Vad jag läste i juni, juli och augusti 2013:

Fattigsverige i Oktober av Susanna Alakoski
Någonstans inom oss av Kajsa Ingemarsson
Dina brev lägger jag under madrassen av Astrid Lindgren och Sara Schwardt
Var man av Torbjörn Flygt
Om du ännu fanns av Mimmi Olsoni-Broman
1Q84 Första boken av Haruki Murakami

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson
Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Hatet av Maria Sveland
1Q84 Andra boken av Haruki Murakami
En liten skillnad av (red.) Patrik Hagman och Liisa Mendelin
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Förvandlingar av Göran Skytte

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell
Så gör jag av Bodil Malmsten
Hungrig av Sofia Torvalds
Jag är den som ska komma av Johanna Nilsson
Ängelns lek av Carlos Ruis Zafón
Ingmar Bergman:PM av Jörn Donner
Vinterkriget av Philip Teir
Och bergen svarade av Khaled Hosseini
Det luktar inte av (red.) Julia Wiraeus och Andrea Svanbäck
Lärarrummet av Annika Luther

Konstaterande 1: jag läser mindre en sommar med en femåring och en bebis än jag gör en sommar med en fyraårig.

Konstaterande 2: det är fullt förståeligt och i alla lägen värt det

Ännu om det här med att få välja själv…

96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor. Tror vi på allvar att alla dessa familjer seriöst övervägt att låta pappan stanna hemma med barnen? Och att alla dessa familjer, helt utan samhälleliga normer i bakhuvudet, fattat beslutet att låta mamman stanna hemma eftersom det verkligen är så mycket bättre i just den familjen?

Jag har svårt att tro att vi verkligen väljer så självständigt som vi tror då nästan alla väljer på exakt samma sätt.

Och faktum är: om det verkligen är så att alla dessa familjer övervägt alternativet och det i samtliga fall faktiskt lönar sig att låta mamman vara hemma – då om någon gång har vi ju ett problem. Om det i nästan alla familjer faktiskt är bäst att mamman är hemma och pappan jobbar. För att han tjänar mer. Eller har ett säkrare jobb. Eller är den enda som har ett jobb.

Visst kan man ha ett samhälle där mammorna är hemma och papporna är de enda som jobbar och drar in pengarna. Det kunde till och med fungera i en värld där det inte finns skilsmässor, arbetslöshet bland män, småbarnspappor som dör och gamla kvinnor som lever på sin egen pension.

Men sist jag kollade förekom alla de där fenomenen i den värld som är vår. Tyvärr. Och då är det svårt att inte alls kunna se nyttan med att regeringen försöker föra ihop mammor och arbetslivet.

Vad säger ni om regeringens reformpaket? Speciellt då kanske denna vårdledighet som ju väcker rätt starka känslor.

Många verkar tycka att det är huvudlöst att föräldrarna tvingas dela på vårdledigheten. Jag citerar en kommentar på svenska.yle.fi: “Ingen bra idé att tvinga papporna att stanna hemma. Vem garanterar att barnet/barnen då ens blir hyggligt omskötta medan mamma är på jobb?”

Inga kommentarer. Den kommentaren talar så starkt för sig själv.

Först av allt: jag har tänkt väldigt lite på det här. Vet inte riktigt vad jag tycker. Faktiskt.

Jag tycker mest att det är hvuvudlöst att förslaget väcker så starka protester.

Det är förstås jobbigt att inte familjerna får välja själva. Samtidigt tycker jag att det är ännu jobbigare att så få pappor aktivt väljer att tillbringa tid med sina barn. Och det här är väl ett försök att råda bot på det.

Och jag vet att många tycker det här är fel sätt. Men vad är då rätt sätt? Kom inte och säg att det är det nuvarande. 96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor.

Den siffran talar så starkt för sig själv.

Den här bilden lever jag länge på. Den där dagen lever jag fortfarande på, två månader senare. Och då är det ju ingenting mot hur jag ska leva på den sedan när januari är här, chokladkonfekten är slut och ingenting känns roligt längre.

“Hon är ursinnig på sig själv för sin egen dumhet. För att hon frivilligt öppnat sig för detta, för ett helt liv av oro och vånda. Det var galenskap. Totalt vansinne. Att fullkomligt dåraktigt och grundlöst lita på att en värld som man inte kan kontrollera mot alla odds inte skulle ta ifrån en det enda man inte står ut med att förlora.”

Om rädslan för att förlora ett barn, ur den bok jag läser just nu.

Oj, vad jag känner igen.

Denna arma sårbarhet. Att leva med hjärtat utanför den egna kroppen, som någon klok sa en gång. Och visst är det så.

Skrämmande och osäkert så det förslår. Men samtidigt så fruktansvärt fint att ha så fruktansvärt mycket att förlora.

Vi gick till en av koloniträdgårdarna i närheten av vårt hem idag. Senast vi var där var i september förra året. Senast vi var där hade vi en fotograf med oss. Senast vi var där var vi tre och skulle några veckor senare bli fyra.

Vi väntade på och längtade efter den lille som vi älskade så mycket trots att vi inte kände honom alls. Samtidigt var vi rädda. För i vår bok var bebistid lika med vaknätter, förkylningar, oro, penicillinkurer, läkarbesök och en ny familjemedlem som oftast var arg och/eller ledsen. Det skulle antagligen bli tufft, sa vår erfarenhet. Värt det? Absolut, alla gånger. En eller en halv blick på vår dotter röjde alla tvivel. SÅ värt det. Men vi var beredda på kamp.

I september förra året.

Idag, nästan ett år senare, tittade jag på den lille som vi älskar så mycket och redan nu känner rätt väl. Och jag tänkte på att bebistid har fått ett kapitel till i vår bok, att vår erfarenhet inte vet vad den ska säga om vi någon gång i framtiden får ta emot ett tredje barn.

För det är två helt olika saker. Det är olika grenar. Olika upplevelser. Finns inte på samma karta. Detta att ha en sjuk och ledsen bebis och att ha en frisk och glad. De föräldrar som bara har haft det senare kan aldrig säga till dem som har det första att de vet vad de andra går igenom. Mycket annat vet de, men inte det. Så radikalt olika grejer är det.

Min tacksamhet är säkert tjatig. Till och med i mina egna öron låter det lite jobbigt, men jag kan inte sluta förundras över det bebisår vi har fått ha.

Tänk om vi hade vetat det då, i september förra året.

Men ännu mera; tänk vad glada, lyckliga, tacksamma och förväntansfulla vi var trots att vi räknade med ett år av kamp och sömnlöshet och sjukdomar och oro. SÅ värt det, alltså.

Om du är som jag skulle du aldrig någonsin lägga pengar på marathonfotos bilder på ditt barn. Du skulle tycka att det är absurt och att de föräldrar som investerar i dylika är lättlurade päron som inte borde få förvalta pengar.

Men.

Sedan skulle du se den här bilden och du skulle inse att du faktiskt blir lite gladare av att ha den. Även om den är dyr. Även om det som kan köpas för pengar aldrig kan göra oss lyckliga. Hellre päron än utan den här bilden. Liksom.

Jag ger er: Ingrid på väg mot mållinjen efter sitt första minimarathon.

Det är familjelägrets kanske tredje morgon. Vi, liksom lägrets alla andra ganska många hundra deltagare, kommer lite senare till frukosten för varje morgon som går. Just den här morgonen intar vi vår gröt och våra smörgåsar tillsammans med ett par som liksom vi består av en man som springer snabbt och långt och en kvinna som inte springer lika snabbt och lika långt men som tappert försöker och som skriver väldigt gärna. Åtminstone en av oss, naturligtvis den andra, skriver dessutom väldigt bra.

Precis som med så många andra på lägret är det lätt att komma in på djupet. Det är väldigt lite väder och vind och semesterplaner. Det är smärta, det är sorg, det är förhoppningar som kanske kan gå om intet och det är sanning. Och jag älskar det.

Just den här morgonen pratar vi om i vilket skede man slutar polera ytan och spela bättre än man egentligen är tillsamman med den man delar livet med. Vad vi kommer fram till minns jag inte riktigt. Det var helt säkert inte heller det viktiga. Som egentligen nästan alltid är samtalet så vida överlägset resultatet.

Det som jag däremot minns väldigt tydligt är hur roligt det var, även om det inte var speciellt mycket eller länge. Hur lätt det var att mötas. Nu. För jag minns också hur jag redan där och då tänkte på hur mina och kvinnans vägar korsades för tio år sedan. Då hade vi inte roligt tillsammans. Då möttes vi inte. För vi tyckte så olika.

Som jag kan avsky det. Att en åsikt kan hindra ett möte mellan människor. Då ju mötet möten mellan människor är det vackraste och viktigaste i denna trasiga värld.

Någon dag senare på lägret träffades vi i dietmatkön. Och vi kom att tala en stund om den där åsikten. Den där skiljeväggen. Den som för tio år sedan skiljde agnarna från vetet. Och vi erkände på något sätt båda två att vi idag vet mindre än vi visste då. Jag tror att vi båda på varsitt håll kommit fram till det som jag blir mera och mera övertygad om ju längre jag lever och ju mera jag lär mig; att åsikter och kunskap ofta bär ganska kort. Och att de  alltid bär ingenstans utan kärlek.

Det finns en plan. Den går ut på att inte hota barnen för att få dem att göra och inte göra sådant som krockar med våra önskemål. Om du inte kommer nu genast så får du inte följa med till butiken. Om du inte borstar tänderna nu så blir det ingen kvällsaga. Om du inte slutar retas med din lillebror så blir det inget fredagsmys.

Jag tycker inte om hot. Varken tomma eller fulla.

Det tragiska är att hot fungerar. Åtminstone för Ingrids del.

Och det ännu mera tragiska är att jag tar till det oftare än jag vill. Jag blir alltid arg på mig själv när det händer. Hör hur idiotiskt det låter, hur fånigt. Men det är så svårt när jag i stunden känner att jag inte har kraft och tid (speciellt tid ibland) att resonera, diskutera, argumentera och vädja till dotterns goda vilja.

Jag försöker ibland inbilla mig att fulla hot som är logiska är bättre än absurda och tomma. Men det är klen tröst. Ä

Att inte leva upp till ideal är alltid jobbigt. Det är tungt att falla.

Du lugna, tålmodiga och visa som aldrig hotar. Hur gör du? Jag vet att din hemlighet är värd hundratals euro i timmen, men om du kan tänka dig att dela med dig gratis till en som hotar mer än hon vill – gör det.

– Jag undrar hur det har påverkat dig att inget av det värsta som drabbat dig har varit ditt eget fel, sa en av dem som känner mig allra bäst.

Hon, som vet allt som finns att veta. Hon, som får se mitt fulaste och svagaste och elakaste jag. Hur kan hon säga det?

Det är länge sedan nu. Hon minns säkert inte ens att hon en gång sa det. Men jag har tänkt på det många många gånger sedan dess. Hur har det påverkat mig? Att inget av det värsta har varit mitt eget fel?

Jag tänker att hon nog har sett onåd hos mig. För ibland kan jag vara hårdare än jag vill. Ibland glömmer jag för en stund det som jag egentligen tror så mycket på, nämligen att det värsta som drabbar oss aldrig är vårt eget fel. Att vi alla är summor av omständigheter som sett väldigt, väldigt olika ut? Är vi inte alla resultat av det goda och onda som hänt oss? De goda och onda som hänt oss?

En av mina vänner brukar förklara riktigt svåra, krävande, småsinta och illvilliga människor med att de någon gång råkat ut för någon som inte har älskat dem så som de borde ha blivit älskade. Just så vill jag se på de knepiga som någon gång korsar min väg. Och, ännu mera, på de knepiga som går längs samma väg som jag, närmare mig än jag ibland vill och mäktar med.

Jag vill visa bara nåd. Jag vill växa i nåd. Jag har hur många tillväxtmöjligheter som helst.

Jag tänker också att min väns ord ibland har hämmat mig. Jag har kunnat läsa texter av människor som kämpat med skilsmässor, depressioner, cancer, konkurser, rullstolar och dödssjuka barn och känt mig stum. Eller rättare sagt; känt det som om jag borde vara stum. Får jag säga något alls om något alls när jag har alla mina lemmar i bevar och en man som älskar mig mycket mera än jag förtjänar?

Jag har ändå landat i att till och med jag får säga något. Att min berättelse är precis lika sann som din även om den inte är lika rafflande. Och, vågar jag tro åtminstone ibland, precis lika viktig. Att också jag har lärt mig något av livet även om läxorna kanske inte kommit på ett lika brutalt sätt.