Att vänta sitt sista barn

Är du mitt sista barn, du som nu växer under mitt hjärta? Jag har träffat så många som väntat sitt tredje barn och sagt sig veta att de väntar sitt sista barn. Att familjen blir hel, komplett och färdig sedan. 

Vår familj är redan hel, komplett och färdig. Har varit det länge. Vi väntar inte på en saknad pusselbit. 

Jag har ingen aning den här gången. Heller. 

Har ni vetat? När ni väntade ert sista barn?

Advertisements

9 thoughts on “Att vänta sitt sista barn

  1. När jag väntade mitt tredje barn var jag helt säker på att när barnet anländer skulle jag få känslan att nu är familjen komplett. Det fick jag inte men nu när han är åtta månader har jag alltmer börjat tycka så. Största orsaken är det att jag vill ha ordentligt med tid för de barn jag har och också lite tid för mig själv och nu när jag börjar ha lite erfarenhet av hur det är att vara trebarnsmamma känns det som om att tiden nu räcker till för alla.

  2. När mitt tredje barn var nyfött, drabbades jag flera gånger av tanken att det här inte får vara sista gången. Allt var så sjäkvklart och underbart och så som det skulle vara. Detta trots att jag under såväl graviditeten som förlossningen lovat mig själv att jag aldrig behöver göra det här igen. Nu verkar det, trots att jag kanske vill annorlunda, som att det ändå blir mitt sista barn. Vackert så. Man får inte allt man vill ha och jag har njutit henne alla (nästan alla…) dagar.

  3. Jag har aldrig kunnat vara definitiv då det gäller barn. Jag har inte haft en given plan, men visste att jag ville ha fler än ett. Visste också att jag var över 30 då jag fick det första. Tänkte att tvåan måste börja arbetas på rätt fort ifall vi vill ha fler och det blir komplikationer. Inget tillstötte och tvåan kom dryga två år senare. Sen sku det bli en trea pch eftersom jag inte ville hinna bli lastgammal måste hen börja jobbas på. Det blev ett missfall och ålderskillnaden till mellanbarnet blev tre år. Med facit på hand inser jag att de första blev onödigt tätt på varann. Med tre friska glada barn under skolåldern räckte jag just och just till. Sku gärna h fler barn men blir väldigt självisk vid tanken. Äntligen börjar vi vara ut småbarnsträsket och jag njuter av friheten. Den frihet som uppstår då man slipper släpa blöjor, barnmat, barnbildtolar, barnvagnar vart man än ska. Å också friheten i att det finns lite mer tid för mig själv. Det gör att jag drar strecket här. Men om någon med en större plan drar sträcket någon annan stans så är det så. Kag har förståelse för familjeplanering och jag har förståelse för icke-planering. Jag har förståelse för att man vill ha ett barn och att man vil ha en hel hög med barn. Det enda argumentet jag har svårt med är att det inte “ryms fler barn i en familj” för ju föer man blir desto större blir kärleken.

  4. Väntar mitt andra och tror det blir det sista. Båda via behandlingar som varit långa och jobbiga. Men det är lite skrämmande att tänka att det är slut efter det här..

  5. Efter första barnet kände jag starkt att jag önskar ett till. Efter andra barnet kändes familjen komplett. Visst har det funnits tankar på ett till knyte, men min man ville inte och jag tyckte innerst inne att det nog är bra så här. Nu när barnen just är inne i tonåren njuter jag av att de är så pass stora att de långt klarar sig själva samtidigt som jag älskar att finnas till för mina yngre syskonbarn. Vi skaffade hund för en tid sedan och det var ett bra beslut för oss.

  6. Jag väntar mitt andra och känner mig mycket säker på att det är mitt sista. Jag och min man var nöjda med ett barn. Sen ändrade jag mig plötsligt när hon var fyra år och önskade ett syskon. Fler än så tror jag inte vi orkar med, vi vill känna att vi kan ge allt av både tid, närhet och ekonomiskt åt våra barn och då känns två lagom. Jag trivs inte så bra med att vara gravid heller.

  7. Åh, vi har tre, men känner ofta att vi skulle kunna ha fler. Det blir som det blir, inget är skrivet i sten. Det jag vet är att man ryms med i vår familj.

  8. Den tredje graviditeten var önskad men icke planerad. Slutade i ett tidigt missfall v9. Jag tog det överraskande hårt. Kände mig totalt tom. Var rädd för att våga igen, men samtidigt fanns inget alternativ. Fjärde graviditeten var den tyngsta, värsta, jobbigaste på alla sätt. Dessutom följde tanken om att det kan bli missfall igen med väldigt länge, vågade inte tro att allt var okej. Men det gick precis så bra som man kan önska. Och tredje barnet har jag njutit mest av. Familjen är hel, och jag blev hel. Ändå vill jag gärna få chansen att njuta igen. Tanken om att det kan inte vara sista har följt med sen BB. Men klarar jag av fler missfall?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s