Alltså, vänta lite nu. Är det verkligen så att jag för några dagar sedan skrev ett inlägg där jag sa att jag för mitt liv inte kan komma ihåg vad stress är? Under dagens sexton timmar med hög puls, flackande blick och ett klappande hjärta har jag nog kunnat ana. Mellan varven har jag tuggat i mig choklad och andra goda ting för att hålla humöret uppe. Sådana här dagar får ingen döma mina matvanor. Svårast är det ju att själv låta bli dömandet.

Men nu. Nu har det lagt sig igen. Jag klarade deadlinen med flera minuters marginal. Till och med. Och nu är det tyst och stilla och jag ska äta lite mera godis och läsa lite i den nyinköpta pocketboken och känna mig lite smygledig redan nu. Det är ju knappt ens att ta ut i förskott. Pulsen är harmonisk, blicken stadig och hjärtat tar bara glädjeskutt, det klappar inte för livet varje stund.

Så nu. Nu har jag glömt vad stress är igen. Vilken nåd.

– Ingrid, du är nog väldigt fin.

– Jag vet det.

Och en halvtimme senare:

– Ingrid, du är underbar.

– Jo, jag är verkligen det.

Jag sitter och tänker på stress för att säga något om veckans tema medan veckan ännu är här. Men det är svårt att tänka ut något för i just den här stunden kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad stress egentligen är. Efter snart tre dagar med semesterfeelis och tre dagar före det utan man och barn (det vill säga i princip utan ansvar) kan jag bara vagt minnas att stress är den där känslan som faller över mig när allting hopar sig och jag inte riktigt ser lösningen på det. Eller slutet på det. Eller båda.

Det händer hemskt sällan, egentligen. Tack och lov för det. Trots konstigt fulla kalendrar och händelserika veckor är vi väldigt sällan stressade.

Senast jag var stressad på riktigt var en period på några dagar just före jullovet. Jag var grinig, gnällig, lättretlig, irriterad, trött och missnöjd. Och jag tyckte väldigt synd om mig själv. Och jag tyckte väldigt illa om mig själv. Jag är en sämre fru, mamma, vän och människa när jag är stressad. Därför undviker jag det.

Hur? Genom att alltid ha sunda förväntningar på mig själv. Alltid. Jag känner mina gränser, jag ställer mina krav och jag vågar vara bristfällig.

Jag tror att stress kan vara positivt om man med stress menar effektivitet. Det som gör att en människa som har relativt mycket att göra får mycket gjort, samma princip som gör att människa med för lite att göra får lite gjort.

Min man har sprungit sitt lopp på under fyra timmar och min stolthet vet nästan inga gränser. Hur fånigt skulle det vara med en t-shirt som berättar det? Kanske lite på gränsen.

Jag har fått tårar i ögonen kanske tjugo gånger i dag. Varje gång jag såg en gammal man tappert springa förbi där jag stod och hejade (visst förstår du, syster Emma?) och varje gång jag såg hjälten i rullstolsklassen kämpa sig fram (igen, Emma?). För att inte tala om hur det var när jag stod strax invid mållinjen och såg ljuset tändas i trötta löpares ögon då de tittade upp fram och upp mot målet. Och för att inte tala om känslan när Fredrik passerade linjen. Då var det både gås på hud, klump i hals och tår i blick.

Vilken intensiv dag, alltså. Jag var helt oförberedd. Kunde nog inte vara tröttare ens om jag sprungit själv.

Det där sista var en lögn.

Och medan kvällen blev natt och sedan dag här i Stockholm föddes ett liv som är nästan ännu mera mirakulöst än liv brukar vara. Jag ska ägna halva dagen åt att tacka för att det lilla livet mår bra och andra halvan åt att heja på den bästa av män när han och tjugotusen andra springer 42 kilometer.

Hälsningar från ett småregnigt och kallt Stockholm. Det är väldigt svårt att bry sig om petitesser som osamarbetsvilligt väder när allt annat är underbart. Jag livslyxar med böcker och godis (är ju på internationellt vatten) och hotellfrukostar. Och är ändå nästan mest i en förlossningssal. Oddsen är goda och föräldrarna vid gott mod. Vi tror och hoppas på och ber för det nyaste livet i vår tillvaro.

Jag åker tåg västerut. Redan i Böle steg det på en skolklass som hade plats framför mig och bakom mig och bredvid mig. Och under mig och över mig (kändes det som). De levde högljutt så där som skolklasser ska, i synnerhet en dryg vecka före sommarlovet. Jag tog deras högljudda liv som ett giltig ursäkt för att slippa jobba på tåget och låter den gälla ännu så här fyrtio minuter efter att de stigit av. Jag skyller nu på men av deras liv och köper förklaringen.