För exakt ett år sedan kom jag hem från en av mitt livs bästa resor. Och helt klart mitt livs mest unika. Jag var en vecka i Rumänien med helt fantastiska elever och en lika fantastisk kollega. Jag fick lära mig så mycket, se så mycket. Tänka och känna så mycket. Växa så mycket.

Vi fick bekanta oss med det arbete som organisationen NetWorks Romania gör bland romerna i ett av Europas fattigaste och mest utsatta områden. Imponerande. Jag kommer aldrig någonsin att glömma de unga vuxna som hade gett ett eller två eller åtta år av sitt liv för att hjälpa, tjäna och göra skillnad. På riktigt. Jag vill aldrig någonsin glömma.

Vi fick en pratstund med organisationens grundare, en pratstund som gjorde intryck på oss alla. Jag minns att jag frågade hur man kan hjälpa om man vill hjälpa men inte har vad som krävs för att ge ett emmer två eller åtta år av sitt liv. Hans svar kom på några få sekunder.

– You can buy our dece-products.

Och det har jag gjort. Och det tänker jag fortsätta göra. Jag har nämligen sett de baracker där väskorna tillverkas. Jag har haft de anställdas barn i min famn. Jag har mött en flicka som jobbar stenhårt i skolan och som har som livsmål att en dag få jobba på dece. För hon såg vad det gjorde med hennes mamma. Att få ett jobb, en uppgift, ett syfte.

Vill du ge en människa ett jobb, en uppgift, ett syfte? Gå in på dececlothing.com och gör ett köp som gör en skillnad. Som dessutom ger dig en på riktigt riktigt kvalitativ, handgjord produkt.

Och ja. Det här är helt skamlös reklam. Och nej. Jag skäms inte det minsta.

Bild från deces hemsidor.

– Mamma tycker om pappa.

– Jo, så är det. Jag tycker jättemycket om pappa.

– Men tycker pappa om mamma?

– Jo, det gör jag.

(Tycker i hemlighet att det är lite lustigt att det för honom är givet att jag gillar Fredrik, men inte lika givet att gillandet är ömsesidigt. Han har ju alltid haft en lite soft spot för sin far.)

Och så plötsligt mitt i det:

– Kommer ni att skilja er?

– Nej, det tror vi verkligen inte.

Lättnaden. Enorm.

– Bra. Jag tycker det är bra så här.

Det tycker vi också.

Fotografer av idag talar ju ofta om att lära känna de fotograferade, om att verkligen kunna berätta deras berättelse.

Skolfotografering är ju inte riktigt så. Typ motsatsen. Inte mycket till lära känna och inte mycket till berätta berättelse.

Med tanke på det tycker jag att årets syskonbild landade rätt bra.

Jag säger inte att jag klarar allt efter att ha klarat den här kvällen, men jag säger att jag har klarat ett födelsedagskalas med fjorton fourteen neljätoista sju- och åttaåriga pojkar. Det var intensivt hela tiden. Roligt för det mesta. Nästan kaotiskt ibland. Så nu är jag lite utmattad.

Mest av allt är jag själaglad över det faktum att det av våra barn som har svårast för förändringar och som alltid landar sist vill bjuda så många barn på sitt kalas efter bara två månader i sin nya skola. Och över att så många av barnen vill komma!

Själaglad och utmattad. Men hellre så. Alla gånger hellre så än själasorgsen och utvilad.

Varje gång vi har kompiskalas hos oss tänker jag på vilken ofattbar nåd det är att kompiskalas har fått vara något så okomplicerat i vår värld. Jag tänker på de barn som inte har någon att bjuda och på de barn som inte blir bjudna. Då gör det så lite att vi har litervis med popcorn under vardagsrumsbordet just nu. Då gör det så lite att min från början lite trötta hals gör riktigt ont nu.

Han, min älskade icke-bejakare av förändringar, är så glad över sina nya vänner. Samtidigt som han ofta och med stor saknad pratar om sina gamla.

Jag kan SÅ relatera.

Hon är vårt mest kyrkliga barn. Den som efterlyser en gudstjänst varje gång hon hör kyrkklockorna. Den enda som alltid vill gå till kyrkan.

Nattvarden är hennes bästa. Vi brukar knappt hinna sätta oss innan hon börjar fråga om vi kan gå till nattvard. Numera frågar hon också efter något som låter som nattvard, länge var det nattbad.

Men i dag var det inte nattvarden hon frågade efter först.

– Mamma, var är biskopen? frågade hon ivrigt i dag.

Biskopen gjorde helt klart ett intryck. Men om man har trott att han är ett disco är det förstås förståeligt. Å andra sidan; om man har en storebror som tror att biskop och maskot är samma sak och man själv är livrädd för just maskotar är ju intrycket inte längre lika givet. Hilde är alltså väldigt oförtjust i maskotar. Ännu efter att det gått en och en halv vecka sedan hon träffade wasalines maskot tumlaren Wenni vill hon varje dag försäkra sig om att hen inte kommer att dyka upp hos oss. Wenni gjorde också ett intryck. Ett helt annat intryck än biskopen.

I dag krockade min gamla värld med min nya. Jag var på bokmässa som läsambassadör samtidigt som min skola – ja, min – också var där. Jag fick träffa många av de kolleger som var mitt mesta häng under många års tid och jag fick träffa många av de elever som var mina. Ja, mina.

– Hur har du det? Hur mår du? frågade mina elever efter att vi kramats. För sådana är de. De frågar. Och jag kunde svara helt uppriktigt och av hela mitt hjärta:

– Det är jättebra! Jag tycker väldigt mycket om mitt nya jobb, men jag saknar er så mycket.

Och de sa att de saknar mig. För sådana är de.

Mitt svar var uppriktigt. Så är det och så kan det vara. Att jag saknar dem massor betyder inte att det jag har nu inte är bra. Att det jag har nu är jättebra betyder inte att jag inte saknar dem.

Lyckliga, lyckliga jag som har både en gammal och en ny värld som ger mig så mycket glädje, så många utmaningar och så många möjligheter att utvecklas och växa.

Illustrerar med bilder från mässan. Jag har bland annat delat ut kassar med läsinspiration och modererat samtal.

– Mamma, kan du locka mitt hår före discot imorgon?

Frågade hon igår. Och nej, jag kunde inte. För idag när det är disco är jag inte hemma utan i Helsingfors på jobb. Jag är ju rätt ofta det.

Samtidigt som det gjorde lite ont i mig att jag inte kunde locka hennes hår så fann jag tröst i att hon uppenbarligen fortfarande räknar med mig. Tror att jag ska vara hemma. Utgår från det. Så länge hon tänker så är det okej.

En gång i en sommartid när jag alltid kunde locka hennes hår.

Hon var bara några månader gammal när vi märkte att det var något med hennes ögon. Ett drygt halvt år den där dagen när hennes lilla hjärna magnetröntgades så att vi skulle kunna utesluta obehagliga saker. Inte ens ett när vi märkte att ljuskänsligheten var orimlig. Knappa två när hon fick sitt första par glasögon. Knappa tre när hon fick sitt andra par. Och i dag fick hon äntligen det som vi redan länge har tyckt att hon behöver och som vi nu till sist fixade och betalade själva: solglasögon med styrka.

– De här ser så coola ut, sa den lilla glasögonbäraren redan hos optikern. Hon tog på sig dem och till sig dem på sekunden.

Jag är inte förvånad att de gick hem. Det är ju liksom alltid för ljust för henne. Hon ser dåligt utomhus; antingen för att hon måste kisa på grund av ljuset (också regniga dagar är för ljusa) eller för att hon måste ha solglasögon utan hjälpmedel för synen. Tänk om hon äntligen får se bra utomhus nu!

Jag vågar nästan hoppas. Lite. Hon visade en helt annan frimodighet än vanligt redan på väg från optikern till bilen. Hon gick själv trots kullersten och obekant miljö. Hon vågade klättra upp på små trappsteg och hoppa ner.

Mitt modershjärta dansade.

Och tog sig en svängom extra när kvinnan i kassan på kappahl spontant utbrast att Hilde hade fina glasögon. SÅ rätt just där och då.

Pappas kompis heter Rut

och min kompis heter Knut.

Så sa Hilde i dag på morgonen, och det märktes så tydligt att hon helt medvetet rimmade till det.

Det är tredje gången jag får vara med om att en liten människa i mitten av mitt liv upptäcker språket. Det är på inget sätt mindre förunderligt för att det är tredje gången. Nästan tvärtom.

Eftersom jag är ganska sällan på tv tar jag mig frimodigt rättigheten att berätta när det väl händer.

Ikväll hände det. Jag och min fantastiska kollega Henrika fick gästa Efter Nio och tala om läsning. Här kan du se resultatet.

Och jo. Läsning är sexigt. Enormt sexigt.