Utvilad och redo

Två flygresor senare är vi hemma igen. Hos den man vi tycker att är den bästa. I den lägenhet som är vår egen. I den stad som är vår nuvarande hemort men som vi inte riktigt kommer ihåg. När det gäller det sista talar jag bara för mig själv, det kan hända att Ingrid inte alls lyckats glömma allt som tillhör hennes vardag på samma sätt som jag lyckats glömma min.

Jag tror det är en gåva, att kunna koppla bort sin verklighet som jag kan. Efter ett par dagar i en liten kommun utanför Umeå hälsade jag på byborna och blev igenkänd av kassabiträdet på Ica. Och jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur det känns att gå längs den gata som är min egentliga hemgata, hur det känns att vänta på bussen när jag ska in till stan. Hur det känns att gå till jobbet. Hur det känns att jobba.

Den förmågan gör en semestervecka lång. Många är de som får vänta två-tre veckor innan pulsen gått ner, innan jobbrelaterade tankar slutar snurra i huvudet. Det blir så lite kvar av ledigheten då. Ett sportlov räcker ju ingenstans. Själv är jag utvilad och redo. Jag har kommit så långt bort från min vardag att jag hunnit sakna den och verkligen längta tillbaka.

Samtidigt måste jag erkänna att jag redan nu också längtar tillbaka till min syster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s