är så vackert. För det är just så vackert. 

Älskar mitt sommarhem och mitt sommarliv. Är så enormt tacksam.

Tänk att de är mina. Tänk att jag är deras. Tänk att vi är varandras. 

Trots att jag i mina svagaste stunder tydligen kan kalla dem kisi så tror jag ju att de har det ganska bra. Rentav bättre än de flesta i den här världen. För mina svagaste stunder är ganska få och mina starkaste är riktigt bra. Och vi tycker ju så väldigt mycket om varandra och sist jag kollade räckte det långt. 

Tack och förlåt, får vi säga i slutet av den här dagen också. Mest tack. 

Alltid mest tack. För vi har varandra och därmed har vi nästan allt. 

Jag tar er tillbaka till sommarens sämsta dag. Den där dagen då barnen gnällde och tjatade och ropade och skrek konstant och jag i desperation kläckte ur mig det med säkerhet fulaste jag sagt till någon annans barn och det kanske fulaste jag sagt till mina egna.

Vill ni höra? Här kommer det:

– Jag tycker alla barn här är så kisi just nu!

Så sa jag. När jag nu ser orden i skriven text vill jag bara gömma mig under täcket. Jag vill radera orden från skärmen och ännu hellre från barnens öron. Man kallar inte barn för kisi. Punkt. Varken sina egna barn eller andras barn.

Jag är inte stolt.

Däremot är jag lite stolt över det som hände sekunderna därpå. När Ingrid tittar på mig och med bestämd röst säger:

-Inte är vi kisi!

För hon har ju rätt. Någon har lärt henne att hon faktiskt inte är kisi och trots min inte alls stolta stund så vet jag ju att jag har haft ett finger med där. Att hon känner sitt värde beror  förstås inte bara på mig, men det beror delvis på mig.

Dessutom har någon lärt henne att hon aldrig ska svälja osakliga kommentarer om vem hon är. Osakliga lögner om vem hon är. Och också där har jag varit med.

Och så vet hon att hon får säga emot mig, att min kärlek till henne håller att hon trotsar och protesterar. Det tycker jag om. Ibland avskyr jag det, ibland avskyr jag det ofta. Men i grunden älskar jag att jag har lyckats ge henne det.

Trots att jag tydligen kan sjunka så lågt att jag säger att min dotter är kisi så har jag ändå gjort några saker helt rätt.

Älskade barn. Tänk att det fanns en glimt av nåd den där dagen också.

Är du mitt sista barn, du som nu växer under mitt hjärta? Jag har träffat så många som väntat sitt tredje barn och sagt sig veta att de väntar sitt sista barn. Att familjen blir hel, komplett och färdig sedan. 

Vår familj är redan hel, komplett och färdig. Har varit det länge. Vi väntar inte på en saknad pusselbit. 

Jag har ingen aning den här gången. Heller. 

Har ni vetat? När ni väntade ert sista barn?

Det är sommarens sämsta dag. Kvällen innan kom vi hem alldeles för sent med resultatet att barnen somnade alldeles för sent med resultatet att barnen nu är alldeles för trötta. Jag känner ju inte dina barn, men jag känner mina egna och min systers och när våra barn är alldeles för trötta bär de inte sin trötthet med värdighet. De tänker inte att de ska lida i det tysta för att ingen annan ska behöva lida, nej de drar alla med sig i fallet. Denna sommarens sämsta dag går det inte många minuter (går det ens en?) utan att någon skriker, gnäller, tjatar och/eller gråter. Just den här dagen är fem barn kanske sju för många. 

Jag känner ju inte dig, men jag känner mig själv och jag bär i regel också sådana här dagar med någon slags värdighet. Men just den här dagen är jag slagen av förkylning. Jag har sovit dåligt, hostat upp slem på natten och är ännu tröttare än normalt just nu. Och då flyger värdigheten plötsligt all världens väg och när lite för många men alldeles för få timmar av sommarens sämsta dag har gått  säger jag det kanske fulaste jag någonsin sagt åt mina egna barn och det med säkerhet fulaste jag någonsin sagt åt någon annans barn (även om just de här just nu känns nästan som egna). 

Jag går ut i trädgården efteråt. Tar en sväng runt äppelträdet och och gråter. Jag gråter för att jag är så usel och jag gråter för att vi har välkomnat in ännu en liten människa i den här usligheten. 

Natten därpå sover alla barn minst elva timmar, någon tolv och någon tretton. Barnen och livet gör en helomvändning, milt sagt. Vi får en ljuvlig dag.  

Och den lilla människan känns så oerhört välkommen. Jag kunde ta en sväng runt äppelträdet och gräta av lycka; så oerhört välkommen är den lilla.

Mycket kan man säga om livet med barn, men ensidigt är det aldrig och stabilt är det sällan.

Bilder som systern tog dagen efter sommarens sämsta dag. Det ser idylliskt ut, ja. Och det var också idylliskt, ja.

Om jag har räknat rätt var jag i går på mitt livs femte ultraljud. Och jag var lika nervös den här gången som alla andra gånger, det liv som växer i min mage håller nämligen väldigt låg profil.

– Jag ser ett levande foster, konstaterade läkaren nästan direkt. 

Och trots att det var ganska krasst sagt var det ljuv musik i våra öron. 

Sedan kom frågan: 

– Vill ni veta barnets kön? 

Och det var hjärtat, det var lårbenet, det var fem plus fem fingrar, det var tarmar, det var läppar, det var näsa. Och det var ett barn. 

Och allt såg ut att vara som det borde.

Utanför fortsatte världen som om ingenting hänt. Och egentligen hade ju ingenting hänt, men det är samtidigt det största av allt. 

Här, i sommarhusets trappuppgång, finns plats för dina små skor. Eller egentligen finns det ju ingen plats alls för dina skor, men det finns plats i våra hjärtan.