När jag var liten jämförde jag mig inte med någon. Jag var underbart fri, så där som älskade barn kan vara. Jag märkte att jag var bra på en del saker, ganska dålig på andra och riktigt usel på några. Och det kändes faktiskt helt okej.

När jag var tonåring jämförde jag mig med alla. På något märkligt sätt var varenda människa jag kom i kontakt med ett hot och jag hade ett enormt behov av att positionera mig i relation till alla andra. Veta hur jag låg till i jämförelse. Helst ligga bra till.

Numera jämför jag mig egentligen bara med mig själv. Ibland vinner jag och ibland förlorar jag i jämförelse med mitt gamla jag. Jag är inte lika målmedveten som när jag var tjugoett. Jag är inte lika driftig som när jag var tjugotre. Jag är inte lika snygg som när jag var tjugosex.

Men en tävling som mitt nuvarande jag vinner varje gång över alla mina gamla jag är att jag är nådigare mot mig själv nu än jag har varit någon gång tidigare. Så därför tar jag förlusterna mot mera utvilade och mera slipade versioner av mig själv med stor ro. Och därför jämför jag mig egentligen aldrig med någon annan. Det är mycket möjligt att grannen har grönare gräs än jag, men å andra sidan kommer grönt i väldigt många olika nyanser och så länge jag egentligen är nöjd med den gräsmatta som är min hjälper jag varken mig själv eller någon annan genom att snegla över staketet och jämföra och låta mig nedslås. Bara jämförelser som får mig att resa mig ur trädgårdsstolen och med glädje vattna min egen gräsmatta på ett nytt sätt för att kanske få till en ny grönska är positiva jämförelser.

Men egentligen är det ju inte ens alltid så.

För ibland, ibland rentav ofta(st), är det faktiskt absolut bäst och klokast att bara stanna kvar i trädgårdsstolen.

Jag och delar av den enda gräsmatta som faktiskt är min egen. Och vad grönskan där beträffar… orkar jag inte ta ställning till.

Hon är mamma till sitt första barn och hon hade tänkt vara hemma tills sonen blir två år. Men det blir inte alltid som man tänkt och nu ser det ut att bli dagis redan när barnet är ett. Hon ger uttryck för sin oro. Och vänliga kommentarer rasslar in på hennes blogg. Ord om hur bra det kan gå på dagis också för en riktigt liten människa. Ord av uppmuntran och tröst.

Men så finns den där ena kommentaren. Den som lyder: Stackars barn. Och en ledsen smiley på det.

Kommentaren kunde säkert få pris för tidernas minst konstruktiva bloggkommentar.

Jag vet att det finns många människor i vårt land som är negativt inställda till dagis och det får de naturligtvis vara. Men också de människorna måste inse att alla faktiskt inte har lyxen att välja och jag tycker därför att vi alla måste ta ansvar för hur vi talar om dagis.

Varje gång någon säger att dagis skadar barn under tre år blir jag sårad å alla ensamstående föräldrars vägnar. De kan ju bara inte stanna hemma tills barnen fyller tre och att då komma med pekpinnar om hur farligt det är med dagis känns allt annat än uppbyggande.

Vi lever inte i en perfekt eller rättvis värld. Vi lever i den här världen. Och i den här världen kan inte alla alltid välja själva. Några av oss kan för det mesta, men vi är slutändan ganska få och vi är i alla ändor alltid priviligerade. Och det är värt att minnas varje gång vi applåderar våra egna val och fördömer andras.

För i dagarna sju år sedan blev jag prästfru. Ibland har jag känt att prästfruskapet är för litet och jag för stor. Andra gånger har jag känt att prästfruskapet är för stort och jag för liten. 

Men oftare och oftare känns det bara rätt och enkelt och okomplicerat. 

I dag var jag på prästvigning i Borgå igen. Min fjärde. I dag lovade en av mina goda vänner och när han kom ut ur kyrkan firade vi med ballonger och såpbubblor. 

Och en prästfru och hennes präst tog några selfies. 

Det är visst final i kväll. Champions league-final. En i det här hushållet ser matchen och det är inte jag. Bryr mig om möjligt ännu mindre om den här matchen än om finalen i ishockey-VM förra veckan. Hoppas jag inte sårar någon nu.

Jag har sett exakt en CL-final i mitt liv. Det var 2005. Och Liverpool (Fredriks lag) var i final. Vilket lag de spelade mot minns jag inte. Men jag minns att jag såg matchen med min Fredrik, hans bästa kompis Mattias och min syster Emma. Vi hade återvänt till de österbottniska slätterna från studiestaden Åbo och såg matchen i Fredriks pojkrum i den by som viskar hans namn.

Aldrig förr har en fotbollsmatch varit så spännande. Om du såg matchen så minns du matchen. I annat fall kan jag upplysa dig om att Liverpool låg under med 0-3 efter första halvlek. Fredrik och Mattias höll på att gå sönder. Min helt odramatiske man var i upplösningstillstånd. De talade om att inte ens se andra halvlek.

Jag var väldigt positiv. På gränsen till irriterande och käck. Sa saker som:

-Det är ju lika mycket speltid kvar ännu, vad som helst kan hända!

-Ingenting är kört förrän domaren blåser av matchen.

-Nu ska vi inte förlora hoppet, det blir så tråkigt då.

Vi hade inte ens varit gifta i ett år när finalmatchen 2005 begav sig och de roller som fortfarande är våra vid små kriser var redan inkörda. Fredrik blir sur och jag blir… motsatsen.

Nog om det. Tillbaka till matchen.

Drygt en kvart in i andra halvlek gör Liverpool mål. Och sex av fotbollshistoriens märkligaste minuter senare är ställningen plötsligt 3-3. Det som egentligen inte kan hända händer. Liverpool har plötsligt en chans.

Matchen avgörs slutligen på straffar. Och Liverpool vinner champions league 2005! Fredrik och Mattias tar bilen in till Jakobstad och kör några ärevarv runt torget. Det är inte precis folkfest på gatorna, exakt ingen annan verkar vara berörd av det resultat som tar dem till himlen denna sena majkväll.

Det har gått elva år, men jag minns den där kvällen så oerhört väl. Och egentligen inte på grund av matchen. Jag minns mest hur främmande Fredrik kändes för att han brydde sig så mycket om den där matchen och för att han bara gav upp för att det såg lite dåligt ut. Jag minns att jag (igen en gång) insåg hur mycket jag älskar honom eftersom det där främmande inte var det minsta skrämmande.

Vi var trygga i varandra. Med varandra.

Någon dag senare beställde vi t-skjortor.  Varsin likadan. Vi har kvar en av dem, den andra har tappats bort på livets väg för länge sedan. Jag vet inte vems t-skjorta som är kvar. Jag tror egentligen att det är min, men den bor i Fredriks klädskåp och jag bråkar inte. T-skjortan påminner om den där kvällen i maj 2005 som bjöd på den enda fotbollsmatch som någonsin har intresserat mig på riktigt.

Och t-skjortan påminner därmed också om den där samma kvällen som bjöd på en påminnelse om hur mycket jag älskar honom. Trots att han är som han är. Och framförallt; för att han är som han är.

Jag kan tänka att det var tur att vi beställde t-skjortor när det begav sig. Det är ju faktiskt inte givet att vi får vara med om CL-seger igen. Mycket kan man säga om dem som håller på Liverpool, men medgångssupportrar är de verkligen inte.

Jag är inte pedant. Snarare typ mosatsen. Orkar inte skämmas över det och ser ärligt talat rätt många fördelar med en mer flexibel inställning till städning.

Men. Till och med min inställning utmanas av småbarnstillvaron. När jag kryper ner i MIN säng på kvällen får jag trängas med brandhjälmar, legobitar, småbilar och pennor. När jag ska äta frukost får jag röja undan pysselalster, dockkläder, barnböcker och vattenfärger för att hitta bordsyta. För att ta mig fram till wc-stolen får jag vada som en stork över ponnyhästar, plastfigurer, leksaksbilar och wc-papper som ju är jätteroligt att leka med.

Jag. Får. Fel. I. Huvu. 

Och då är det alltså till och med jag som inte mäktar.

Hur klarar ni det? Ni som är pedanta och passionerade för ordning? Hur överlever ni småbarn? Gör ni våld på er själva varje dag eller finns det system som vi mindre ordningssamma aldrig upptäckt och inte heller kan ge vidare till nästa generation?

H, hon som haft roligare fredagskvällar 

De är finast i världen. I alla världar. Men deras ordningssinne gällande allt annat än de egna rummen (!!!) är på minus tusen. Och vissa dagar är mitt överseende lika mycket på minus. 

Nu är vi trötta. Och vi är knappast ensamma. Det händer liksom något när maj närmar sig slutet. Läsåret tar ut sin rätt, alla längtar efter en annan rytm. Och eftersom den där andra rytmen äntligen skymtar bakom hörnet kan man unna sig att ens lite bejaka tröttheten. Den som man aldrig kan börja bejaka i mars när det återstår månader innan man får vila.

Arvid, som under våren tyvärr har vaknat senast sju och ofta redan sex, har den här veckan sovit till åtta alla dagar han fått. I går väckte vi honom halv åtta med vilt våld för att hinna till vårfesten på dagis. Hela festen igenom satt han sedan med sin haj på pinne i handen och bara stirrade tomt framför sig. Han verkade bara nästan märka att det pågick en fest omkring honom. Sjöng inte med i en enda sång, trots att han tidigare i veckan högljutt fördömt andra dagisbarn som slarvat med sångerna.

Så jag frågade förstås lite försiktigt varför han inte sjöng med då på festen.

-De andra sjöng för snabbt. Jag hann inte med, svarade han.

Och jag känner att det där kan vara den bästa beskrivning av majtrötthet som någon treåring någonsin formulerat. Att sången omkring en går så snabbt att man inte hinner med. Att tempot i barnsånger med sommartema plötsligt blir en övermäktigt. Jag tror alla som någon gång varit trötta vet vad han menar.

Fem dagisdagar kvar, älskade barn. Sedan får du vara hemma i nästan tio veckor.

Arvid, en av de första dagarna under hans första sommarlov.

-Hon har en fin kropp. Snygg rumpa.

Jag minns första gången jag hörde orden snygg och rumpa i samma mening. Jag minns vem som la ihop de orden i min värld och jag minns vilken rumpa det var som fick bli sinnebilden för en snygg sådan.

Jag var sexton år gammal och hade faktiskt aldrig tänkt på att en kropp eller en rumpa kunde vara snygg. Eller motsatsen till det. Jag inser i dag att jag var skonad och att säkert ingen sextonåring i dag är lika skonad. Eller fjortonåring. För här vill jag inte ens tänka elvaåring.

Det krävdes att någon upplyste mig om att en kropp kunde vara fin för att jag skulle inse att en kropp alltså också kunde vara motsatsen till det. Ganska kort därefter började jag tycka illa om min egen kropp. Men det ogillandet var inget som kom från mig själv, det kom absolut utifrån.

-Jag har hört ett så bra uttryck; stocktjocka vader! Det är ju precis sådana vader du och jag har.

Sa jag. Alltså JAG. Till en annan människa. Jag var själv ganska okej med och väldigt medveten om att mina vader var (och är) just stocktjocka och jag hade egentligen bara sökt efter ett ord för att uttrycka det. Men hon – som jag drog med mig i fallet – hade aldrig reflekterat över sina vader.

Det krävdes att någon upplyste henne om det. Det var inget som kom från henne själv, det kom absolut utifrån. Och den här gången kom det från mig.

Jag förstår åtminstone att skämmas och jag har bett om förlåtelse. Men gjort är gjort är gjort och jag får leva med att en medmänniska tänker illa om sina vader på grund av något jag sa en gång. Jag tänker på det ofta, på den där gången när jag upplyste en annan människa om en utseendemässig brist som hon var omedveten om.

Kan vi inte bara komma överens om att inte göra det och i stället låta folk leva i salig ovisshet. För när det kommer till utseendemässiga skavanker är ovissheten i sanning salig. Ingen förlorar något på att gå omkring och tro sig vara lite snyggare än hon egentligen är. Men många har förlorat mycket – en del har rentav förlorat allt – på att gå omkring och tro sig vara fulare.

Mina barn har ingen aning om att en rumpa kan vara snygg. Jag tror de skulle kissa på sig av skratt om de hörde ett sådant utlåtande om en bakdel. En rumpa är väl praktisk, bra att ha. Ser på sin höjd lite lustig ut – men snygg? Nej. Den gubben bara går inte i deras värld. Inte heller har de någon aning om att en kropp kan vara fin och motsatsen till fin. Eller att vader kan vara stocktjocka. De lever i salig ovisshet.

Nåde den som ändrar på det.

Jag för ett halvt liv sedan. Jag har just lärt mig att rumpor kan vara snygga och kroppar fina. Och fula. Jag har också lärt mig att hår kan vara för lockiga och att ögonbryn bör plockas till absurdum. Osaliga visshet.

Han har haft en tuff förmiddag. Det har vi alla ibland och den här dagen var det min sistföddes tur att tampas med livets baksidor. På en dagisgård full med lekande barn finns ingen som vill leka med honom. Inte för att han frågar alla,  förstås, men med hans egna ord är det ingen som frågar honom heller. Och ibland är tröskeln att våga fråga väldigt hög. 

– Hur kändes det då? frågar jag, som har en enorm tilltro till att också små människor ska få uttrycka sina känslor. 

– Jag blev snopen. Och ledsen. Och besviken, säger han. 

Och mitt modershjärta både brister och byggs upp samtidigt. För det är sorgligt med så många sorgliga känslor i en så liten kropp. Men det är också vackert med så många känsloord i en så liten kropp. 

Må han aldrig tro att knytnävar, sparkar och destruktiv tystnad förmår uttrycka känslor bättre än ord. Må han alltid kunna sätta ord på det som rör sig i honom. 

I fredags somnade jag på en bäddsoffa i en dansk källare i Aarhus och jag minns att jag tänkte att de som lever i det här huset lever min dröm. En småbarnsfamilj på ena våningen och en annan på andra. 

Under dagarna som kom sedan träffade jag flera andra familjer som valt att leva på exakt samma sätt. Som insett att ensam faktiskt inte är stark och som hellre lever kaotiskt med andra än kaotiskt själva. Som märkt att kärnfamiljen inte är nog för vardagsliv och som vågat söka efter alternativ. 

Det var lite som att öppna dörren till himlen och få en glimt av livet där. 

Jag tänker mig en himmel som inte bara utmanar utan också trotsar och vägrar individualism, isolation och bekvämlighet. Som helt kallt bara offrar allt det på gemenskapens altare. För gemenskapen är det bästa vi människor kan skapa.

Gemenskap kostar. Alltid. Det är enkelt att vara en ö i jämförelse med allt annat. Men det håller inte, det bär inte, det räcker inte. När vågorna kommer är en ö bara en ö. 

Det finns många sätt att dela liv på. Men jag tror att delade liv i någon form är det i särklass bästa sättet att leva liv på. 

Aldrig är drömmen så nära som på sommaren. Då äter vi frukost tillsammans nästan alla dagar. Himmelskt.

”Just nu känns det som att det är vi vuxna som försöker forma våra barn till att bli så könsneutrala som möjligt. Låter vi dem verkligen välja eller försöker vi styra dem mot det vi vill? Får jag uppfostra min son som en pojke, låta honom leka med bilar och springa omkring och härja och bete sig “pojkaktigt” eller gör det mig till en gammalmodig och konservativ och diskriminerande mamma?”

Jag fick en spännande och viktig kommentar i går, citatet ovan är slutklämmen på den. Jag började formulera ett svar men insåg att svaret gör sig bättre som ett skilt blogginlägg eftersom det blev så långt.

Först vill jag understryka att jag verkligen inte har alla svar och jag hoppas att jag inte heller har gett mig ut för att ha det. Jag är en helt vanlig förälder som gör sitt bästa, precis som alla andra. Men jag kan berätta hur jag tänker och vad som är viktigt för mig

För det första: är det verkligen så att barn någonsin har fått välja? Jag tvivlar faktiskt på det. Vi överskattar ofta människans förmåga att göra val som går mot normen, oftast väljer vi bara det som de flesta andra väljer eftersom det känns tryggast. Men att det valet skulle vara speciellt medvetet och genomtänkt tvivlar jag på.

Och framför allt tvivlar jag på att barnens valmöjligheter skulle bli mindre för att vi vuxna aktivt eftersträvar en mera könsneutral uppfostran. Tvärtom. Om du som pojke förr kunde leka med bara bilar och tåg så blir ju valmöjligheterna förstås flera om du nu får välja mellan bilar och tåg och dockor och ponnyhästar.

Jag tycker absolut att pojkar får leka med bilar. Jag har själv köpt väldigt många bilar åt Arvid och jag känner mig inte alls som en gammalmodig och konservativ och diskriminerande mamma för det. Men jag försöker aktivt tänka på att inte se honom som mera pojke eller man när han leker med bilarna än när han leker med dockan Emilia. Faktiskt tvärtom. Jag ser inget behov av att bekräfta manligheten i en brandbil – den är redan så given. Men jag bekräftar gärna manligheten i att ta hand om sitt barn. För tyvärr är det ju många som inte har insett det manliga i att kärleksfullt ansvara för sin avkomma.

Så ja. Även om jag köper bilar så uppmuntrar jag troligtvis docklekarna lite mera. Det gör jag för att jag vet att hela resten av världen kommer att uppmuntra eller rentav förutsätta just bilarna. Jag behöver inte föra den kampen själv. Och den världen kan tyvärr också titta snett på en pojke som lär sig empati och omhändertagande genom att vara världens finaste dockpappa. Och den världen tänker jag trotsa. Jag VILL ju att min son ska bli världens finaste riktiga pappa någon gång i framtiden och jag ser gärna att han redan nu som treåring får öva sig genom att klä på sin docka enligt väder och vind och bada henne när hon är smutsig. Att ett aktivt föräldraskap också ses som manligt.

Som förälder vill jag erbjuda mina barn så många alternativ som möjligt just för att de ska kunna och få välja det som de själva vill välja. Och jag känner att jag därför aktivt måste uppmuntra de saker som samhället omkring inte kommer att uppmuntra. Det är helt oundvikligt att Arvid lär sig leka med bilar. Men det är möjligt att han går miste om chansen att leka med ponnyhästar, och därför tar jag den kampen.

Sedan vad gäller att springa omkring och härja och bete sig ”pojkaktigt” så tänker jag att vi föräldrar ju har olika krav på våra barns uppfostran.För vissa av oss är det viktigt att barn tidigt lär sig att sitta stilla, vara tysta och bete sig som folk. Enligt rykten finns det ju till exempel inte alls härjande barn i Frankrike, varken bland flickor eller pojkar. För mig är just det inte så väldigt viktigt. Det är viktigt att mina barn är snälla i betydelsen godhjärtade, men de behöver inte vara snälla i betydelsen stillsamma och väluppfostrade när de är tre år gamla. Tycker jag, alltså. Väl medveten om att andra tycker annorlunda.

Men. Jag får allergiska utslag vid tanken på att en treårig pojke skulle ges mera härjarutrymme än en treårig flicka. Eller att det är mera okej att en nioårig pojke inte kan sitta stilla än en nioårig flicka. Eller att folk skulle förvänta sig ett ”bättre” uppförande av Ingrid än av Arvid. De barn jag älskar mest, förutom mina egna, är tre fantastiska flickor. Tre ganska härjande flickor som sällan sitter stilla, som sällan kan låta bli att peta på saker och som alltid är uppfinningsrika. Aldrig någonsin handfallna och hjälplösa, på gott och ont. Och aldrig har jag tänkt att de skulle vara pojkiga för att de har de egenskaper som de har. Men jag är helt säker på att många andra tänkt det och på något sätt blir det ju detsamma som att tänka att de är lite ”fel”. På samma sätt som en tystlåten, försiktig pojke som helst undviker fysiska lekar kan ses som lite ”fel”. Trots att ingen av dem ju är fel.  Det är bara vår syn på dem som är ”fel”.

Jag struntar egentligen i om mina barn är könsneutrala eller inte. Jag hoppas bara att de ska få vara som de vill, som de är. Ingrid är en lika värdefull och riktig flicka när hon har tebjudning i prinsessklänning som när hon är en sjörövare som klättrar i träd. Och Arvid är en lika värdefull och riktig pojke när han klär på en barbiedocka med omsorg som när han springer omkring i brandhjälm och avverkar utryckningar. Men bara några av de där sysselsättningarna behöver hjälp på traven. De andra är så givna.

Jag vill, som förälder, ge mina barn något utöver det givna. Jag vill ge dem möjligheter och utmaningar bortom det självklara. Jag vill ge dem en så stor värld som möjligt, helt enkelt.

Det enkla svaret på din tänkvärda kommentar är förstås att du får uppfostra din son som en pojke. Du SKA ju göra det, han är ju pojke! Men du ska naturligtvis också fundera på vad du läser in i begreppet pojke, det ska vi alla göra. Och ingen av oss ska göra begreppet mindre än det egentligen är.