Den gemensamma ekonomi

Jag fick brev från S-banken idag. Som ni säkerligen märkt är det inte alltid så enkelt att sköta den gemensamma ekonomin började brevet. Och där slutade jag läsa, eftersom jag nog inte tillhör målgruppen. Få saker har varit så enkla som att ha gemensam ekonomi.

Och den minut det tog att skriva det där får ses som min lediga tid idag. Jag hatar att packa och flytta.

Advertisements

Riktiga kameran

Stackars Arvid som är född i en tid när vi bara fotograferar med telefoner. Dessutom med telefoner som fyllt tre år och vars kameror är just precis så bra som man kan förvänta sig av telefonkameror med ett antal år på nacken. Några få gånger har vi tagit fram den riktiga kameran och förevigat vår son med lite fler pixlar och lite bättre ljus. Ta del! Men var beredd på att de av någon skum orsak kommer i en helt annan ordning än logisk och kronologisk.

DSC_0011

När han föddes. Några minuter ung och ljuvligt skrynklig. Och en mamma som känner mest förvåning  när hon ser bilden. Tänk att det kan gå så smidigt och enkelt att få något så fantastiskt och dyrbart. Jag var inte ens svettig. Om vi säger så. Jag skulle när som helst kunna börja jobba som konsult för epiduralbedövning.

DSC_0019

Det råkade sig så att Arvids första bad hemma inträffade just precis när Ingrids docka Emilia absolut skulle badas. Vår första reaktion var att det ju inte alls går för sig. Men sedan funderade vi på varför det inte alls skulle gå för sig och sedan visade det sig gå ganska bra för sig i alla fall.

DSC_0036

Den skrynklige med sin far just före vi lämnar förlossningssalen och checkar in på bb. Kolla mössan! Vi fick den av den barnmorska som hjälpte Arven till världen. Hon ger alla “sina” bebisar en mössa. Underbart.

DSC_0039

Jag var så lycklig. Så oerhört lycklig. Och hade som alltid ett hårband runt handleden. Sådan är jag.

DSC_0046

Efter det där badet för några bilder sedan torkades och vårdades bebisarna i vardagsrummet.

 

 

 

DSC_0082

I mitten av december kom en av mina systrar på besök. Vi byggde och klädde granen. Det känns länge sedan.

DSC_0110

Samma dag. Då vi byggde och klädde. Jag saknar mitt vanliga hår.

DSC_0140

Vi hoppar fram en månad i tiden och landar ungefär en månad tillbaka i denna tid. Och där, i Ingrids säng, ligger de två finaste. En stor liten syster och en liten liten bror. Hur skulle hjärtat kunna annat än svämma över?

Positivt

Vi firade lördagen så som lördagar i februari ska firas; med vänner, hembakad pizza och melodifestival.

Och när jag la pizzadegen på jäsning kom jag ihåg en februarilördag för ungefär ett år sedan. Också vänner, också hembakad pizza och också melodifestival.

Men med en jag som hela eftermiddagen hade gått och väntat på dåliga nyheter. När som helst skulle det antagligen visa sig att jag inte var gravid nu heller. Till sist bestämde jag mig för att ta ett test, bara för att det kändes lättare att välja exakt när jag fick de dåliga nyheterna. Pizzadegen jäste, Ingrid tittade på barnprogram, Fredrik var inte hemma.

Och testet var positivt.

Och sedan kom gästerna. Och först efter det kom Fredrik. Så det var vänner, hembakad pizza och melodifestival. Och en jag som hade fått de bästa av nyheter och som satt och tänkte på den största av hemligheter.

Så fort vännerna gick hem berättade jag för Fredrik. Och tog ett test till. Eller kanske två. Tog en av graviditetsböckerna ur bokhyllan och läste i den tills jag somnade. Började inte vänta, för vänta hade jag redan gjort. Men jag började vänta 2.0.

Tänk att den lilla människa jag då bara anade redan är så stor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det kan ibland hända så mycket på ett år.

Hamstrar

Jag är en människa som älskar att fynda. Ärligt talat kan jag ibland tycka att det känns lite pinsamt att jag kan bli så väldigt lycklig bara för att jag får köpa leverlåda till ett riktigt bra pris. Jag vill inte ens tänka på hur hungrig jag kommer att vara på specialerbjudanden när jag är pensionär om det redan nu ser ut såhär.

En konsekvens av mitt intresse för fynd är att jag hamstrar när något är billigt. Jag har köpt Ingrids vinterkläder till nästa år på rea, Arvids också för den delen. Den vårjacka jag köpte åt henne på rea i somras har jag just packat ner bland de kläder som snart ska transporteras till vårt tillfälliga boende.

Sådan är jag.

Men jag är också en sådan som bor tillsammans med tre andra människor i en trea på 69 kvadratmeter. Och då fungerar inte det här hamstrandet speciellt bra. Fröna trycks liksom ut ur kinderna snart. Hur väl hamstern än vill.

Eftersom vi inte ens har tillgång till vårt källarförråd för tillfället är det nästan löjligt. Ni skulle se vårt hem just nu. Vi har stora flyttlådor i paff som prydnadsföremål längs väggarna. Och det här tillfället är ju åtta månader långt. Om allt går som det ska.

 

Då grät jag

Jag har facebook-vänner som tydligen har fått brev från fpa idag. Brev av den tråkigare sorten. Och jag kom att tänka på hur jag också fick ett sådant brev en dag i mars 2010. Återkrav på strax under 2000 euro.

När jag ringde upp för att diskutera hur och när jag skulle betala märkte den (säkert innerst inne) vänliga damen i sin dator att jag hade kvar tusen euro från en gammal skuld. Så det blev närmare 3000 euro. Det är mycket pengar. Och då grät jag. Bokstavligen. Snyftade. Torkade tårar. Som rann.

Det är jätteskönt att ha kommit till den punkt i livet när man inte längre är skyldig fpa pengar. Även om jag fortfarande i ärlighetens namn kan ha svårt att slappna av den här tiden på året.

Ägde världen

– Idag är det fest, Arvid, sa en storasyster på morgonen.

Med fest menar hon Gamlas dans på mitt jobb. Denna årliga festlighet som hon i den bästa av världar hade gått miste om i år på grund av sportlovsresa. I den här nästbästa fick hon i alla fall tröstas med att hon fick gå på dansen.

Förra året blev hon uppbjuden av en stilig ung man i frack. Och blev lite paralyserad och blyg. Idag på morgonen laddade hon genom att öva sig på att säga Nej tack och le. Hon kände att hon vill dansa sedan när hon blir stor.

Men så ville det sig så väl att en av flickorna (eller som det heter i Ingrids värld den här dagen – prinsessorna) bjöd upp henne. Och att få vara så nära en livslevande skönhet i håruppsättning och aftonklänning går ju inte att tacka nej till. Så Ingrid virvlade i vals. Och ägde nog världen lite grann. Hon fick till och med dansa den andra valsen också.

En tårarnas dag

Jag fick hålla tårarna tillbaka när abiturienterna lämnade skolan. Jag verkar inte vänja mig. Det blir bara värre med åren.

Jag fick fortsätta hålla tillbaka på vändagsfesten på Ingrids dagis. Där var orsakerna till tårar många:
1. Att hon är finast. Bara finast.
2. Att hennes underbara gudföräldrar var med. För två år sedan grät jag för att jag kände oss ensammast i världen här i Helsingfors. Vi är inte det. Vi har familj här också.
3. Att se hur oerhört stolt hon var över både sin gudbror och sin lillebror.

Så det är kanske inte så konstigt att tårarna flödar, forsar, svämmar nu. När vändagsfilmen var ännu mera sorglig än romantisk och när alla tillbakaträngda tårar plötsligt får komma fram.

Tårar av lycka, mest. Tårar av tacksamhet. Över det jobb som är mitt och de människor jag får möta där. Över min familj. Både min egen, min ursprungliga och min icke-biologiska.

Över att jag får ha min man och mina barn. Varje dag är det stort. Störst. Varje. Och varje dag jag inte hinner eller kommer ihåg att se den storheten är på något plan misslyckad. Tack och lov är de dagarna få.