Utvilad och redo

Två flygresor senare är vi hemma igen. Hos den man vi tycker att är den bästa. I den lägenhet som är vår egen. I den stad som är vår nuvarande hemort men som vi inte riktigt kommer ihåg. När det gäller det sista talar jag bara för mig själv, det kan hända att Ingrid inte alls lyckats glömma allt som tillhör hennes vardag på samma sätt som jag lyckats glömma min.

Jag tror det är en gåva, att kunna koppla bort sin verklighet som jag kan. Efter ett par dagar i en liten kommun utanför Umeå hälsade jag på byborna och blev igenkänd av kassabiträdet på Ica. Och jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur det känns att gå längs den gata som är min egentliga hemgata, hur det känns att vänta på bussen när jag ska in till stan. Hur det känns att gå till jobbet. Hur det känns att jobba.

Den förmågan gör en semestervecka lång. Många är de som får vänta två-tre veckor innan pulsen gått ner, innan jobbrelaterade tankar slutar snurra i huvudet. Det blir så lite kvar av ledigheten då. Ett sportlov räcker ju ingenstans. Själv är jag utvilad och redo. Jag har kommit så långt bort från min vardag att jag hunnit sakna den och verkligen längta tillbaka.

Samtidigt måste jag erkänna att jag redan nu också längtar tillbaka till min syster.

Usch för oss

I samband med vår senaste flytt hittade vi ett kuvert med våra bästa vänners namn på. I kuvertet låg ett tackkort från vårt bröllop drygt sex år tidigare. Usch för oss. De har ramat in bilden nu och har den på hedersplats i deras hem. Usch för oss.

Oförskämt snygg

När jag ser min lillasyster tänker jag att hon verkligen är oförskämt snygg för att ha fött tre barn på lika många/få år. Och ännu mera: hon är verkligen oförskämt snygg för att ha tagit hand om tre barn födda på lika många/få år. Graviditet och förlossning sliter ju ändå på en människa under en relativt kort tid, även om slitningen kan vara grov. Men att varje dag möta en vardag som sätter nerver, tålamod, planerings- och organisationsförmåga på prov – det är slitage på längre och mindre bestämd tid. Jag beundrar den kvinnan.

För att med ett enkelt exempel belysa hennes suveränitet kan jag berätta om hur vi åt middag i fredags, hon och jag och min älskade svåger. Medan vi smaskar på lamminnerfilén säger hon i en bisats att hon lagat en efterrätt till kvällen. Och jag och svågern tittar på varandra och sedan på henne och frågar:

– När då?

Vi var ju i köket hela tiden. Hur kunde vi inte märka? Hur snabb kan en människa vara? Hur obemärkt och smidigt kan en människa arbeta?

Jag beundrar den kvinnan.

Dela historia

När jag och mina systrar sjunger i stämmor bara älskar jag dem och oss. Vi sjunger halvbra och samma sånger som vi sjöng i stämmor när det begav sig för tio år sedan och drygt. We shall never die, Kom advent och Kumbaja är säkra som sten. Det är ljuvligt att få dela historia med någon.

Sköta ditt jobb lite sämre

I dag stötte jag på ett butiksbiträde som gav bättre service än någon människa av 2011 vill ha.
– Vi hinner inte med det här. Snälla människa, kan du sköta ditt jobb lite sämre? ville jag säga.
Men jag sa förstås ingenting. Efter tio minuter i kö suckade jag ljudligt och bytte sedan halvdemonstrativt kassa. Och fick betjäning ännu senare.

Det förtjänade jag.

Jag undrar vad som händer när de långsamma butiksbiträdena tar slut. Det känns som om vi behöver dessa bromsklossar även om de är irriterande.

Fascinerande faktum

Det är onekligen ett fascinerande faktum att min systerdotter som inte fyllt ens fyra månader sover helare och längre och stabilare nätter än min dotter som är drygt två och ett halvt. Och då inte månader. Tillika är det ett underbart faktum. Att hon sover som en prins påverkar ju ingalunda min dotters (eller någon annans) sömn negativt.