Jag vet att ni vill veta, ni många som engagerade er i frågan om huruvida man ska eller inte ska läsa vidare en bok som redan tagit tid och kommer att ta ännu mera. En bok som hittills inte riktigt visat sig vara värdig den tid den tagit.

Jag gick emot allt jag egentligen tror på och läste ut boken. Det tog en hel vecka. En hel vecka. Och när jag äntligen var klar hade jag alltså lagt ganska många timmar på boken och tyckte fortfarande inte att den var värdig. Den heter Tillrättalägganden och är skriven av Jonathan Franzen. Jag älskade titeln, drogs till den. Och jag tror faktiskt, trots allt, att boken egentligen var värd att läsas men att min och bokens timing var usel. Jag var nog för trött och splittrad och ledsen under den där veckan då jag läste boken. Och det är ju faktiskt inte bokens fel.

Har någon av er läst med bättre timing? Kan någon av er intyga att boken visst var värdig och uppmuntra andra att ge den en ärlig chans?

– Varför läser du sådant? Varför gör du så mot dig själv?
Min vän tittar på mig med trötta ögon. Ögon som vittnar om alldeles för mycket att göra, alldeles för få pauser och alldeles för lite nattsömn. Ögon som vittnar om småbarnsliv.
Det har just kommit fram att jag läst antologin Ingens mamma där tolv kvinnor berättar om sin frivilliga barnlöshet. I min väns trötta ögon ter sig sådan läsning som självplågeri på hög nivå. Och jag inser då att jag ju faktiskt läste hela boken utan en enda tanke på hur skönt livet var innan barnen kom.

Och jag inser nu att jag långt ifrån alltid hade kunnat läsa boken och känna så. Jag har uppenbarligen landat i att vara förälder. Jag är inte den förälder jag hade tänkt vara, den jag trodde att jag skulle bli. Långt ifrån alltid den jag vill vara. Men jag har insett att det finns många olika sätt att vara förälder på och jag har landat i mitt eget. Jag längtar inte tillbaka till tiden då jag var ingens mamma. Jag behöver egen tid, vila, paus. Mer än många andra föräldrar. Kanske. Men jag tycker om att vara någons mamma. Och jag bara älskar att vara deras mamma.

Jag vet att den här dagen i första hand handlade om att en församling fick en ny kyrkoherde och först i andra hand om att en ny kyrkoherde fick en församling. Men mitt perspektiv är ett annat då församlingen inte är min egen och kyrkoherden min egen mamma.

Jag har gråtit mycket idag. På ett bra sätt. Stråkorkestern, förtroendet, högtidligheten, allvaret, barnkören, glädjen, tron, gemenskapen, hoppet. Alla fina ord om och till min mamma. Alla skratt.

Det blir inte större eller bättre än så här.

För fjärde veckoslutet i rad sover jag borta två nätter. För fjärde veckoslutet i rad har jag packat min ljuslila weekendväska. Och också inkommande veckoslut fanns det en plats som önskade mig. Min ljuslila weekendväska kunde ha fått återse den stad där den en gång blev min, men jag förstod tillräckligt tidigt att tacka nej och planera om. Att vara borta hela helgen fem veckoslut i rad är ändå ännu intensivare än att vara det ”bara” fyra veckoslut i rad.

Så blev september 2014. Det har varit roligt och viktigt alla dessa veckoslut. Jag ångrar ingenting och kunde faktiskt inget annat, så det finns egentligen inget att ångra. Detta femte kunde jag välja bort och jag valde bort mot min egentliga vilja. För att få ett tråkigare men vilsammare veckoslut. Och lite grann för att få säga att jag valde bort det som jag kunde välja bort. Jag är så trött på att jag så ofta gör mer än jag måste. För att jag så ofta inte verkar veta skillnaden mellan vad jag måste, vad jag borde, vad jag kunde och vad jag vill. O, lär mig.

Oktober blir lugnare. Jag är beredd.

Konstaterande: så länge vi inte bor i Österbotten finns det en plats på jorden där vi alltid är välkomna och alltid lediga. Där vi tas emot med öppna armar och får bo verkligt förmånligt. Där vi får miljöombyte flera gånger i året. Där våra huvudstadsbarn får komma i närkontakt med något helt annat, något som är rötter för deras föräldrar.

Om vi återvänder hit förlorar vi något. Vi förlorar övernattningar i barndomshemmen. Vi förlorar guldskimret över den här platsen. Här stressar vi inte. Här ska vi inte lämna hemmet på morgonen en halvtimme efter att vi vaknat. Här jobbar inte en av oss med ungdomar när de är i skolan och den andra med ungdomar när de är lediga. Här är vi tillsammans. Lediga tillsammans. Och här är vi så sällan och så korta perioder och så svagt vardagsförankrade att vi helt kommer undan allt det som känns jobbigt och svårt här. Så jo, nog skimrar Österbotten av guld för oss så länge vi väljer att inte bo här på riktigt.

I natt somnar jag i ett mörker som är helt annorlunda än mörkret hemma. Trots att det, som min syster påpekade, finns gatlyktor utanför huset. Men de gatlyktorna är också helt annorlunda än gatlyktorna hemma.

Att ha läst 100 sidor av en bok med riktigt tät och riktigt liten stil och inte vara det minsta imponerad. Der har tagit länge att komma så långt och all den tiden har ju varit bortkastad om jag inte läser ut boken. Å andra sidan ska jag lägga flera gänger mera tid på den om jag faktiskt ska komma till slutet ca 450 sidor längte fram. Den tiden blir ju väldigt bortkastad om jag fortfarande i det skedet inte är imponerad.

Detta litterära dilemma. Hur löser du det?

Jag ligger i min säng och läser. Från vardagsrummet hör jag min man och min syster. Som så många gånger förut. De pratar. Skrattar. Pysslar med robotdammsugaren. Vårdar sin egen relation. Passar så bra ihop.

Och det finns kanske inget ljud jag hellre kommer till ro till.

Jag har en vän som jag haft i ungefär åtta år. Nästan hälften av den tiden har hon haft en son, men jag har aldrig träffat honom. Hela den här tiden har hon haft en pojkvän som i något skede blev en man. Honom har jag träffat någon enstaka gång, men jag skulle troligtvis inte känna igen honom om jag mötte honom på vägen.

På inget sätt delar vi vardag. Vi har nästan inga gemensamma vänner och ett fåtal gemensamma bekanta. Men varje gång vi ses delar vi liv. Ibland mera och ibland mindre, beroende på hur mycket tid vi har. Vi har förresten alltid för lite tid, men det finns ju något gott i att redan i slutet av ett möte längta efter nästa.

Vänskap kan se ut på så många olika sätt. Vara paketerad i många olika paket och dyka upp i många olika livsskeden. Alltid en gåva.

Helt utan stolthet kan jag berätta att jag är ungefär sju gånger dyrare i drift än vad Fredrik är. Han vill nästan aldrig ha något och köper följaktligen nästan aldrig något, vilket förstås är sunt.

Men igår kom en av Fredrik önskad tingest hem till oss. Robotdammsugaren. Jag var lite motsträvig först, trots att jag någon gång lovat mig själv att uppmuntra alla hans initiativ så länge mina driftskostnader är så mycket högre. Men jag kunde inte låta bli att tycka att dammsugningen är vårt minsta problem. Att det är det eviga plockandet som tar kål och att det knappast blir mindre evigt om vi ska bereda rum för roboten.

Nåja. Som bäst kör den omkring i köket. Jobbar rätt lokalt, som Fredrik sa. Den låter lite hemtrevligt där borta. Barnen älskar den. Arvid vinkade godnatt till den, pussade och kramade före han gick till dagis. Jag hoppas den kan lindra Ingrids enorma husdjurslängtan.

Peppe brukar med rätta lyfta fram det faktum att det är fullkomligt ointressant att läsa om hur stressade och upptagna folk är. Jag håller egentligen med och ska därför variera mitt blogginnehåll genom att idag istället berätta om hur trött jag är.

Under eftermiddagsvilan idag sov jag i drygt en och en halv timme. Bara det är ju nästan ett trötthetstecken, sällan sover jag så länge mitt på dagen. Men idag somnade jag hela fyra gånger under den där vilan och det är ju nog lite imponerande. Ingrid väckte oss med små ärenden mitt i sömnen och först fjärde gången det hände somnade jag inte om.

Så trött.

Men betydligt mindre förkyld. Tror jag. Om vi följer mönstret (hoppas inte för det är ett dåligt mönster) kommer jag att vakna imorgon och vara sämre igen.