Det värsta som drabbat mig

– Jag undrar hur det har påverkat dig att inget av det värsta som drabbat dig har varit ditt eget fel, sa en av dem som känner mig allra bäst.

Hon, som vet allt som finns att veta. Hon, som får se mitt fulaste och svagaste och elakaste jag. Hur kan hon säga det?

Det är länge sedan nu. Hon minns säkert inte ens att hon en gång sa det. Men jag har tänkt på det många många gånger sedan dess. Hur har det påverkat mig? Att inget av det värsta har varit mitt eget fel?

Jag tänker att hon nog har sett onåd hos mig. För ibland kan jag vara hårdare än jag vill. Ibland glömmer jag för en stund det som jag egentligen tror så mycket på, nämligen att det värsta som drabbar oss aldrig är vårt eget fel. Att vi alla är summor av omständigheter som sett väldigt, väldigt olika ut? Är vi inte alla resultat av det goda och onda som hänt oss? De goda och onda som hänt oss?

En av mina vänner brukar förklara riktigt svåra, krävande, småsinta och illvilliga människor med att de någon gång råkat ut för någon som inte har älskat dem så som de borde ha blivit älskade. Just så vill jag se på de knepiga som någon gång korsar min väg. Och, ännu mera, på de knepiga som går längs samma väg som jag, närmare mig än jag ibland vill och mäktar med.

Jag vill visa bara nåd. Jag vill växa i nåd. Jag har hur många tillväxtmöjligheter som helst.

Jag tänker också att min väns ord ibland har hämmat mig. Jag har kunnat läsa texter av människor som kämpat med skilsmässor, depressioner, cancer, konkurser, rullstolar och dödssjuka barn och känt mig stum. Eller rättare sagt; känt det som om jag borde vara stum. Får jag säga något alls om något alls när jag har alla mina lemmar i bevar och en man som älskar mig mycket mera än jag förtjänar?

Jag har ändå landat i att till och med jag får säga något. Att min berättelse är precis lika sann som din även om den inte är lika rafflande. Och, vågar jag tro åtminstone ibland, precis lika viktig. Att också jag har lärt mig något av livet även om läxorna kanske inte kommit på ett lika brutalt sätt.

6 reaktioner på ”Det värsta som drabbat mig

  1. Jag känner igen mig i texten. Jag har misslyckats ganska sällan men däremot har jag drabbat många saker som inte har varit mitt fel. Och därför måste jag kämpa med samma sak som du: ”Jag vill visa bara nåd. Jag vill växa i nåd. Jag har hur många tillväxtmöjligheter som helst.” Jag tycker också att alla har en rättighet att berätta sin egen berättelse. Vi är alla olika, men likvärdiga.

  2. Jag tror det är så med många. Att vi inte ”orsakat” det smärtsamma och onda i våra liv utan det är själva livet som kan gå hårt fram med oss. Ingen går genom livet utan sår som behöver helas, eller frågor som kan smärta.
    Det går inte att jämföra sig. Och vi växer alla. Som Elina skrev, alla har rätt att berätta sin livshistoria. Och just din livshistoria kan ge någon annan ofantligt mycket. För, många har fått leva och växa i nåd.

    • Du har helt rätt! Ingen går skadefri genom livet. Och också små sår kan skava och rentav blöda. Det är ingen vits att jämföra lidande. Men ibland kan jag ändå känna att jag inte riktigt har rätt att förvänta mig något av någon som haft det svårare och hanterat det sämre. Samtidigt tror jag ju att vi kan bli mera än våra omständigheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s