Imorgon börjar fastetiden. Jag har firat med fastlagsbulle och en hel förpackning Ben&Jerry’s. Redan för några dagar sedan förberedde jag mig genom att flytta Tomas Sjödins andaktsbok Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land till köksbordet. Där ska den bo nu. Det gör inte precis underverk för vårt redan ordningsmässigt utmanade kök, men jag hoppas att det ska göra något slags underverk med min själ.

Vi går in i fastan nu och jag är kanske lite otippat en stor vän av fastan. Det gör mig gott att skala bort och förenkla och fokusera, att välja och prioritera mera medvetet och att söka det lugna och enkla.

Men i år blir det svårt. Hur ska jag hitta lugnet och enkelheten när livet går så snabbt som det gör just nu? Redan för några veckor sedan gjorde jag en arbetsrelaterad to-do-lista för precis varje dag fram till 4 april. Jag vet exakt hur många studerandetexter jag ska läsa och bedöma varje dag fram till dess och vilka lektioner som ska planeras vilka dagar. Några lördagar är lediga och sportlovet hoppas jag kunna freda, men det är onekligen mycket på jobbet nu.

Dessutom är det mycket i själen också. Jag fyller fyrtio i sommar och jag läste någonstans att det är nu jag borde krisa och fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Men jag vet ju redan vad jag vill med mitt liv, min kris består i att jag inte vet om jag får göra det eller var jag får göra det och det här tär ibland och pirrar ibland men är på något plan slitande hela tiden.

Utöver det är det mycket med andras själar också. För den som har nåden att få älska många människor finns det alltid någon som gråter och kämpar, stundvis många. Och det är som bekant tungt att gråta också andra människors tårar.

Så hur fastar man då? När livet ser ut så?

Åtminstone så här: jag kommer inte en enda kväll under hela fastetiden att sätta mig ner och fundera på om jag borde skriva ett blogginlägg. Om ord måste ut så måste de, men jag tänker vara ännu mer kravlös i mitt skrivande än vanligt. Det kan hända att jag skriver i samma takt som jag brukar och det kan hända att jag återkommer först när vi firat den tomma graven. Det enda jag vet är att jag skriver igen först när jag verkligen vill eller verkligen måste.

Och jag hoppas och tror av hela mitt hjärta att varje dag också under fastetiden – med allt detta jobb och alla dessa själar – kommer att bjuda på rika och meningsfulla stunder.

– Jag tror faktiskt jag ska bli konstnär, sa Hilde idag efter att hon skapat eftermiddagens kanske åttonde alster.

Det här är också en sann berättelse om Hilde och hennes synskada – en lika sann berättelse som den om att läs-tv:n gör att det annorlunda känns svårt. Hon vill bli konstnär. Hon som ser ytterst dåligt och färg inte alls. Hon vill bli konstnär.

Det säger nästan ingenting om synskadan, men det säger jättemycket om henne och hennes självkänsla och självförtroende. Jättemycket jättebra.

Jag hade bestämt mig för att springa fem kilometer idag. Därför och verkligen bara därför for jag. Vädret inbjöd inte alls.

Annat var det med Arvid och hans kompis.

– Nog ska jag väl ta med mig bootsen? ringde kompisen och frågade innan han kom på lek.

– Förstås, svarade Arvid.

Och jo. Nog var det ju fotbollsväder. Så i hög nysnö knöt de på sig fotbollsskorna och drog ett träningspass. Ska man bli proffs så ska man.

– Jag tror jag kommer att signa med HJK först och sedan kanske ett lag i allsvenskan, sa Arvid några timmar senare när jag körde pojkarna till en tredje kompis match.

– Samma här, sa kompisen. Och sedan blir det nog ett lag i League One, sedan ett sämre ligalag som typ Southampton och sedan då Liverpool.

Tänk att få vara tio eller elva och ha en så stark dröm och en bästa vän att få drömma med. Inte är det synd om dem.

Och så kom en dag när hon upplyste oss om att hon inte alls vill börja skolan. Lite kaxigt och tufft förklarade hon att det är tråkigt med skola och uppgifter. För att en liten, liten stund senare börja gråta. Och förklara att det nog inte alls handlar om uppgifterna. Det handlar om att hon inte vill ha sin läs-tv i klassen.

– Alla kommer att titta på mig, fick hon fram mellan tårar och hulkningar.

Läs-tv:n är det hjälpmedel som gör att Hilde kan förstora boksidor, texter och bilder. Den kommer att vara helt avgörande för hennes vardag i skolan, men det är klart att den också kommer att vara något som gör henne annorlunda.

Och i just den stunden ville hon verkligen inte vara annorlunda.

Och i just den stunden brister mitt mammahjärta.

Jag vet att det finns många andra som har ett annorlunda som är mycket, mycket svårare än det här. Men i just den stunden tillät jag både henne och mig själv att sörja det annorlunda som är hennes.

Också det måste man få göra ibland.

Han skulle ha prov i omgivningslära.

– Har du läst? frågade jag.

– Nja… Jag tänker att jag går dit imorgon och gör mitt bästa. Jag kan ju inte göra mer än mitt bästa.

Jaha. Avundsvärt avslappnad inställning, men en inställning som inte nödvändigtvis gör att man blir godkänd i prov.

Jag fick förklara det här konceptet med att ens bästa nog börjar långt före själva provsituationen.

Och jag insåg igen en gång att det nog är väldigt mycket han ska lära sig ännu innan han kan ha ett jobb.

Välkommen till lördagen den 26 november 2022. Vi har adventspyntat. Det hänger stjärnor i fönstren och vi har samma dag köpt tolv nya ljusstakar. Att leva i prästgård är att leva med många fönster.

En av ljusstakarna var trasig redan när lådan öppnades. Den hade gått av på mitten. Jag lägger lådan på paradplats i köket tillsammans med kvittot för att helt säkert komma ihåg att ta med ljusstaken när jag åker till stan nästa gång och byta ut den.

Välkommen till lördagen den 11 februari 2023. Det har gått två och en halv månad. Den trasiga ljusstaken med kvittot ligger fortfarande på paradplats i köket. Så att jag helt säkert kommer ihåg att ta med den när jag åker till stan nästa gång.

Där har den legat medan så väl adventstid som jul kommit och gått. Att julen varar än till påska får i år en helt ny betydelse. Och nej. Absolut inget kök är så stort att det är rimligt att förvara en trasig ljusstake i förpackning på arbetsbänken. Jag tycker att vi inte har plats för ett fruktfat, men tycker uppenbarligen att det här är på något sätt rimligt.

Du kanske känner att människor som vi är beyond räddning. Du kanske har rätt. Själv känner jag att det här är vår räddning. Om vi i vårt livspussel just nu skulle komma ihåg och prioritera att byta ut en trasig ljusstake värd 7,99 euro skulle allt klappa ihop. Några bollar måste man låta rulla iväg när man har för många i luften. Det här är en rätt rimlig boll att tappa. Men kanske jag borde slänga kvittot nu och föra ljusstaken till en insamling för trasiga elprodukter.

Måste bara lägga fram ljusstaken på ett synligt ställe i köket så jag kommer ihåg att ta med den till insamlingen nästa gång jag åker till stan.

I nuläget har tvåhundra människor lajkat gårdagens blogginlägg på Facebook. Tvåhundra. Jag tvivlar på att något annat av mina inlägg fått så många likes. Graviditetsavslöjningsinlägg undantagna. Absolut inget verkar kunna konkurrera med sådant.

Det är oerhört fint att så många delar min glädje och jag inser ju att det i någon mån beror på att så många också har delat min besvikelse och sorg över alla jobb som inte blivit. Att berätta om mörka stunder trots att det tär på stoltheten och självförtroendet är priset man måste betala för att någon sedan ska kunna dela de ljusare stunderna med en. Och det är verkligen värt det priset.

Sårbarhet. Vilken grej det är, ändå. Vilken styrka som finns i att vi vågar visa svaghet. Och mänsklighet. Det finns inga övermänniskor. Vi är alla bara människor.

Någon gång i höstas skrev jag en text om alla de jobb jag har sökt men inte fått de senaste åren. Jag skrev att det har gjort något med mig. Och det var sant. Men då visste jag inte ännu riktigt vad det hade gjort med mig.

En tid senare märkte jag att det hade gjort något med mitt självförtroende. Det dåliga självförtroendet kom sakta krypande och plötsligt såg jag mig själv väldigt mycket som en lärare som inte kan få jobb. Det blev liksom den berättelsen om mig själv som lärare som jag trodde på.

Idag var det penkkis i min nya skola. Jag hann tänka att det är lite skönt att jag inte känner abiturienterna så bra, att den här dagen nog blir mindre sorglig då. Men så intog de scenen och de var strålande och jag såg de där helt underbara unga människorna som jag i någon mån fått lära känna under de senaste månaderna och jag var glad att det var mörkt i salen så att ingen såg att jag blinkade bort tårarna vid tanken på att de nu skulle lämna skolan.

Och sedan. Mitt i all abi-yra fick jag ett pris. Tänk att de valde att uppmärksamma just mig trots att jag fått jobba så lite med dem. Jag fattar inte. Det ät ett av de finaste pris jag någonsin har fått, och helt klart den allra finaste dikten.

Och jag var igen glad att det var mörkt i salen för nu fick jag blinka igen. Där jag stod på scenen med de andra prisbelönta.

Ett envist tillplattat självförtroende viskade att de kanske bara tycker synd om mig som är ny. Men det fanns också något inne i mig som rätade på ryggen och lite bestämt viskade att det här faktiskt också är en del av berättelsen om mig som lärare. Och att jag måste våga börja tro på den berättelsen igen.

Och plötsligt insåg jag.

Att det kommer att komma dagar när jag desperat längtar tillbaka till den här tiden. Till tiden då mitt största egna bekymmer är att jag inte har en aning om vad jag ska göra i höst.

Plötsligt insåg jag det.

Och jag säger inte att oron försvann. För jag är och förblir en själ som tycker att det är lättare att andas när jag lever i visshet. Så nej, oron försvann inte. Men den fick sig en hälsosam törn. Jag tror det kallas perspektiv.

Och jag är också en själ som tycker att det är lättare att andas när jag lever med perspektiv.

Imorgon börjar en ny period i min skola. Det blir tveklöst den mest intensiva arbetsperioden det här året för mig.

Med tanke på det var det på nästan alla sätt orimligt att jag idag hämtade ut 16 (!) böcker från biblioteket som jag hade reserverat. Hur hade jag tänkt där?

Inte alls, är svaret. Jag hade inte tänkt alls.

Men när det gäller just böcker är rimlighet kraftigt överskattat. Tänker jag.