Vi är i New York och vi ska se VM-match mellan Norge och Senegal. Fredrik tänker heja på Senegal och jag tänker heja på Norge och dagen innan match jagar vi våra respektive lags speltröjor. Fredrik grabbar tag i en man på gatan i Senegal-tröja och får hjälp att hitta rätt butik. Ingenstans finns Norge-tröjan. Eller… Överallt på gatan finns Norge-tröjan men ingenstans i någon butik.

I en enorm Nike-butik som kan vara märkets flaggskepp i New York får jag veta att det kommer att komma fler Norge-tröjor dagen därpå. Samma dag som matchen ska spelas. Klockan 10. Det lönar sig att komma i tid, säger de.

Vilket var århundradets litotes.

När vi i allsköns ro beger oss ut på morgonlänk kvart över åtta på morgonen passerar vi butiken och de första på jakt efter Norge-tröja är redan på plats. Men de är få och jag hinner tänka att de ju bara är galna. När vi kommer förbi igen en timme senare efter avklarad morgonlänk har galningarna vuxit rejält i antal och efter dusch är vi på plats strax efter halv tio och då är vi ungefär 300 som köar. För att köpa en Norge-tröja!

Vi släpps in i butiken i portioner, tio åt gången och sedan en liten paus. Vi som inte var på plats i ottan utan prioriterade världsliga ting som morgonlänk, hygien eller frukost får avundsjukt blicka in i butiken när galningarna får tag på det röda guldet. Innan jag och Fredrik blir insläppta börjar det gå rykten i kön om att det bara finns svarta bortatröjor i storlek XL kvar och en stund senare ser vi folk inne i butiken gestera mer och mindre dramatiskt om att tröjorna är helt slut.

Jag och jättemånga andra får gå hem tomhänta. Jag får se matchen i en helt vanlig röd t-shirt. Och innan jag lämnar USA har jag lyckats hitta en enda nätbutik som säljer Norge-tröja och klickar hem den. Även om jag fick se matchen utan den ville jag ha den som minne av mitt livs häftigaste VM-upplevelse och faktiskt hela VM-sommar.

Jag tror inte jag har kämpat så här mycket för något klädesplagg någonsin. Inklusive min brudklänning. Det skapar ett speciellt band.

I går kom den. Äntligen. Den är så fin. Jag blev så glad.

För några dagar sedan tänkte och frågade min man det: är det här kanske också ditt livs sommar?

Och jo, han kan ha rätt. Det här kan nog vara en av mitt livs somrar. Jag njuter av stora saker som att alla tre barn får vara på en så bra plats samtidigt och av att jag för första sommaren på många år (kanske sedan innan jag fick barn) är så lite på minus med mina egna behov som nu.

Och jag njuter av de många små saker som är så stora att man redan där och då i stunden inser att är just de där ögonblicken som är livet självt.

Jag tänker på spontanfikan med en bästa vän med en enda daga varsel, en sådan sak skulle aldrig lyckas i november. Jag tänker på sommmardagen i en annan bästa väns trädgård då hon distansjobbade och jag läste bok. Jag tänker på när jag hoppade på min cykel och lyssnade på Strövtåg i hembygden och cyklade hem till min bästis för kvällsfika bara hon och jag och när hon bjöd mig på födelsedsgsmiddag på min bästa restaurang. Jag tänker på när jag och den fjärde bästa satt utomhus en varm sommarkväll och åt glass med några av våra barn. En sådan där kväll som man i mars tror att man kommer att få jättemånga av, men som man i juli inser att kommer rätt sällan.

Jag har fått åka till Sverige och fira en systerdotters student, till den plats där jag alltid känner mig ledig. Jag har fått åka till New York för att hälsa på min yngsta lillasyster och hennes man. Jag har fått vara frisk hela sommaren hittills och lyckats springa tre gånger i veckan (men kan medge att styrketräningen fått lida lite av det). Jag har fått träffa min bokklubb två gånger. Jag har fått spela Hitster med min svåger, hans bror och min systerdotter och min dotter. Jag har fått fira Hanna 40 år med minnesgruppen och andra härliga. Jag har fått vara med på både spännande och ospännande matcher med det fotbollslag som är mitt och Arvids, men roliga har de alla varit. Jag har fått ligga på balkongen och lyssna på ljudbok. Jag har fått läsa eller lyssna på hittills sexton böcker. Jag har fått äta räksmörgås och jag har fått vara på cup och jag har fått engagera mig i VM-matcher.

Jag har fått nästan orimligt många av de där ögonblicken man hoppas på när ljuset återvänder i mars.

Och det är fyra sommarveckor kvar. Fyra sommarveckor av ögonblick.

Och jag har fått köra den här ljuvliga på kvällsdopp.

För två år sedan minns jag att jag tänkte det: han lever sitt livs sommar. Han spelade fotboll i två olika lag och hade goda vänner i båda. Det sprang både nya och gamla kompisar hos oss hela tiden och den gemensamma nämnaren var att de var jättebra kompisar.

För ett år sedan tänkte jag det igen: han lever sitt livs sommar. Han hade fått ett nytt fotbollslag och ännu fler nya kompisar. Lite större värld och lite mer frihet. Och lika jättebra kompisar.

Och den här sommaren tänker jag: han lever sitt livs sommar. Han och laget vann vårsäsongen i division 1. De fick spela final på Wasa Footballcup. Hans gamla cykel bor numera i Karperö hos någon av boysen och det dyker upp gulliga flickor på deras fotbollsmatcher. Det är – enligt hans egna ord – hans ”sista VM som äkta barn” och vi låter honom ta ut allt av det och räknar med att dygnsrytmen återvänder när det behövs.

Tänk att han har fått ha tre livs somrar i rad. Då har man inte bara bra somrar, då har man ett bra liv. När största bekymret är att man inte får äta lika mycket entrecote som Haaland är livet onekligen rätt härligt.

Och då har mammahjärtat lätt att vara.

Han och några av boysen. Efter segermatchen som innebar seger i division 1.