Alltså. Sa de faktiskt att nyt on kuitenkin Täykkärit när de för en stund sedan intrade Täydelliset naiset?

Jag kan verkligen inte det här språket. Idag frågade en person från Sverige hur man säger ”Ursäkta, men det här är min hållplats så jag ska stiga av” på finska. Jag har ingen aning. Så jag sa att man alltid kan säga bara anteeksi och se lite menande ut.

Ja, jag kan verkligen inte.

Jag skulle vara en god livskamrat och på en höft slänga ihop en salt paj efter jobbet. Mätta maken, sprida väldoft i hemmet. Ni vet. I all välmening.

I ett lite eller egentligen alldeles för sent skede märkte jag att pajen kokat över (jag visste inte att pajer besitter den förmågan) och stänkt ner ugnen. Av någon för mig lätt oförklarlig anledning resulterade detta i att det rykte in i köket när jag öppnade ugnen. Det positiva var att vi märkte att brandvarnaren fungerar. Det negativa var att vi märkte att brandvarnaren fungerar.

Och att vi halvtimmen därpå måste ha köksfönstret vidöppet, balkongdörren vidöppen och sovrumsfönstret vidöppet. Med tanke på att Ingrid varit hemma från dagis idag på grund av förkylning kunde ju dagen för medvetet korsdrsg ha kommit mera lämpligt. När flickan med feber lekte barfota ute på balkongen kändes det mindre lyckat, faktiskt.

Är det okej att tycka att pajen var jättegod?

Fotbad är det mysigaste i världen!
– Ingrid, snart 3,5

I går lekte vi gammal god tid. Spontant blev det bara så utan att vi hade tänkt det ens lite.

För det första åt vi skamlösa (tolka själv vad det innebär) mängder jordgubbsglass och mindes då vi i början av vårt förhållande ganska ofta åt jordgubbsglass, vispgrädde och varm chokladsås ur Fredriks sambos ölstop. Goda tider.

För det andra såg Fredrik en film som var av den kalibern att jag satt i rummet bredvid och gjorde helt andra saker. I ärlighetens namn skulle jag i vårt förhållandes verkliga barnskor ha suttit där och sett filmen ändå för att jag inte riktigt vågade säga att jag var rädd för psykologiska trillerfilmer. Hemska tider.

Skönt att man kommit någonstans både som människa och som förhållandemedlem på de nio senaste åren.

Denna dag har jag ätit grillat och lyssnat på musik. Båda två tillhör ovanligheterna i oktober åtminstone i mitt i och för sig ganska vanliga liv. I vilken månad som helst är det ovanligt att de sammanfaller. Åtminstone i det där livet.

I dag är ingen vanlig dag. I dag fyller min yngsta gudson två månader. Jag hippar och hurrar för den bästa lilla E som finns och jag firar med bilder från hans dopdag. Det är lika begåvade som fina Maria Hedengren som tagit bilderna.

Jag läser Fred Forsells bok Vanlig som ett munsår i februari. Om jag inte bloggar mera idag beror det troligtvis på att jag gått under av skratt.

– Mamma, får jag ta russin?

– Nej.

– Bara ett?

– Nej.

En stund senare när jag går in i köket ser jag en blond treåring hoppa ner från en stol vid köksskåpet. På det där sättet som bara en påkommen hoppar er från en stol. En tuggande blond treåring som gör vad hon kan för att täcka över den arbetande munnen med sina små händer.

– Ingrid, tog du russin?

– Nä. (Fortfarande tuggande och knappt hörbart).

– Men du tuggar ju. Tog du russin?

– Nä.

– Visst vet du att mamma blir lite ledsen om du har tagit russin med mycket ledsen om du ljuger, om du säger sådant som inte är sant.

– Jå. Men jag tog inte russin.

– Visst vet du att mamma blir lite ledsen om du har tagit russin med mycket ledsen om du ljuger, om du säger sådant som inte är sant. (Ja, exakt som förra gången men kanske med mera påkostade betoningar nu)

– Jå.

– Okej. Så säg hur det var.

– Jag tog russin. Så nu är du lite ledsen.

Och så tar hon handen som inte längre behövs som tuggskydd och visar en halv millimeter mellan tummen och pekfingret. För att riktigt illustrera hur enormt lite ledsen jag är, borde vara, har rätt att vara.

Och först nu slog det mig att det här inlägget i kombination med att Ingrid kan låta chips- och godisskålar stå på bordet orörda får mig och Fredrik att låta som ganska hårda föräldrar.

Denna kväll vill jag tänka på det här, det här och det här. Läs med mig. Lid med mig. Vi kan också tänka på det faktum att jag ju oftast lät bli att skriva. Och att jag alltid lät bli att skriva de allra värsta gångerna, de gångerna då ingenting längre kändes möjligt och ljust. Möjligt eller ljust. Jag bloggar ju bara om sådant jag kan hantera.

Denna kväll vill jag påminnas om de gamla onda tiderna eftersom nätterna numera förlöper relativt smärtritt. Vi har ett barn som lider av nattskräck och anfallen kommer ibland, men i regel ganska sällan. Vi sover i regel bra. Vi är pigga. Vi kan ha andra livsmål än nattsömn. Det är underbart. Nästan magiskt.

Men. Kvällarna hos oss är inte alltid nådiga. Ingrid har läggdags halv åtta varje kväll. Då är det sjunga å be och sedan ska hon sova. I teorin. I praktiken ser det lite annorlunda ut. Hon somnar nästan aldrig under den första timmen. Någon gång mellan nio och halv tio är det vanliga. Men ingen av oss avlider av förvåning om klockan hinner bli tio före hon sover. Elva har också hänt.

Så här har det varit i snart ett halvt år nu. När vi pratat om det säger välmenande människor att hon nog inte är trött och att vi ska lägga henne senare. Vi försökte några kvällar i rad med nio som läggdags. Då blev klockan minst elva före hon somnade. Så vi gick tillbaka till halv åtta och då somnade hon vid halv tio igen, vilket ändå känns rimligare för en människa på cirka tre år.

Och egentligen gör det ju ingenting att hon tar lång tid på sig att komma till ro. Om hon alltid skulle ägna tiden åt stillsamma, tystlåtna reflektioner kring dagen som gått. Men det är väldigt mycket Alfons Åberg här. Ni vet. Tusen ärenden. Mycket spring. Jag ska bara och bara och bara. Sista gången nu. NU är det sista gången. NU ÄR det sista gången. Jag känner att vi borde ta en strid. Jag tror vi kände det redan i maj. Men då tänkte vi att sommaren får gå för den är ändå så konstig vad gäller sovplatser. Så striden skulle vänta till hösten. Och då var det väldigt mycket med allt möjligt de där första veckorna. Hon måste ju få tid att landa på dagis, vi måste vara utvilade för att orka börja jobba igen. Så striden skulle vänta lite till.

Vad vi väntar på just nu vet jag inte riktigt. Kanske på stridslystnad. Lycka till med den. Den lär ju inte komma. Om man har sovit ruttet i två år och ganska oberäkneligt ett drygt halvår till så är Åbergskt spring på kvällarna väldigt lätt att leva med. Nådigt rentav. Så jag tar tillbaka det där med onådiga kvällar i vårt hem. Åtminstone tar jag tillbaka klagomålet på dem.