En tredje princip

Det finns en plan. Den går ut på att inte hota barnen för att få dem att göra och inte göra sådant som krockar med våra önskemål. Om du inte kommer nu genast så får du inte följa med till butiken. Om du inte borstar tänderna nu så blir det ingen kvällsaga. Om du inte slutar retas med din lillebror så blir det inget fredagsmys.

Jag tycker inte om hot. Varken tomma eller fulla.

Det tragiska är att hot fungerar. Åtminstone för Ingrids del.

Och det ännu mera tragiska är att jag tar till det oftare än jag vill. Jag blir alltid arg på mig själv när det händer. Hör hur idiotiskt det låter, hur fånigt. Men det är så svårt när jag i stunden känner att jag inte har kraft och tid (speciellt tid ibland) att resonera, diskutera, argumentera och vädja till dotterns goda vilja.

Jag försöker ibland inbilla mig att fulla hot som är logiska är bättre än absurda och tomma. Men det är klen tröst. Ä

Att inte leva upp till ideal är alltid jobbigt. Det är tungt att falla.

Du lugna, tålmodiga och visa som aldrig hotar. Hur gör du? Jag vet att din hemlighet är värd hundratals euro i timmen, men om du kan tänka dig att dela med dig gratis till en som hotar mer än hon vill – gör det.

11 reaktioner på ”En tredje princip

  1. Hej!
    Jag har tyvärr inte svaret, lösningen, på din fråga, men jag tänkte ändå kika in och säga hej. Jag ”ramlade” in på din blogg i misstag för en tid sen, och nu hör den till en av mina favoriter.
    Ni är ju flera här i bloggvärlden som funderar runt föräldraskap, och ni har fått även mig att tänka till, och det tackar jag för! Jag till och med bloggade själv härom dagen om att ropa åt sina barn. Jag tror att vi alla föräldrar tar till mer och mindre lyckade knep och knåp för att få dagen att löpa, men så länge de är i minoritet, och kärleksfullheten i majoritet, så blir våra barn okej! Fantastiska, rent av!
    Hälsningar, Dine

    • Tack för din fina kommentar! Vad roligt att du hittat hit och dessutom gillat! Jag tror du har rätt i att det nog blir bra i slutändan. Precis alla människor har vuxit upp med bristfälliga föräldrar och de flesta blir ju bra i alla fall. Stundvis tröstar den tanken mig verkligen.

  2. Jag tycker inte heller om att hota men med 4 barn är det nästan omöjligt att inte göra så därför att några av våra barn inte är så villiga att lyda. Man kan inte resonera, diskutera, argumentera och vädja med 4 bran. Jag skulle passa så bra som en mamma för snälla barn som är lydiga. Jag var själv sådan och min man var också sådan och jag tycker att det är så orättvist att alla våra barn inte är sådana :). Jag skriver mer om temat i min bok som publiceras under denna höst.

    PS. Jag kan trösta dig att det kan vara bra för ditt barns lärare att ni måste hota henne. Det är inte lätt att vara lågstadielärare om det finns över 20 barn som är vana vid att resonera, diskutera och argumentera med sina föräldrar.

    • Härlig insikt i ditt PS där. Ska redan nu bana väg för framtida lärare och lägga in några hot också imorgon.

      Din bok? Vad spännande! Berätta mera!

      • jag har skrivit en bok tillsammans med en äldre kvinna, Aila Wallin, som har också uppfostrat 4 (redan vuxna) barn. Vi var bara ytliga bekanta men hon fick idén att hon vill vara som mentor för mig genom brevväxling. Elämältä se maistuu -keskustelukirjeitä äitiydestä ja vanhemmuudesta heter boken just nu (det kan hända förändringa i deltaljer) och det är färdigt snart. Jag skriver mest om vardagen som vi har levt och om mina egna erfarenheter. Aila skriver så att hon använder mycket olika uppfostringsteorier och lite egna erfarenheter. Teman är t.ex. karriärkvinna/hemmamamma, olika barn i familjer, hur påverkar egen barndom på det vad vi är idag. Jag skriver också om skillnader mellan de finska och svenska uppfostrningskulturer och Aila Wallin mellan finska/australiska. Och sen skriver vi också om kriser som vi har haft i livet.

      • Oj! Den boken bara måste jag läsa! Låter helt fantastiskt. Vilket roligt projekt, det måste ju ha varit berikande att jobba med det.

  3. Våra barn är lite äldre än era, 8 och 10 år gamla och som så många så har vi också kört med hot & mut taktiken. Men nu när barnen är äldre så har jag omvärderat detta lite och numera ser jag lite annorlunda på det. Vill barnen att jag ska läsa åt dem på kvällen så svarar jag ja, men då vill jag att ni är i säng kl 21, senast. Ifall de inte är det så blir det ingen saga. (de behöver påminnas några gånger under kvällens lopp). Vår godisdag är fredag men före de får tillgång till sin påse vill vi att deras rum är städade. Igår tillbringade de 4 h i respektive rum men inget hände. Alltså fick de inget godis. Detta kunde vara två klassiska hot & mut situationer men eftersom vi lägger fram det sakligt så blir det annorlunda. Alltså, jag vill gärna läsa saga åt dem men ifall de inte är i säng senast kl 21 blir det för sent. Inget hot, bara fakta. De får gärna äta sitt fredagsgodis men jag förväntar mig att de presterar något i gengäld. Godiset blir varken ett hot eller mutor, bara en belöning. En eventuell belöning då, igår gick det inte som tänkt.
    Tänker mig att livet också fungerar så, prestation mot belöning.

  4. Jag tror egentligen inte på att behöva prestera i en familj. Men kan man tänka sig att fostran får innehålla lite både och? Jag vill lära våra barn nåd (som jag får kämpa!) och tänker att det visar sig i olika konkreta situationer. Det är nåd att barnet får följa med till simhallen trots att barnet skrikit sig gul och blå för att något inte blev som barnet ville. Det är nåd att få följa med på rolig cykeltur trots en dag fylld av kamper.

    Men det finns också andra situationer. Nej, det blir ingen utfärd till biblioteket innan de gamla böckerna plockats ihop. Nej, vi kan inte fara och cykla innan du har cykelhjälm på. Nej, du kan inte följa med till simhallen innan du packat simkläderna.
    Fast egentligen behöver man ju inte uttrycka det så. Istället för att säga ”nej, du måste…” så kan man ge en positiv uppmaning: ”Sätt på cykelhjälmen nu så far vi på ett cykeläventyr!”, ”plocka ihop simkläderna nu så kan vi fara till simhallen och öva dykning”, ”plocka snabbt ihop de gamla biblioteksböckerna nu så kan vi låna nya, spännande böcker”.

    Kanske så?

  5. Nå, jag är varken lugn, tålmodig eller vis, men eh… tja, jag kommenterar ändå. 🙂 Visst faller vi i fällan med mutor och hot vi också, men precis som andra också kommenterat känner jag att det inte är så värst skadligt om man gör det på ett sakligt sätt – alltså inte lägger fram ”hotet” som ett straff, utan som en konsekvens. Om ni inte klär på er ytterkläderna nu hinner vi inte till bibban innan de stänger. Om ni inte äter av maten blir det ingen efterrätt, för då kan man få ont i magen. Och så. Så länge det inte är tomma hot som inte har någon logisk anknytning till det som det är fråga om tycker jag faktiskt det är en hyfsat bra metod – att lära ut att det kommer goda eller sämre konsekvenser av det man gör eller inte gör. Sen är det en annan sak att det flyger riktigt knasiga grodor ur munnen på en ibland…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s