Både jag ochStockholm visar oss från vår vackraste sida. Jag har inte med någon regnjacka. Jag har inte med något paraply. Och tills jag förenas med mamma och mina systrar kommer jag att längta ihjäl mig efter Ingrid och Fredrik.

Ibland är det tydligen jättebra att vara i god tid. Hemska saker. Ska alla i hela världen flyga från Vanda just den här eftermiddagen?

Som den gamla mediestuderande jag är tittade jag naturligtvis på gårdagens Spotlight. Mest för att påminnas om gamla goda tider och för att se vad de studerande nu gör bättre än vi (om det finns något sådant).

Så jag tittade. Och så blev jag mycket mera engagerad i själva programmet än i mina egna nostalgitrippar. Sunt på sitt sätt. Tungt på alla sätt.

Jag har inte funderat speciellt aktivt på hur jag tycker att sexköpslagen i Finland ska se ut och tar inte ställning till just den frågan. Men att igen en gång i media få se och höra prostituerade berätta om vilket bra jobb de har och hur otroligt självständigt och fritt de valt sitt arbete gör mig lite besvärad.

Visst, jag tror dem. Jag vill ju utgå från att deras berättelser är helt ärliga och att de uppfattar sin situation just precis så som den läggs fram, men samtidigt kommer jag inte undan den där känslan av att de här personerna är sådär halvrepresentabla för en grupp människor som vi faktiskt vet väldigt lite om. Att det kanske är just precis bara de två som kommer till tals som tycker så och att det finns en helt annan verklighet som vi numera inte får höra speciellt mycket om.

Och jag förstår ju vad media gör och varför. Det är rafflande och roligt att få lägga fram saker ur ett annorlunda perspektiv. Att inte bara se prostituerade som stackars offer för obehagliga omständigheter. Men redan nu börjar den nya bilden kännas lite gammal. Och den har alltid känts lite väl okritisk. Jag ser framför mig hur journalister och blivande sådana klappar varandra på ryggen och tycker det är fräscht att få visa något annorlunda. Yes, vi hittade en kvinna som säger att hon faktiskt blir kränkt när samhället helt kallt utgår från att hon är ett offer! Men tänk om hon faktiskt är ett offer. Med ”nåden” att själv inte inse i exakt hur hög grad.

Och tänk om dottern till någon av dedär ryggdunkande kom och sa att hon nog vill dryga ut studiestödet som prostituerad eftersom lönen är så mycket bättre än lönen på snabbmatskedjan och arbetstiden så mycket mera flexibel. Eftersom du är din egen chef. Och eftersom ingen har eller ska ha rätten att komma och säga att det är något fel på ett hederligt jobb. Som förresten är typ världens äldsta (som om det på något sätt skulle göra situationen bättre).

Kalla mig konservativ eller bakåtsträvande eller fördömande eller oförstående eller fördomsfull eller vad som helst, men jag tror inte på det där. Och en karriär inom sexhandel är det sista jag önskar mina barn. För jag köper inte att det är ett bra jobb. Jag kan bara inte tro att kvinnor och män säljer sina kroppar helt och hållet av fri vilja. Och jag tror inte mera bara för att ännu en kvinna träder fram och säger att så är det visst det. Jag tror fortsättningsvis att det finns en annan mycket mera utbredd berättelse som media av någon anledning är väldigt ointresserade av att berätta just nu. Kanske för att den känns gammal (vilket inte betyder att den är osann). Eller kanske för att det är så mycket svårare att hitta dem som vill berätta den i en tid när en av de största synderna är att vara ett offer.

För ungefär ett år sedan fick jag till min stora glädje och smärta träffa Elise. En kvinna som själv varit prostituerad och som nu ger sitt liv för att hjälpa och stöda andra i samma  situation. Hennes berättelse handlar på inget sätt om en stark yrkeskvinna som valde sin väg själv. Och de kvinnor hon kommer i kontakt med idag verkar dela hennes berättelse i mycket högre grad än berättelsen om den lyckliga prostituerade.

Jag har vaknat till nästan varje timme hela natten. Och nu är jag klarvaken trots att väckarklockan ringer först om en lång timme. Vadå resfeber?

Det här är en bra dag. Jag har redan avverkat arbetsdagen och alla plikter så nu är det lunchdejt med den bästa av de bästa.

Imorgon fyller vårt yngsta fadderbarn ett år. Älskade Emanuel. Tänk att du finns! Med tacksamhet och glädje minns jag hans dop förra hösten, det dop som begåvade Maria Hedengren fotogragerade.

När jag var 29 år, 1 månad och 16 dagar kom dagen då någon bad mig om ett recept.

Så jag tog ett fotografi på en tredjedels sida ur läroboken i huslig ekonomi och sände det vidare.

Jag tog på mig min maxiklänning samt mina bekännelseörhängen och låtsades att mitt hår inte var smutsigt som synden och gick på överraskningsfest. Våra goda vänner, församlingens tidigare ungdomsledare, ska åka till England för ett år. Så vi samlades och firade och tackade och sörjde och önskade allt gott. Och jag grät. Förstås. Jag är värdelös på att ta farväl.

Vi har knappt hämtat oss efter incidenten med nyckelpigan och redan googlar jag fraser som hur ta hand om snigel. Och får förvånansvärt bra tips. Vet någon om livslängden lär vara längre eller kortare än för nyckelpigan?