– Du har fina vänner som öppnar sitt hem för er.

Sa hon i dag när jag berättade att vi numera är mellan hem och därmed bor hemma hos vårs vänner.

Hon har naturligtvis helt rätt. Jag har fina vänner. Sanslöst fina vänner. Faktum är att de är så fina att jag knappt stannat upp inför det faktum att vi faktiskt får bo hos dem, de är liksom så fina att jag bara visste att vi skulle få göra det. Det var det mest självklara och givna på länge.

För tio år sedan flyttade vi till Helsingfors tillsammans med de här vännerna. Vi valde inte Helsingfors på grund av studier eller jobb, vi valde Helsingfors på grund av dem. Det valet har vi aldrig ångrat. Att det äventyr vi började tillsammans en gång nu slutar med en månads intensivt umgänge känns på alla sätt rätt och värdigt.

Det sägs ju att våra vänner säger vem vi är. I så fall är så är jag helt otroligt fantastisk.

Hon och jag.

Hon ska sommarjobba på samma ställe som förra sommaren, berättar hon. Hon trivdes ju, så det är tryggt och bra.

Men hon berättar också att det kan hända att hon får ett annat jobb och att hon tar det i så fall. Något med dokumentera, något med resa och något med att flera tusen unga från hela världen har lämnat in en ansökan.

Hörde jag rätt? Jo, det gjorde jag. Hon kanske får ett annat jobb. Ett som flera tusen unga från hela världen har sökt.

Jag vet att hon och jag båda är människor, men nog känns det som om vi är gjorda av helt olika saker. Är vi verkligen samma grej?

Jag skulle ju aldrig tro att jag kan få ett jobb som flera tusen andra sökt. Jag skulle aldrig ens söka ett sådant jobb. Jag skulle aldrig våga andas om det om jag mot all – verkligen all – förmodan ändå hade sökt det.

Jag tror jag är vanligare än hon. Jag tror hon har roligare än jag.

Att se varje liten möjlighet som en möjlighet är en gåva. Hon påminde mig om något viktigt. Hon som är lika mycket människa som jag.

Jag vill aldrig bli cynisk. Men jag vill å andra sidan inte heller vara den som tror att alla kan bli och göra vad som helst, för det är helt enkelt inte sant. Tur att det finns så mycket däremellan. Ibland är medelvägen en skönt bred väg.

När jag och Fredrik blev tillsammans studerade han i Åbo medan jag mellanårade på Halpa Halli i Jakobstad (kritisera aldrig Halpa Halli i mitt sällskap). Det betyder alltså att vi firade vårt första halvår på olika orter, berättelsen om oss började med ett distansförhållande.

Nu så här på äldre dagar återupptar vi den traditionen och bor på olika orter. Det finns ett detaljerat docs-dokument som berättar exakt vilka familjemedlemmar som är var i landet vilka dagar och hur de tar sig dit. Också utan att vara en läsare av rang kan man konstatera att jag oftast kommer att vara på tåg. Vi kommer verkligen att lära känna varandra, jag och VR och åtminstone en av oss är så enormt glad att den här relationen fördjupas i maj och inte under någon vild vintermånad med vedervärdiga väntetider.

En annan gång på ett annat tåg.

Jag samlar på goda berättelser och här kommer en om vänskap. En av många goda om vänskap som jag samlat på mig.

I går på kvällen skrev jag ett meddelande till en av mina bästa vänner. Hon och hennes familj bor nästan hundra kilometer från vårt nya hem och jag informerade om att lastbilen med våra grejer kommer klockan tio. Om de orkar, hinner och kan komma med ett halvt dygns förvarning. Nästan hundra kilometer är ändå nästan hundra kilometer.

Hon svarade.

Älskade vän. Vi räknar med att vara där före flyttbilen.

Och det var de. De var egentligen där före vi var där. Det är inte därför jag älskar henne, men inte gör ju sådant kärleken mindre eller svårare.

Det var en störtskön grupp människor som bar in våra möbler och våra saker i vårt nya hem. Från och med nästan nu kommer vi att bo närmare alla dessa fina. Rika vi.

Från och med nästan nu kommer vårt vardagsrum att se ut nästan så här. Rika vi.

Att göra den här flytten är som att dra bort ett plåster lååångsamt.

Det är ett halvt år sedan det blev klart att vi ska flytta och i någon mån började vi väl knapra på plåsterkanterna redan då.

Nu har vi packat ihop hela heimani och tömt lägenheten. Hilde har haft sin sista dag på sitt första dagis.

Men plåstret är fortfarande kvar. De flesta av oss har ju fem veckor skolvardag kvar.

I vanliga fall är jag en vän av att slita bort mina plåster ganska snabbt – vi tunnhudade måste nästan leva så för att kunna leva alls. Men just det här plåstret får gärna vara kvar en tid till. Det känns så bra, det har nästan blivit ett med huden.

I kväll ska jag somna för sista gången i det hem som är vårt. Det är naturligtvis helt omöjligt att vara sval och odramatisk.

Varje dag – seriöst varje dag – sedan vi flyttade in här har jag tänkt på hur otroligt tacksam jag är över att vi haft möjligheten att bo i en så sanslöst fin lägenhet på bästa tänkbara läge. Jag har egentligen aldrig slutat förundras. Vissa saker går inte att ta för givna.

I morgon flyttar 40 % av familjen och 98 % av sakerna norrut. Har jag sagt att det börjar vara nära nu?

I två hela dagar har min man och mina svärföräldrar packat och röjt och haft sig. Att vi varit dubbelt fler vuxna än vanligt har varit helt avgörande. På tal om tacksamhet, på tal om saker som inte går att ta för givna.

– Hur ska vi klara oss utan dig, Hilde?

Så sa en av hjältarna på Hildes dagis i går medan hon tog på sig sina vårskor. Mitt modershjärta brast, för frågan är ju hur vi ska klara oss. Hur ska vi klara oss utan ett dagis som tar hand om våra barn på det här sättet? Som ser vår viljestarka, hyperallergiska tvååring mer som en resurs än som en som slukar resurser.

Att Hilde tror att alla människor älskar henne beror inte bara på oss, det beror också på ett daghem som hela tiden bekräftat den bilden av verkligheten. Och det är värt så oerhört mycket för oss.

I tio år har vi konstant haft barn på det här daghemmet som vi googlade fram när vi knappt satt vår fot i den stadsdel som kom att bli vår. Av allt vi googlat måste det här dagiset vara bland det bästa vi funnit. Vilken seger, vilken gåva.

Vilket farväl som väntar.

Så här på slutrakan av min tio år långa period som huvudstadsbo upptäcker jag fortfarande ny mark. I dag satt jag på en spårvagnshållplats på Busholmen och insåg att jag bröt för mig ny mark. Jag hade inte jacka, jag hade inte kallt.

Kan det vara svårare att lämna en plats än när den är som vackrast? När ljuset och värmen återvänder?

Å andra sidan; kan det vara lättare att anlända till en plats än när den är som vackrast? När ljuset och värmen återvänder?

Busholmen-selfie.

Nu har vi packat så många flyttlådor att jag har tappat räkningen för länge sedan. Det mesta av det vi äger finns för tillfället i lådor, medan det vi allra helst skulle ta med oss – människorna – ju inte kommer att följa med. Två av de allra, allra bästa var här ikväll och jag mäktade inte ta in att det kanske (läs: troligtvis) var sista gången vi fick ha dem hos oss här i Helsingfors.

Men det tröstar lite att veta att det står ett hus 430 kilometer härifrån och väntar på oss. Tänk att lådorna ska packas upp just där! Och det tröstar ännu mer att tänka på att människorna i vårt liv nu kommer att bli ännu fler. De som finns här finns ju kvar i vårt liv och de nya som ännu inte finns kommer att göra livet ännu rikare.

Är det möjligt?

Ja, jag vågar tro det. Just i kväll vågar jag verkligen tro det.

Huset.

– Mamma, är det här vår sista gudstjänst här? frågade Ingrid vid knytkalaset efter dagens gudstjänst.

Jag ryckte till. Va? Det kan det väl inte vara?

Men så räknade jag snabbt i huvudet och konstaterade att det faktiskt kan hända att det här var vår sista gudstjänst här. Att det rentav troligtvis är så att det här var vår sista gudstjänst här. Tänk att den kanske både kom och gick utan att jag visste. Bland alla de där sista gångerna vi har eller haft den här våren är den sista gudstjänsten bland de största. Blev jag snuvad på den nu?

Jag vet inte hur många hundra gånger jag varit på gudstjänst här sedan vi flyttade hit. Och jag har kommit hem varje gång jag har klivit över kyrktröskeln. Många gånger under åren som gått har jag varit sjukt irriterad på församlingen och ibland uppgivet ledsen och besviken. Ofta enormt tacksam och lycklig över den församling som är min. Alltid, alltid hemma.

Jag skulle kunna skriva en roman och gör det kanske någon gång. Men just nu och just i dag konstaterar jag att hoppet, ljuset, livet och kärleken vann. Och att fick fira det hemma, i min älskade församling med de människor som har blivit mina.

På en av alla gudstjänster. För två år sedan. Med en människa som då var lättare att ha med i kyrkbänken.