Nej, jag är inte gravid. Inte ens nästan. Men jag har ändå typ de bästa av nyheter.
Läsaren med gott minne minns att jag i höstas började kila stadigt med en tandläkare efter en brutalt lång paus på sex år. Domen var sex hål. Det låter säkert vansinnigt för de flesta, men jag var mentalt förberedd på typ tjugosju hål och då kändes de där sex hålen som goda nyheter.
Fem hål borrades i rätt rask takt. Jag var alltid spänd och olycklig innan jag skulle till tandläkaren men sedan ganska avslappnad och lycklig efteråt. Med mycket bedövning blir det ju lätt så.
Men så kom det sjätte hålet.
Vi borrade och höll på. Hålet var stort. En hel timme var bokad för den här tanden. Och så kom budskapet; det går inte att laga hålet nu.
– Jag kan inte avgöra hur djupt det är, sa tandläkaren.
Nu är jag ju verkligen inget proffs på tandvård, men till och med jag insåg att hål med djup som en tandläkare inte ens kan ana är dåliga nyheter. Hålets djup skulle röntgas, men eftersom jag var gravid måste vi vänta med det och bokade in en röntgentid till någon vecka efter beräknat förlossningsdatum.
Jag var knappt förlöst när jag tog min nyföding och mina läckande bröst till tandläkarmottagningen. Vi tog den där röntgenbilden.
Och det var inte bra.
Hålets djup och allvar kunde inte riktigt fastslås. Tandläkaren sa att det kan bli aktuellt med juurihoito. Nu är jag ju verkligen inget proffs på tandvård eller finska, men till och med jag insåg att juurihoito inte är någon spabehandling.
Dessutom märkte tandläkaren att ett av de fem redan borrade hålen måste borras lite mer.
Och så visade röntgenbilden ytterligare ett hål. En riktig bonus.
Jag höll på att börja gråta. Tittade ner i golvet, kunde inte möta hennes blick. Gick därifrån med en ny tid. I januari skulle vi börja på. Med tre hål.
Det kändes som ett steg framåt och åtta tillbaka.
Den där januaritiden blev inte av. Om det var hon som var sjuk eller jag som bar förhindrad minns jag inte. Men det blev sagt att jag skulle boka en ny tid någon vecka senare.
Så jag bokade en ny tid. Till mitten av maj.
SÅ rädd är jag.
I början av förra veckan borrades det där hålet som vi kan kalla bonushålet. Och så pratade vi om rotfyllning. Vad det innebär. Vad det går ut på. Hur stor risken var. Att det nog inte är riktigt så illa som det låter, att det är horrorhistorierna vi får höra.
Alla dagar som gått sedan dess har jag bett. Tänk att jag har vågat. Tänk att jag har täckts. Det finns krig och svält och terrorism och barn som dör och mobbning och misshandel i hem och drogmissbrukande barn och ätstörda barn och deprimerade föräldrar och föräldrar som inte fått bli föräldrar och… Ändå.
Gud, jag vet att det här är en jätteliten och fånig sak. Egentligen. Men jag vet också att du bryr dig om mig så sjukt mycket att du bryr dig om också jättesmå och fåniga saker som rör mig. Låt mig slippa rotfyllning.
I dag var det dags. Jag skulle till tandläkare igen. Det där djupa hålet skulle undersökas grundligt och rotfyllningens vara eller icke-vara skulle bli ett faktum.
Jag låg som på nålar i tandläkarstolen. Först skulle den tillfälliga lappningen tas bort och så skulle vi se ”vad som fanns där under”.
Det som fanns där under var ett väldigt djupt hål. Men ett väldigt djupt hål som kan fixas utan rotfyllning.
Ett hål som i skrivande stund är fixat.
Mina armar brast ut i en lyckodans när hon gav mig de bästa tandrelaterade nyheter jag fått typ någonsin. Tack tack tack.
– Nyt tulee bileet, skrattade tandläkaren.
Hon måste tycka att jag är en konstig vuxen.
Och jo. Nu är det bileet. Det här är pengar och tid och framför allt sinnesfrid på kontot.
(Läste du ända hit? Du borde få en medalj. Världshistoriens kanske allra längsta text om rotfyllning. Av en person som – tack och lov – helt saknar erfarenhet av just rotfyllning. Förlåt för att den hör texten tog din tid, men jag ville så gärna dela min glädje. Jag är nog en lite konstig vuxen.)
Den här bilden kan alla utan Saara tro att är tagen i dag.
Nästan för lycklig 
Hurraa! Jag fasar för nästa besök till tandläkaren – är SÅ säker på att jag har inte bara ett utan flera hål. Buu!
Må du få lika goda tandnyheter som jag!
Grattis! Jag förstår helt din bävan. Jag har gjort en rotfyllning – på garanti – eftersom tandläkaren erkände att hen hade gjort ett dåligt jobb. Inte roligt.
Må dina tänder få ett hålfritt liv framöver!
Ja, må de! Jag skulle så otroligt gärna sätta tid och pengar och tankekraft på roligare saker!
Jag älskar att gå till tandläkaren. Frid och ro och skön liggstol och folk som fixar och har sej. Och skön bedövning. Spa. Är väldigt lyckligt lottad inser jag när jag pratar om tandläkare med folk.
Jag förstår ingenting. HUR kan man känna spa när det där ljudet är som det är? På riktigt? Vi skriver 2017 – var är borrar som inte låter så läskigt och ångestframkallande?
Haha, äntligen någon som tycker som jag gällande tandläkarbesök! Solglasögonen på så kan man nästan slumra till en stund. Rena rama husmorssemestern att ligga där och inte behöva göra någonting.
Rotfyllning har jag också varit med om men minns inte att det var något speciellt med det.
Tror att det spelar stor roll hur det varit hos tandläkaren som barn. Själv hade jag alltid ”fina tänder, inga hål” så är inte traumatiserad från tiden då man kanske inte ens bedövade. Associerar tandläkarborrens ljud med att ”nu fixas tänderna i skick”, så bara positivt med det ljudet. Några besvärliga utdragningar av visdomständer har jag varit med om, men där har det ju också löst sig med bedövning och diverse instrument, och verkligen varit värt det med tanke på att de krånglat och varit till besvär före de tagits bort.
Jag är GLAD att du slapp det! Den här texten var lika intressant som dina hår-texter (som du ju vet att jag oironiskt alltid läser med stor behållning)
Jag har också nästan bara bra tandläkarerfarenheter, det närmaste jag har kommit något obehagligt var en väldigt (VÄLDIGT!) handfast tandhygienist som behandlade min mun som om den var ett avlopp som skulle rensas. Men annar gillar också jag att gå till tandläkaren. Och inser med jämna mellanrum, bland annat när jag läser det här, hur tacksam jag ska vara över det!
För lite över ett år sedan gick jag till tandläkaren för första gången på typ 15 år. Det var så pinsamt. Jag hade inga hål, men nog en hel massa tandsten. Så jag fick springa till tandhygienisten jag vet inte hur många gånger. Och hon var så otroligt snäll och gullig och fixade min mun. En mindre förstående människa hade nog gett mig en utskällning.
Så jag förstår din ångest och vad bra att allt löste sig utan juurihoito😊
Femton år och inga hål???? Vad är du gjord av? Jag vet inte om jag är mer imponerad eller avundsjuk.
Så skönt att läsa detta!
Jag har haft sån tandläkarskräck och ångest över mina tänder i många år.
Förstår dej, på riktigt!
För tio år sen träffade jag en underbar tandläkare och nu kan jag nästan njuta av att ligga där i stolen!
Ojdå! Där är jag verkligen inte, men kanske någon gång.
Jag var också en gång i en situation där rotfyllning var ett alternativ. Men det blev det andra alternativet, som var utdragning. Det hela gick ganska snabbt (plötslig tandvärk – akut tandläkarbesök måndag – utdragning tisdag morgon) och det var nog egentligen ganska bra. Om någon hade sagt till mig att ”vi ska rotfylla/dra ut den här om några veckor” hade jag väl fått ett nervöst sammanbrott innan det var över…
Snabbhet i kombination med tandvård brukar vara lyckat!
Alltså jag förstår dig såå väl. Jag har alltid avskytt tandläkarbesök. Har typ alltid bett tyst för mig själv genom hela besöken. För att hålla mig lugn. Det komiska är att både mamma och svärmor är tandsköterskor. Och jag är livrädd. Må vi båda få många hålfria år. 😁
Jag ber också mycket i stolen. När jag inte armdansar då. Tydligen.
För att undvika hål överhuvudtaget, testa lite xylitoltuggummi efter varje måltid. Jag hade alltid massor av hål förr, sedan jag började med det har jag inte haft ett enda på många år.
Härligt! Men som en tröst om du eventuellt råkar ut för det i framtiden, rotfyllning är inte alls så hemskt som det låter! För ca två år tog jag med stor fasa emot beskedet om rotfyllning, men det gick som en dans (nåja, nästan). Det var inte alls så farligt som jag trott!