Idag ser jag ut såhär:

Jag har igen en klänning som aldrig skulle fyngera utan heltäckande leggings. Ser man att den är prickig?

Och medan jag väntar på att maten ska bli klar (älska mat som lagar sig själv) smuglyssnar jag lite när min man skypar med en vän (älska män som pratar ivrigt och engagerat om graviditet och föräldraskap när de umgås).

Jag har järnbrist. Kan vara en delorsak till min evinnerliga trötthet, även om jag nog skyller mest på Ingrid och den ännu ofödda. I just den ordningen.

Mitt blodtryck är dock fortsättningsvis nästan löjligt bra. Om man skulle kunna tävla i blodtryck skulle jag kanske vara i landslagsklass. (Exakt så uttryckte rådgivaren det inte, men jag tyckte mig kunna läsa det mellan raderna)

Bebisen ligger med huvudet neråt, precis som i början av juli när läget kollades senast.

Bebisen har bra hjärtljud. Kanske landslagsklass. Tänker jag mig.

Och jag är i vecka 33+3. Och har gått upp 7,5 kg hittills. Och har ingen foglossning mera (tack och hurra!). Och har enligt rådgivaren en ganska liten mage som ändå håller måttet. Både hon och jag skyller på min längd.

Och det börjar kännas lite nära. Men fortfarande alldeles totalt obegripligt och overkligt.

Vet ni vad definitionen på sjunkande skepp är? Jag tror att det är Hungerspelen. Jag slukade ettan, kämpade med tvåan och nästan led mig igenom trean. Vad hände, liksom? Min högst personliga åsikt är att berättelsen kunde ha slutat med ära och värdighet i behåll efter första delen. Sluta på topp. Är det någon som tycker tvärtom? Att berättelsen bara vuxit?

Min enda förhoppning är att filmerna är bättre. Det är ju förstås väldigt sällan det händer men just nu skulle det sitta fint.

Idag har jag en svart mammaklänning med spets (som nog inte är synlig ens för det mest rutinerade ögat) och en vit kofta när vädret eller kontexten (gudstjänst) så kräver. På fötterna har jag haft silverfärgade ballerinaskor.

Mest har jag varit på höstens första gudstjänst. Och jag var mest av allt trött, precis som jag är för det mesta. Men det var roligt att träffa min församling igen. Mina människor.

Tack för era svar om svensk service på kvinnokliniken. Efter att ha läst igenom era berättelser känner jag att jag fått ett nytt perspektiv; att jag hellre avverkar bara en superfinsk än fyra stensvenska barnmorskor.

Jaha? tänker du säkert när du ser den här bilden. Du kan ju omöjligt vid första anblick se hela den magnifika storheten i att vi numera via min iPad kan se Tim Hughes i vår 50 tums tv. Åh, ljuva teknik!

Nu ska vi inte köpa teknik på länge. Länge.

Det är tänkt att jag inom en ganska nära framtid ska föda barn på kvinnokliniken i Helsingfors. När jag födde barn senast födde jag i Jakobstad och behövde inte yttra ett enda ord på finska under hela min bb-vistelse på nästan en vecka. Ni som fött på kvinnokliniken, vad ska jag förbereda mig på när det gäller språket? Kan jag räkna med att få tala svenska eller borde jag börja lära mig några nyckelord på finska nu medan tid ännu finns?

Det slog mig just att jag väntar på Kajs roman Gräset är mörkare på andra sidan kanske minst lika mycket som jag väntar på vår nya familjemedlem. Det får anses vara hur sunt eller osunt som helst. Men så är det nu bara.

Den uppmärksamma kanske kommer ihåg att delar av mitt hår dog i somras efter en behandling som skulle göra mitt hår rakt. Och den riktigt uppmärksamma kanske kommer ihåg att jag funderade på om det var värt det.

Jag tror jag har kommit fram till att svaret är ja. Sedan början av juli har jag inte en enda gång plattat eller fönat mitt hår och jag har trots det alltid kunnat ta mig in genom normalbreda dörröppningar, något som inte alltid var fallet tidigare de gånger jag bejakade mina lockar. Men att slippa fön och plattång är inte den största segern. Nej, den största segern är helt klart att jag inte mera är rädd för regn utan bara tycker att det är mindre trevligt än solsken. Sådär som ni andra säkert alltid har reagerat på regn. Känslan av att kunna gå hem från jobbet i regnväder och veta att vattendropparna gör håret vått snarare än omvandlar hela frisyrens struktur är fantastisk.

Så, ja. Det lutar starkt åt att det nog var värt det. Trots att jag har kortare hår än jag egentligen skulle kunna och vilja ha.