Matt

Just nu är jag matt. Lite matt för att jag de senaste dagarna jobbat med studentprov. Lite mindre matt för att jag just sprungit. Och betydligt mera matt för att det igen pågår diskussioner som på något sätt kopplas ihop med den tro som är min.

Visst ska det få diskuteras. Det till och med måste diskuteras. Men varför blir tonen så ofta osaklig när tro diskuteras? Varför tappar många sin förmåga att vara sakliga i mötet med den? Var är då den tolerans man annars (också i samma diskussion) lyfter så högt?

Det är en sak.

En annan sak är att vi som kallar oss kristna så lätt ger oss på varandra, åtminstone i de diskussioner som nu föds. Jag orkar inte läsa eller höra att den kristna som inte tror på ett könsneutralt äktenskap är kärlekslös. Inte heller orkar jag läsa eller höra att den kristna som gör det är förtappad.

Och just ikväll just nu orkar jag minst av allt läsa rena skitkommentarer om laestadianer på grund av ett stort byggprojekt i Larsmo.

O, värld. O, mänsklighet.

Att vi ibland måste ta avstånd för att markera var vi själva står är en sak som antagligen är oundviklig. Att vi ibland måste göra det genom att skriva och säga osakligt och fult har jag väldigt svårt att tro.

Ibland vill jag bara att vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Kanske påminnas om att vi egentligen är (eller åtminstone borde vara) en massa syskon som tycker om varann. På riktigt.

Rörrenoveringen del 7

Vi bor ju inte precis i ett slott till vardags heller, men vårt tillfälliga hem är onekligen, trots alla fantastiska fördelar, kvadratmetermässigt utmanat. Det måste ha varit en klok person som räknade ut att fyra i-landsmänniskor ryms ganska dåligt i en enrummare med kok- och sovvrå.

Men. Det går över förväntan. Hittills, kan och bör väl nog tilläggas. Åtminstone de tre andra är ju störtsköna typer som det är lätt att umgås med också på små ytor. Det underlättar onekligen.

Och den här lägenheten har en säng som slår vår egen med hästlängder. Och den har ett större badrum, i det här hemmet kan vi hänga tvätt i badrummet. Skulle bara fattas att vi var tvungna att ha torkställningen i det enda rummet med golvyta att tala om. Vi fortsätter vår nästan irriterande vana trogen att fokusera på det goda och lita på att det nog blir bra.

En måndag i slutet av februari

7.45 Ingrid vaknar och vill att det ska vara morgon. Hon fick inte som hon ville.

8 Det är morgon. Vi väcker Arvid. Fixar gröt åt de flesta familjemedlemmarna, morgonmyser och mår väl. Älskar att våra måndagar får vara som de är.

10 Jag och Ingrid går till vårt nya bibliotek. Vi gillar.

11 Vi handlar mat, lagar mat, äter mat, vilar på mat. Jag pratar med min syster som jag saknar. En av alla de systrar jag saknar.

13 Jag jobbar stenhårt. Fredrik springer. Arvid sover. Ingrid ser Peter Pan på finska.

15.30 Vi har träff på café Regatta med bästa vännerna.

15.50 Vi anländer till café Regatta och träffar bästa vännerna. Jag gör något för första gången i mitt liv; beställer och äter två bakverk på café. Kändes först lite förbjudet och kändes sedan lite skenheligt eftersom jag på mera hemlika domäner gladeligen kan äta betydligt fler än två bakverk.

17.30 Vi kommer hem. Arvid vilar, Fredrik och Ingrid har litteraturstund, jag jobbar igen.

18.15 Jag springer. Kort, långsamt och garanterat inte vackert. Men jag tycker faktiskt det är roligt. Åtminstone inte direkt plågsamt.

19 Vi lagar kvällsgröt, borstar tänder, läser kvällsbok, sjunger och ber. Men mest av allt trippar vi på tår för att inte väcka björnen. Vår i vanliga fall (nu just) så harmoniska dotter är enormt trött efter ett roligt veckoslut och så här på kvällen är hon plötsligt väldigt, väldigt öm. Slår sig, både fysiskt och själsligt flera gånger. Hennes värld rasar när jag av misstag råkar  stiga på en barbiedocka som hon just har bäddat ner till natten. Ja. Ni med barn kanske vet vad jag talar om.

19.30 Ingrids “lägger sig”. Fredrik försvinner (inte för evigt, men för ikväll). Jag byter några blöjor, smörjer in Arvids hud, njuter av att han efter två och en halv dagar med feber och gnälligt humör är sitt vanliga glada jag igen. Även om  han var bedårande också när han var krasslig.

20.30 Arvid lägger sig. Somnar smärtfritt. Jag kokar te. Äter cashewnötter. Läser. Surfar. Jobbar. Älskar att våra måndagar får vara som de är. Sluter alltså en cirkel.

Så att sådant.

Fotosessionen fortsatte

Bild 147 Bild 149 Bild 151 Bild 152

Jag älskar den där lilla kvinnan, hon som älskar att fota och älskar att fotas. Älskat henne har jag gjort i fyra och ett halvt år, men för tillfället är jag faktiskt lite ovanligt förtjust i henne. Tycker att hon är rolig att umgås med, att hon levererar som människa. Vi gör bra saker tillsammans, för bra samtal och läser bra böcker. Bra, bra, bra. Förutom att hon blir sur eller arg på oss ett par gånger om dagen och demonstrativt går in i ett annat rum, lägger armarna i kors och blänger under luggen (den där vilda, ni vet) har vi egentligen inga utmaningar alls i vårt umgänge just nu.

Hur hon ska göra när hon blir sur här i nya hemmet vet jag inte. Mycket är bra här men yta har vi inte speciellt mycket av och vi lever onekligen väldigt nära inpå varandra. Hon får nog sura i badrummet om hon nödvändigt ska göra det.

Hån

Hela veckan har jag längtat efter att få jobba, hinna jobba, kunna jobba. Idag fick jag, hann jag, kunde jag. Äntligen. Jag är fortfarande alldeles för långt efter, men det är som det är och jag måste bara bita ihop och få jobbet gjort på något sätt någon gång.

Att den gångna veckan var vårt sportlov är ett hån.

På gatan

För första gången på många dagar sitter jag i en soffa med gott samvete. Vilken känsla. Och vilken soffa sedan! Vi kommer att ha det bra här. Att bitar föll på plats så att vi får bo just här känns väldigt fint.

Ingrid gillar livet i Tölö. På vår promenad just pekade hon på ett loppisskyltfönster på andra sidan gatan och utropade ivrigt:

– Titta, mamma! Så fint det är!

– Mmm, säger jag diplomatiskt. (Tolka själv).

– Det finns liksom så mycket att se här i vårt nya hem, där i vårt gamla hem finns det inte så mycket att se. Nästan ingenting faktiskt, säger den lilla.

Den stora (jag) småler och tänker att hon skulle bara veta. Okej, visst är det lugnt i våra hemknutar. Så lugnt att de flesta mera långväga gäster förundras, så lugnt att jag legat på en filt på gården iklädd shorts och läst böcker. Men ändå. Det finns ju faktiskt betydligt lugnare platser med ännu mindre att se.

Samtidigt förstår den stora precis vad den lilla menar. Också jag tycker att det känns spännande att bo i ett hus som sitter fast i flera andra hus vars bottenvåningar är bebodda av butik, restaurang, apotek, kiosk, sportbar… Vi tänker positivt, sådär som vi brukar och ser fram emot vårt våräventyr.

Jag är tillbaka igen. Du kanske rentav skulle känna igen mig på gatan.

Rörrenoveringen del 6

Jag tar inte tillbaka något i mitt förra inlägg, men jag måste ändå balansera upp det lite. För min egen sinnesfrids skull. Så jag listar några goda ting just här och just nu.

1. Att vi fick flytta tillfälligt till ett hem och inte till en tom och kall lägenhet.

2. Att det fanns glass i frysen när vi kom hit. Visserligen kom den knappast dit igår eftersom den var täckt av is, men jag hade verkligen inte råd med att vara noga och den smakade himmelskt.

3. Att vi har fått så mycket hjälp. Utan svärföräldrar och vänner vet jag inte hur vi skulle ha klarat det här.

4. Att Ingrid har levererat så ofantligt bra de senaste dagarna. Tre dagar inomhus utan leksaker (eftersom de packades ner först – hur tänkte vi där?) och hon har varit en klippa.

5. Att – och nu kommer det absolut bästa av allt – det här eländet som heter rörrenovering börjar på allvar nu och varje dag är faktiskt en dag närmare slutet istället för närmare början som läget varit hittills. Vi har ju vetat om renoveringen ända sedan vi först spanade in lägenheten sommaren 2010, den har legat som en skugga över oss hela tiden. En sådan skugga som man vet att man måste möta någon gång. Nu möter vi.

Rörrenoveringen del 5

I tre dagar har vi jobbat mer eller mindre konstant. Jag minns inte riktigt hur det känns att sitta. Och nu har vi äntligen kommit så långt att vi ska sova första natten i vårt nya hem. Det hem där vi ska bo i nästan tre månader framöver.

Jag är så trött och matt och irriterad att jag på inget sätt är mitt vanliga jag. Du skulle troligtvis inte känna igen mig på gatan. Varför är det alltid ännu värre än man tror att packa och flytta? Varför tror jag alltid att det där sista ska gå i en handvändning? I så fall är den handen stor som en världsdel.

Och varför bor vi nu i vårt sjunde gemensamma hem efter drygt åtta år som gifta? Vad är det för fel på oss?

Vilt

Ingrid gillar min nya profilbild på facebook.
– Det var någon som tyckte att jag liknar dig, säger jag.
– Jag förstår det, säger Ingrid alldeles strålande glatt. Men håret är inte så likt, för mitt är ju vilt.

Visst är det vilt. Djungelvilt. Tarzan, släng dig i väggen och kom tillbaka när du har något riktigt att visa upp.

Häromdagen valde Ingrid en så vild klädkombination att jag försökte tämja hennes look lite genom att erbjuda mig att fläta hennes hår.
– Nej tack. Håret ska vara såhär vilt idag.

Hon är rolig. Oftast allt eller inget (jag undrar inte alls varifrån hon fått det). Prinsessa eller vilde. Något neutralt däremellan intresserar inte alls.

20130221-081822.jpg

Den mindre vilda i slutet av 80-talet.