Jag åker tåg västerut. Redan i Böle steg det på en skolklass som hade plats framför mig och bakom mig och bredvid mig. Och under mig och över mig (kändes det som). De levde högljutt så där som skolklasser ska, i synnerhet en dryg vecka före sommarlovet. Jag tog deras högljudda liv som ett giltig ursäkt för att slippa jobba på tåget och låter den gälla ännu så här fyrtio minuter efter att de stigit av. Jag skyller nu på men av deras liv och köper förklaringen.