Han har inte svaga stunder

Som förälder får man välja sina strider. Som förälder till handlingskraftiga barn med enorm egen vilja får man välja sina strider med ännu större omsorg.

Men ibland får man inte välja – eller snarare välja bort. Ibland väljer omständigheterna bort en strid som man själv egentligen vill ta. När det är bråttom för att vi ska iväg någonstans kan jag inte ta den där striden som jag egentligen vill ta. Då måste jag bara försöka ta oss ut genom dörren.

Tamburen är nog det rum där jag trampat på flest av mina principer.

Så även denna gång. Vi ska iväg, har en tid att passa. Säkert en läkartid. Stämningen är lite stressig, lite dålig. Absolut inte katastrofal, men jag har säkert haft mildare röstlägen än det jag använder när jag försöker få Arvid att klä på sig skor och jacka.

Och han märker det.

-Du skrek åt mig, säger han argt.

-Nej, det gjorde jag inte, säger jag.

För det gjorde jag inte. På riktigt. Jag gjorde verkligen inte det.

-Säg förlåt, kräver Arvid bestämt.

Jag har inte svårt att be honom om förlåtelse när jag skrikit. Så stor är min tilltro till förlåtelsen. Men jag har svårt att be om förlåtelse för något jag faktiskt inte har gjort. Så stor är min tilltro till förlåtelsen.

Så jag vägrar. Tror i en svag sekund att jag har råd med en sådan strid.

Arvid vet bättre. Han har inte svaga stunder av sådan kaliber. Så han går in i sitt rum och sätter sig på golvet i skräddarställning med armarna i kors. Tittar mig stint i ögonen.

-Jag kommer inte före du har bett om förlåtelse för att du skrek åt mig.

-Men Arvid, jag skrek ju inte åt dig.

Paus.

-Nej, men du har gjort det någon gång förr. För länge sedan.

Och ungefär nu inser jag att jag inte har råd med den här striden. Och ungefär samtidigt inser jag att han kan ha rätt. Månne jag inte någon gång för länge sedan har skrikit utan att be om förlåtelse.

Så jag gör det. Jag ber om förlåtelse för att jag någon gång för länge sedan har skrikit utan att be om förlåtelse.

-Det hjälper, säger Arvid nådigt. Och sedan kallar han in sin pappa på ett likadant varv. Sitter som en liten sultan på sin tron och vinkar in pöbeln som står i skuld till honom.

Fredrik får också be om nåd och sedan går det väldigt bra med skor och jacka. Vi hinner till läkaren.

Vi hinner med strider en annan gång.

IMG_3211

Sultanen och hans kusin.

 

Advertisements

Solen själv

I dag (eller egentligen i går, men det känns ju som i dag) träffade vi läkare igen. Den här gången en hel grupp. Sex människor i vita rockar studerade Hildes hud. Någon pratade mest om mat, någon mest om salva och någon mest om fortsättningen. Ibland ställde någon en fråga till någon annan. De nickade mycket och hummade medhållande.

Och när Hilde under pågående undersökning plötsligt svängde sig från rygg till mage utbrast alla sex imponerat: 

– Ååååh!

Och Hilde såg så nöjd ut. Som om hon medvetet försökt imponera. Den stunden vill jag bevara i mitt hjärta. 

Och jo. Någon dag snart ska jag skriva om något annat. Någon dag snart kommer jag att sluta andas sjukvård. Men aldrig kommer jag att sluta förundras över vårdpersonal som ser på vår Hilde som om solen själv kulle kretsa kring henne. 

Ett fjärde sjukhus

Ny vecka och nytt sjukhus. För fjärde veckan i rad bekantar vi oss med ett nytt sjukhus. Vi börjar (tyvärr) kunna kvarteren i Tölö ganska bra vid det här laget. Vi har lärt oss var vi ska parkera och hur länge det tar att köra i vilken slags trafik. Vi vet till och med var vi ska anmäla oss på vilket sjukhus. Och var vi inte ska anmäla oss alls.

Kunskap vi gärna skulle leva utan. 

Under hela maj månad har vi haft i snitt tre hälsobesök i veckan i den här familjen. I dag åkte vi hemifrån vid tolv och var hemma igen halv sex. Den tid och energi som har gått åt den här månaden gör mig alldeles matt. Maj är ju illa nog som den är – alla lärare vet vad jag talar om. Ingenting blir lättare av att man kryddar maj med en deltidstjänst i sjukbesök. Vi är inte klara ännu, vi har tre hälsobesök kvar den här veckan. Och minst ett nästa.

Suck.

Men. Speciellt oroliga är vi egentligen inte. Varje dag den här månaden har jag tackat Gud för att vi trots allt har kommit undan med trötthet, stress, orimliga tidtabeller och bara litelitelite oro. Varje dag vet jag att de flesta som ränner i sjukhuskorridorer lika mycket som vi måste göra det med en enorm oro. 

Och just i dag tackar jag en fantastisk granne och vän som tog hand om de stora barnen hela eftermiddagen så att vi kunde vara hos Hilde båda två. Inte för att hon behövde oss båda, men för att vi behövde varandra. 


Vår underbara lilla kämpe i alldeles för stora sjukhusbrallor. Och en sjukhuströja som sitter perfekt. 

På besök i himlen

Det händer ibland. Inte ofta, men ibland. Jag finns någonstans och drabbas plötsligt av känslan. Det här är en försmak av himlen.

Eller egentligen finns jag inte någonstans när det händer, för det är aldrig platsen som är viktig. Jag finns med någon, det är människorna som är allt. Jag finns i en gemenskap som är varmare och större och starkare än gemenskap egentligen kan vara.

I går var jag på besök i himlen igen. Jag var på ett bröllop. Och fler än en gång tänkte jag ett en människa som bara har sett jorden nog inte kan föreställa sig mer himmel än det bröllopet var.

Jag ville aldrig gå hem. Det ville inte Ingrid heller. Hon blev väldigt upprörd när hon förstod att efterfesten var på en klubb som bara vuxna kunde komma in på – se det som feedback, brudpar! =)

Men vi måste ju hem till sist. För så är det med alla jordiska himlastunder. De är övergående. De är inte eviga. Till skillnad från den himmelska himlastund jag hoppas på sedan någon gång när alla jordiska stunder är över.

Jag har inga bilder från gårdagens himlavisit som tål dagsljus. Men ljuva Maria Hedengren fotade på en annan himlafest för två år sedan och de bilderna får illustrera. Det passar väldigt bra. Många som var med på himlatröskeln i går var det också då för två år sedan.

De bästa av nyheter 

Nej, jag är inte gravid. Inte ens nästan. Men jag har ändå typ de bästa av nyheter. 

Läsaren med gott minne minns att jag i höstas började kila stadigt med en tandläkare efter en brutalt lång paus på sex år. Domen var sex hål. Det låter säkert vansinnigt för de flesta, men jag var mentalt förberedd på typ tjugosju hål och då kändes de där sex hålen som goda nyheter.

Fem hål borrades i rätt rask takt. Jag var alltid spänd och olycklig innan jag skulle till tandläkaren men sedan ganska avslappnad och lycklig efteråt. Med mycket bedövning blir det ju lätt så. 

Men så kom det sjätte hålet. 

Vi borrade och höll på. Hålet var stort. En hel timme var bokad för den här tanden. Och så kom budskapet; det går inte att laga hålet nu. 

– Jag kan inte avgöra hur djupt det är, sa tandläkaren. 

Nu är jag ju verkligen inget proffs på tandvård, men till och med jag insåg att hål med djup som en tandläkare inte ens kan ana är dåliga nyheter. Hålets djup skulle röntgas, men eftersom jag var gravid måste vi vänta med det och bokade in en röntgentid till någon vecka efter beräknat förlossningsdatum. 

Jag var knappt förlöst när jag tog min nyföding och mina läckande bröst till tandläkarmottagningen. Vi tog den där röntgenbilden. 

Och det var inte bra. 

Hålets djup och allvar kunde inte riktigt fastslås. Tandläkaren sa att det kan bli aktuellt med juurihoito. Nu är jag ju verkligen inget proffs på tandvård eller finska, men till och med jag insåg att juurihoito inte är någon spabehandling. 

Dessutom märkte tandläkaren att ett av de fem redan borrade hålen måste borras lite mer. 

Och så visade röntgenbilden ytterligare ett hål. En riktig bonus. 

Jag höll på att börja gråta. Tittade ner i golvet, kunde inte möta hennes blick. Gick därifrån med en ny tid. I januari skulle vi börja på. Med tre hål. 

Det kändes som ett steg framåt och åtta tillbaka. 

Den där januaritiden blev inte av. Om det var hon som var sjuk eller jag som bar förhindrad minns jag inte. Men det blev sagt att jag skulle boka en ny tid någon vecka senare. 

Så jag bokade en ny tid. Till mitten av maj. 

SÅ rädd är jag. 

I början av förra veckan borrades det där hålet som vi kan kalla bonushålet. Och så pratade vi om rotfyllning. Vad det innebär. Vad det går ut på. Hur stor risken var. Att det nog inte är riktigt så illa som det låter, att det är horrorhistorierna vi får höra. 

Alla dagar som gått sedan dess har jag bett. Tänk att jag har vågat. Tänk att jag har täckts. Det finns krig och svält och terrorism och barn som dör och mobbning och misshandel i hem och drogmissbrukande barn och ätstörda barn och deprimerade föräldrar och föräldrar som inte fått bli föräldrar och…  Ändå.

Gud, jag vet att det här är en jätteliten och fånig sak. Egentligen. Men jag vet också att du bryr dig om mig så sjukt mycket att du bryr dig om också jättesmå och fåniga saker som rör mig. Låt mig slippa rotfyllning. 

I dag var det dags. Jag skulle till tandläkare igen. Det där djupa hålet skulle undersökas grundligt och rotfyllningens vara eller icke-vara skulle bli ett faktum. 

Jag låg som på nålar i tandläkarstolen. Först skulle den tillfälliga lappningen tas bort och så skulle vi se “vad som fanns där under”. 

Det som fanns där under var ett väldigt djupt hål. Men ett väldigt djupt hål som kan fixas utan rotfyllning. 

Ett hål som i skrivande stund är fixat. 

Mina armar brast ut i en lyckodans när hon gav mig de bästa tandrelaterade nyheter jag fått typ någonsin. Tack tack tack. 

– Nyt tulee bileet, skrattade tandläkaren. 

Hon måste tycka att jag är en konstig vuxen.

Och jo. Nu är det bileet. Det här är pengar och tid och framför allt sinnesfrid på kontot. 

(Läste du ända hit? Du borde få en medalj. Världshistoriens kanske allra längsta text om rotfyllning. Av en person som – tack och lov – helt saknar erfarenhet av just rotfyllning. Förlåt för att den hör texten tog din tid, men jag ville så gärna dela min glädje. Jag är nog en lite konstig vuxen.)


Den här bilden kan alla utan Saara tro att är tagen i dag.

Den där lottovinsten

Ibland och ibland ofta känner jag mig irriterad och besviken på mitt hemland. Jag kan tycka att vi är bakåtsträvande och inåtvända och ogenerösa och tråkiga. 

Men det finns bra saker med Finland.

Att Hilde under de senaste veckorna har fått träffa en rad experter utan att vi hittills har behövt betala en enda cent- nog är det ju fint. Att vi kan tacka ja till de utredningar och undersökningar som föreslås utan att behöva ta banklån eller neka av ekonomiska skäl – nog är det ju värdefullt. 

(Och ja, jag vet att vi varje månad är med och betalar betydligt mer än en enda cent. Och ja, jag gör det gärna. Och ja, jag vet också att den som är sjuk en lång tid har en annan berättelse.) 

Men faktum kvarstår; i Finland kan vi det här med sjukvård. Och för den som är sjuk eller förälder till någon som är sjuk gör det finländskt medborgarskap till just den där lottovinsten det så ofta sägs vara.

I dag såg jag delar av Koivistos jordfästning och jag kom på en annan – en helt annan – bra sak med det land som är mitt; kan det här med presidentbegravningar. Det där lågmälda, allvarliga och värdiga i vår kultur som irriterar mig åtta dagar av sju landar liksom helt rätt vid en gravkista. 

Jag fällde till och med en tår när de till åren komna männen bar kistan (har alltid haft en soft spot för gamla män som verkar vara bra typer) och sedan någon tår till när orkestern spelade och kistan sänktes ner i graven.

Så… Åtminstone när det kommer till krassliga bebisar och döda presidenter är vi riktigt bra. 

Sedan tycker jag ju att vi borde dela med oss av den lottovinst vi har fått, men det verkar många av oss vara ovilliga att göra och just det framkallar den där irritationen och besvikelsen jag nämnde i början. Enligt mig är definitionen på lottovinst att man har mer än man behöver och mer än man egentligen förtjänar. 

Och råd att ge vidare. 

Rutinerad liten patient 

Om jag har räknat rätt har vi de tre senaste veckorna besökt tre olika sjukhus. Lilla älskade Hilde har inte ens fyllt ett halvt år men är redan en rutinerad liten patient. 

Jag är en betydligt mindre rutinerad patientförälder. I dag igen kände jag mig som en ofrivillig turist och jag läste på anslagstavlor och tittade på broschyrer i väntrummet. Det var reklam för stödgrupper för föräldrar och det var telefonnummer man kan ringa när man inte orkar bära allt själv. 

I dag igen ryste jag. Är det alltid lite för kallt i väntrum?

I läkarens rum är det varmare. Vi har träffat tre olika läkare med tre olika expertområden och alla tre har varit fantastiska. De är sådana människor som ska vara läkare. Människor som ska möta oroliga föräldrar och bebisar för små för att kunna oroa sig. Lika fina är de sjukskötare vi har fått möta. De myser med Hilde, de får henne att le och de imponeras när hon svänger sig från rygg till mage. Som om hon är den första bebis någonsin som gjort det, åtminstone den som gjort det allra bäst. 

På något plan önskar jag förstås att vi inte alls hade behövt träffa dem. Men om vi prompt ska umgås med läkare och sjukskötare just nu så kunde jag inte önska mig några bättre. 

Och det gör en enorm skillnad för en mamma som ryser i väntrum. 


Den lilla patienten och jag på ett av sjukhusen. 

Min själ mår väl

Jag vill egentligen säga något om terror och Manchester och döda barn. Jag vill egentligen säga något om ljus och kärlek och hopp och medmänsklighet mitt i allt och trots allt.

Men jag förmår inte. Mina ord börjar ta slut när det kommer till sanslöst mörker. Det finns ett så enormt gap mellan det jag tror och hoppas på och det som verkligheten är just nu.

Så jag skriver i stället att jag i dag har varit på dagisvårfest. Vår familj är nu officiellt den där familjen där en förälder alltid måste vara med och göra program om barnet ska göra program. På julfesten var Fredrik med som någon slags pappahare och den här gången var det jag som kröp omkring på golvet tillsammans med Jonte myra. Vi är också den där familjen där barnet både vår- och julfestar i för små mjukisbyxor. Och familjen som alltid kommer lite för sent. I teorin förstår jag att också de familjer som kommer i tid säkert har utmaningar och damm i några hörn någonstans, men i praktiken känns de som övermänniskor.

Ändå; min själ mår väl på dagisfester.

Kanske det egentligen är det jag kan säga denna dag som liksom alldeles för många andra dagar ramas in av ett mörker som vi inte kan förstå. Jag kan säga att en dagisföreståndare som generöst kallar både barn och föräldrar fantastiska och underbara kanske är den bästa medicinen i en värld där man kan bli dödad när man går på barnvänlig konsert. Jag kan säga att trygghet mitt i stormen är att ens barn får gå på ett dagis där föräldrar skrattar med kärlek när jag hoppar huk på golvet intill barnet som inte riktigt vågar vara myra. Jag kan säga att mörkret kan slå vansinnigt hårt vissa dagar men att det aldrig kan vinna så länge vi visar varandra kärlek och välvilja.

Och allt det där är sant. Och det kommer från hjärtat.

Men det finns samtidigt hjärtan i vår värld som har gått i bitar för att barn har dött. Hjärtan som brister för att barn i sjukhussängar kanske snart kommer att dö.

Och när jag tänker på de hjärtana tar orden slut.

IMG_3092

Bild: Matilda Audas Björkholm

Pengarna och eleverna

Någon dag ska jag sluta skriva om Arvid, men det är inte i dag. 

Vi pratar mycket om sommaren. Om att det snart är lov, om att vi ska få vara lediga tillsammans länge, länge. Om att det är skönt med ledighet men också saknad. Arvid kommer att sakna dagis.

– Kommer du att sakna vilan mest? frågar jag. 

Mest för att bråka. Han kommer att sakna vilan minst och det vet jag så väl. 

– Jag vet åtminstone vad du kommer att sakna mest med jobbet, säger han och tillägger med tvärsäker stämma:

– Pengarna. 

Jag förgås lite av skratt. Tossiga tanke! ALDRIG talar jag om pengarna som det goda med jobbet, lärare gör sällan det. Men jag känner också att jag fick vad jag förtjänade efter övertrampet med vilan. För han har ju lika fel i sin gissning som jag hade i min. 

Jag kommer inte att sakna pengarna mest. Dels för att det finländska systemet gör att jag inte behöver sakna pengarna när jag är ledig men mest för att lönen inte är bäst. Eller ens nästbäst. 

Det är eleverna jag kommer att sakna mest och nästmest och nästnästmest. 

Det är alltid eleverna. Dem kommer jag inte bara att sakna mest, dem saknar jag nästan redan.


Han och jag. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Kriget mot kroppshatet

“Jag funderar på det här med kroppen och tänker att vi som är vuxna och har unga omkring oss måste börja träna oss i att högt uttrycka vår uppskattning över vårt eget yttre. Typ när sa du sist;

-Jag känner mig fin i den här klänningen.

-Jag tycker om hur mina fötter ser ut i de här skorna.

-Jag tycker att mitt hår är vackert idag.

Det finn ju ALLTID något att förbättra. Men inför mina barn kommer jag från och med nu att högt börja tycka om det jag ser. Häng på du också!”

Så skrev min vän på Facebook i går. 

Jag tänkte tre saker: 

1. Jag älskar henne. 

2. Hon har så rätt. 

3. Lätt för henne att säga. Hon är en av landets i särklass snyggaste, slankaste och mest välbevarade trettio-någonting-åringar. Och hon har dessutom fått tre barn. (Kuriosa: hon har blivit tagen för elev i skolan där hon jobbar. Och jo, det har jag också blivit. Men hon jobbar ju i lågstadiet. SÅ välbevarad.) 

Tack och lov tänkte jag lite till, för att stanna kvar där i det sunkiga tredje läget gör varken henne, mig själv eller världen någon tjänst. 

Så… 

4. Inte ens en av landets i särklass snyggaste, slankaste och mest välbevarade trettio-någonting-åringar känner sig snygg, slank och välbevarad alla dagar. Och också hon måste få tala gott om sin kropp utan att vi andra tycker att det inte räknas. 

I det här stundvis så tröstlösa kriget mot kroppshatet räknas nämligen alla. Också de som på pappret borde ha lätt att gilla sitt läge kan föra en kamp som vi andra inte har en aning om. Och faktum är att kriget sker på så bred front att nästan ingen skonas. 

Vår enda chans är att mata oss själva och varandra med goda budskap. Påminna oss själva och varandra om det som är vackert och fint i de kroppar som är våra. Och dessutom komma ihåg att en kropp inte ens behöver vara speciellt vacker och fin hela tiden. Det är ju inte det som är kroppens huvuduppgift. Om vi inte är typ modeller. Och det är ju så försvinnande få av oss som är det och ändå så förtvivlat många som tror att vi borde se ut som om vi var. 


Jag tycker att jag är rätt fin på den här bilden. Bilden tagen av Kavilo photography.