Så här på slutrakan av min tio år långa period som huvudstadsbo upptäcker jag fortfarande ny mark. I dag satt jag på en spårvagnshållplats på Busholmen och insåg att jag bröt för mig ny mark. Jag hade inte jacka, jag hade inte kallt.

Kan det vara svårare att lämna en plats än när den är som vackrast? När ljuset och värmen återvänder?

Å andra sidan; kan det vara lättare att anlända till en plats än när den är som vackrast? När ljuset och värmen återvänder?

Busholmen-selfie.