Status quo

Det är nyårafton. Klockan är 21.42 och det vildaste jag gör är att blogga trots nätförbud efter nio. Jag är helt osminkad och överväger att byta om till pyjamas. Men tå ja ork int. Mina mål för kvällen är att äta brutalt mycket godis, hänga med Ingrid och börja läsa en ny bok.

Och jag känner hur mitt tonåriga jag fördömer mitt trettiotvååriga. Nu när jag får och kan göra allt väljer jag det här. För just det gör jag – väljer. Inget annat vill jag göra. På ingen annan plats vill jag vara. 

Och lite samma sak känner jag när jag ser bakåt på 2015 och framåt mot 2016. Jag önskar egentligen inget annat än att livet ska få kännas som det gör nu. Roligt, givande, tryggt och meningsfullt. Jag söker inga häftigare kickar och inga större märkvärdigheter. Jag lever det liv jag vill leva och är tacksam alla dagar. Och redan nu så gammal att jag insett att de flesta överraskningar och tvära kast i ett människoliv tyvärr är negativa. 

Må du få det ditt hjärta önskar. Vare sig du har det som jag och desperat önskar status quo eller om vindar vänt och du på bara knän ber om en livräddande förändring. 

  

Lite vilda var vi faktiskt. Strax efter nio jobbade vi ju med sprakastickor. Helst av allt sprakar jag med honom. 

Gott nytt år!

Advertisements

Alla dessa dagar som kom och gick,

nog anade jag att det var livet. 

Det är länge sedan jag slutade räkna kallt med livet. Olyckan som för elva år sedan inte alls ärrade min kropp ärrade min själ i det att den fick mig att inse att det är kort mellan liv och död. Men trots min medvetenhet om min dödlighet har jag inte bara varit oförskämt levande utan också oförskämt frisk. Ingenting vet jag om sjukdom och lidande.

För några dagar sedan dog hon. Jag kände henne egentligen inte alls. Hon läste min blogg och jag läste hennes. Vi har gemensamma vänner. Våra söner är jämnåriga. Vi delar tro. Men vi kände egentligen inte varandra.

Hennes död slog ändå luften ur mig. Så där som död alltid gör när den kommer i helt fel form i helt fel tid. Jag blev så ledsen och så arg och så besviken. 

Jag påmindes igen om livets bräcklighet. Det största vi har är så skört. Och det enda vi har är just den här stunden. Ingen av oss vet om vi får se barnen bli vuxna, men vi vet att vi får äta frukost med dem i dag. Ingen av oss vet om vi hinner nå alla våra karriärsmål, men vi kan göra väl det vi gör i dag. 

Livet är ju inte milstolpar och festligheter. Ju längre jag lever, desto mer övertygad är jag om att livet i första hand inte alls är de dagar man minns utan de andra. Och det finns inget förminskande i det. Snarare tvärtom. Tänk att vardagen i all sin litenhet ändå får vara det största vi har. 

Nog visste hon som inte längre är bland oss att det var livet.

  
Vardagsbild tagen av min syster. Vårt hem. Vårt älskade nya. Med frukostrester och hushållspapperstussar och skolkaos. På något sätt vackrast just så.

Med tre systrar på Tre systrar och en berättelse

En man och två svågrar var också med, men rubriken blir ju onekligen lite bättre så där. 

Jag vet inte hur det är med dig men jag har svårt att inte känna en massa och tänka minst lika nycket när jag är på teater. Det finns så mycket genuin mänsklighet på en teaterscen, tyvärr ibland mer genuin mänsklighet än vi ser i verkligheten och vardagen. 

På just Wasa teater känner och tänker jag ännu mer än på alla andra teatrar. Det är min teater. Den blev min när jag som elvaåring var med i The Sound of Music där och den har varit min sedan dess. Den berättar mina berättelser och på något lite dramatiskt sätt känner jag mig aldrig så österbottnisk som när jag är i den teatersalongen. 

En av mina absolut bästa läsupplevelser under år 2014 var Lars Sunds mästerverk Tre systrar och en berättare. Och i går fick jag se pjäsen baserad på samma bok. Våra föräldrar gav oss teaterbiljett och barnvakt i julklapp. Jättebra julklapp! Jättebra pjäs! Jättebra teater!

   
    
 Och syster M tog jättebra bilder! 

I går var det julafton

I min barndomsfamilj firar vi inte julafton den 24 december. Vi firar julafton den dag då alla 17 som hör till familjen kan vara på plats. I år var det julafton i går. 

Vi har för många präster i vår familj för att ens i teorin kunna hoppas på att samla alla på julafton. Alternativen är då att fira med bara delar av gänget eller att fira en helt annan dag. Och jag är så glad att vi valt det andra alternativet. Inget datum är magiskt. Men att få samlas allihopa – det är magiskt. 

De flesta av mina vänner som har två familjer de borde vara med på julen går lite sönder av att de alltid gör en familj besviken. Så också utan för många präster i en familj är det en seger att kunna flytta julafton till den dag som passar bäst. 

   
   

Porrens rätt i samhället

I mitt lågstadiebibliotek fanns en bok som var bibliotekets mest förbjudna, mest intressanta, mest tummade och minst lånade. Den handlade om människokroppen och bestod mest av en massa torra bilder av inre organ och skelett men så fanns där ett par svartvita fotografier av nakna människokroppar. Och det var just de bilderna som små gäng av lågstdiebarn bläddrade sig fram till och förtjust fnissande tog del av.

Det var sakligt, informativt och oladdat. Och ändå rafflande. Spännande. Kittlande. 

I dag tänker jag att en bok med svartvita bilder av människokroppar inte skulle ha en chans. Utvecklingen har gått framåt. Och jag tror att det är ett bakslag.

Svenska yle berättar i en artikel att allt fler pojkar påverkas negativt av porr. Att de får märkliga modeller och handlingsmönster som de sedan tror att ska fungera i verkligheten. Och det i sig är ju ingen nyhet. Alls. Och inte förvånande heller. Alls. Det blir ju konstigt när barnhjärnor som borde smygbläddra i svartvita böcker på skolbibliotek plötsligt kommer åt avancerade porrhistorier i 3D i den egna telefonen i mörka rum.

Inte heller är det någon nyhet att någon i kommentarsfältet försvarar porrens rätt i samhället. En röst menar till exempel att vi har de verkligt stora problemen med de pojkar som inte får titta på porr under puberteten och att det nog är fru blomsterhatt som är i farten igen. 

Jag undrar lite försiktigt hur personen bakom kommentaren kan vara så tvärsäker och konstaterar att jag inte har något emot att bära blomsterhatt om det handlar om att ta ställning mot en usel kvinnosyn och en usel manssyn. Och nej. Jag vill inte och kan inte förbjuda porren men jag vill och kan och ämnar ifrågasätta många av de bilder som den förmedlar. Och det är tråkigt att porren fortsättningsvis är en av få aktörer som förmedlar alls. 

Det mesta var inte bättre förr. Men några saker var. 

Vi behöver varandra

Jag trodde att jag ville ha en stjärna. En sådan som bara kommer in i ett rum och drar allas uppmärksamhet till sig. En gitarrspelande, skämtlevererande och högljudd typ. Det var sådana jag drogs till och charmades av.

För i dagarna tretton år sedan blev jag ihop med min första och förhoppningsvis sista pojkvän. Han var inte alls vad jag hade trott att jag ville ha, bevisligen vet man inte alltid sitt eget bästa. 

Han är ingen stjärna – han gör i stället alla andra till stjärnor. Människor växer och blomstrar i hans närhet och finare än så blir det inte. Han är ingen sådan som man älskar hejdlöst efter tio sekunder och sedan irriteras vanvettigt av efter tio minuter. Han stjäl aldrig någon show, men ibland lägger han handen på mitt ben på ett sätt som antyder att jag håller på att göra det och kanske ska backa lite, lugna mig lite och ta lite mindre plats av det utrymme som egentligen är någon annans.

Jag vet att vi båda behöver varandra. Han behöver min passion, min energi, min humor och min spontanitet. Jag behöver hans lugn, hans eftertänksamhet, hans stabilitet och hans trygghet. Det handlar inte om bättre och sämre, det handlar om olika. Summan av två inte alls perfekta människor kan ibland bli närapå perfekt. Och mitt liv hade blivit väldigt mycket svårare, fattigare och tunnare om jag hade valt en sådan man som jag i begynnelsen trodde att jag ville ha. 

20111122-231147.jpg 

En av de första bilderna som togs på oss två. Januari 2003.

 

En osminkad verklighet

– Vad gör du? 

Sexåringen tittar på mig med de största av ögon. Jag, mycket medveten om vad jag gör, blir plötsligt totalt omedveten om hur jag ska svara. För jag känner sexåringen och vet vart samtalet kommer att föras.

– Jag rakar benen, säger jag.

Det är inte min egen sexåring som frågar. Det är min mans systers. Och jag känner ett ansvar för att svara rätt. På den där frågan som inte kommit ännu men som kommer just precis då:

– Varför det? 

Och ja. Vad svarar man på det när en sexåring frågar? Hur förklarar man det fiendeskap som finns mellan en själv och de knappt synliga hårstrån som bebor ens ben? Det fiendeskap som får en att hantera benen med ett verktyg som ju faktiskt kan döda?

Det är ju lite svårt. Det där med att dina fjun, du sexåriga lilla själ, är finast i världen medan mina bara måste bort.

Jag har ingen aning om vad jag sa. Knappast något som någon broderat på någon tavla.

Men jag har tänkt mycket. På varför. Och hur jag motiverar mitt varför. För mig själv och andra. Jag har inget svar, men jag tänker och det är en bra början. 

Min egen sexåring som numera är sjuåring har aldrig frågat om hår på ben. Men nog om smink. Och det känns därför viktigt, lite fånigt viktigt, att åtminstone ibland möta världen helt utan smink. Inte bata hemmadagar utan också arbetsdagar. Jag strävar efter att en dag i veckan möta mina elever och mina vänner och alla andra jag råkar träffa den dagen utan smink. För jag vill inte vara beroende. Jag vill visa att det går och att det viktiga aldrig hänger på hur mitt ansikte ser ut. 

  
Hon och jag. I vår osminkade verklighet. Fotograferade av henne som fotograferar oss mest.

Sömnkrångel i trygghet

Facebook upplyste mig om att det har gått sex år sedan jag publicerade den här bilden:

  
Jag minns den så väl. Vår första jul i Helsingfors. Min första bild med min nya iPhone. Ingrids vinterkappa som hon använde typ fyra gånger totalt men vars nödvändighet jag aldrig ifrågasatte. 

Jag minns att hon var världens sötaste, men också världens sömnkrångligaste. I regel var vi vakna minst några timmar per natt med ett barn som inte ville sova men inte heller ligga tyst och vaken. Ett barn som vägrade vara ensam nattetid men ett barn som inte heller förmådde somna med en vuxen i närheten. Och ett barn som fortsatte bete sig så tills hon var två och ett halvt. Ännu när hon var fyra var hon vaken så minst en natt i veckan. 

Facebook upplyste mig om det här klockan halv sex i natt, vilket jag tyvärr märkte. Då hade jag nämligen varit vaken i en dryg halvtimme och skulle komma att vara vaken en och en halv timme till. Ofrivilligt. Med den föredetta sömnkrånglarens just nu sömnkrångliga lillebror. Arvid har de senaste månaderna krävt mer kvälls- och nattetid än han gjort sammanlagt i hela sitt liv. Tyvärr. Riktigt tråkig utveckling. Vi har testat många olika knep – för många – och inget har hjälpt. Det finns inget givet mönster. I någon ända av natten strular det, båda ändorna har sina utmaningar.

Någon gång vid kvart över sex låg jag och grät i fosterställning i min säng. Och tänkte nästmest på att jag kanske aldrig gråtit över Arvids nattsömn tidigare och mest på att jag var så trött att jag bara inte orkade. Allt känns så hopplöst när man inte får sova på natten. En ofrivillig vakenminut på natten är fyrahundra gånger längre än en frivillig vakenminut på dagen. När dagen sedan äntligen kommer kan man inte förstå att det faktiskt var så jobbigt. Men det var det ju. Just så jobbigt var det.

Aldrig tog vi hans nattsömn för given. Till sist började vi räkna med den, men den kändes faktiskt magisk hela vägen. Så länge den varade. Nu just känns den faktiskt mest tragisk. 

Men mina barn sömnkrånglar i ett tryggt hem. Jag gråter i fosterställning i min egen säng och har en man som säger att jag ska försöka sova. Det finns ingen fara som hotar. Jag tänker på alla dem som flyr sina hem med sina barn. Som släpar dem genom främmande länder till ett lika främmande land. Som inte vet var och när och hur och om de får sova i natt. 

I jämförelse med dem har jag allt. I jämförelse med nästan alla har jag allt. Och jag vet det. Också på natten då jag inte får sova. Det är bara så svårt att känna det då. Men i teorin vet jag. Alltid.

Julefrid och julstressen

För många blev jullovet långt redan före jul i år, till exempel jag har fem hela dagar lediga före julafton. Fler än en gång har jag hört någon säga att lediga dagar före jul bara är bortkastade då de ändå äts upp av julstressen.

Och jag fattar inte. 

Som om julstressen (helst i bestämd form) bara finns där utan att vi människor själva kan påverka den. Jag går helt enkelt inte med på att julstressen skulle vara något ofrånkomligt och obligatoriskt, som den mest givna av jultraditioner.

Som relativt ung familj har vi nyligen fått fundera på hur våra jular ska se ut. Och som prästfamilj får vi leva med att de flesta julaftnar firas långt borta från våra ursprungsfamiljer. Vi kan inte bara glida in till jular som andra fixat. Vi måste fixa själva. Och vi har valt att försöka fixa utan julstress.

Julafton i år kommer vi att fira hemma hos oss tillsammans med goda vänner. Någon tar med något och någon annan tar med något annat. Till sist har vi det mest viktiga och sedan lever vi gott utan det där som ingen ens kom att tänka på. Ingen kommer att slita i timmar för ingen tycker egentligen att hemgjord morotslåda är så mycket godare än Saarioinens att det är värt att någon stressar. Hellre får folk vara på gott humör när de kommer. Själv ansvarar jag bland annat för desserten och jag har frimodigt tänkt göra en grej som jag aldrig gjort förr. Visst kan det misslyckas – sist misslyckades det – men att provfixa desserter är för mig att stressa. De som ska äta är ju våra vänner. Inte någon nådelös tävlingsjury. 

Och det är väl just det jag tänker. Att de flesta av oss förhoppningsvis firar jul med människor som älskar oss efter julhelgen trots att potatisen var sönderkokt och pepparkakorna svartkantade. Och om i firar jul med helt andra människor… Då kanske vi ska fundera på varför vi gör det och om det faktiskt är en bra idé. 

Jag förstår förstås en önskan om att ge sina barn en magisk julafton. Men inget barns julafton blir mer magisk av att föräldrarna går på knäna av krav och stress och förväntningar. Som antagligen alltid fanns främst i föräldrarnas huvuden och ganska lite hos barnen. Och inga vuxna barn blir glada av att ännu mer vuxna föräldrar blir självutnämnda martyrer under julhelgen för att de tror att barnen fortfarande vill ha det där magiska och fortfarande tror att sagoboksjular faller på plats av sig själva. 

Jag tror på sänkta krav och tydlig kommunikation. Vad är viktigast för oss? Vad kan vi inte tumma på? När ska ribban ligga högt och när ska vi riva ribban redan från början? 

De flesta av oss vill ha julefrid. Men det är ju så svårt att komma dit om vi har andan i halsen och tusen saker i huvudet ännu på julaftonsmorgon. 

Mer frid åt folket! Börja med dig själv. Vad kan du ge avkall på för att vara en gladare och mer utvilad människa när julaftonen kommer? 

IMG_1048
Julaftonsmorgon 2014. Med vår nyaste tradition: julfrukost i soffan framför julfilm som alla tycker om.

Bildregn från dagen före dagen före dopparedagen

Trots att gårdagens utflykt fick typ minus två poäng av fem så valde vi frimodigt att göra en ny utflykt i dag. För att bara hänga inne och hela dagen fungerar ju inte heller. Tre vuxna – prästen jobbade – tog med oss fem lunchmätta barn till naturhistoriska museet. 

Sist jag var där var jag illamående och trött och gravid och satt mest på en bänk och drack vatten. I dag var jag välmående och pigg och inte det minsta gravid och dessutom levererade gruppen som nästan aldrig förr. 

Fem poäng av fem. Och bilderna! Sju av fem.

   

    
    
    
    
    
    
 

Att ha barn i samma ålder som sin syster är en gåva jag aldrig anade innan den blev mig given. Vi har delat många livsskeden och våra vardagar ser likadana ut, liksom våra guldkanter. Våra livsvillkor påminner mycket om varandras och vi önskar oss samma saker ur en dag. Vilken gåva der är!

Och aldrig har det varit så lätt och så roligt som nu.