Jag har järnbrist. Kan vara en delorsak till min evinnerliga trötthet, även om jag nog skyller mest på Ingrid och den ännu ofödda. I just den ordningen.
Mitt blodtryck är dock fortsättningsvis nästan löjligt bra. Om man skulle kunna tävla i blodtryck skulle jag kanske vara i landslagsklass. (Exakt så uttryckte rådgivaren det inte, men jag tyckte mig kunna läsa det mellan raderna)
Bebisen ligger med huvudet neråt, precis som i början av juli när läget kollades senast.
Bebisen har bra hjärtljud. Kanske landslagsklass. Tänker jag mig.
Och jag är i vecka 33+3. Och har gått upp 7,5 kg hittills. Och har ingen foglossning mera (tack och hurra!). Och har enligt rådgivaren en ganska liten mage som ändå håller måttet. Både hon och jag skyller på min längd.
Och det börjar kännas lite nära. Men fortfarande alldeles totalt obegripligt och overkligt.