Jag är inte pedant. Snarare typ mosatsen. Orkar inte skämmas över det och ser ärligt talat rätt många fördelar med en mer flexibel inställning till städning.
Men. Till och med min inställning utmanas av småbarnstillvaron. När jag kryper ner i MIN säng på kvällen får jag trängas med brandhjälmar, legobitar, småbilar och pennor. När jag ska äta frukost får jag röja undan pysselalster, dockkläder, barnböcker och vattenfärger för att hitta bordsyta. För att ta mig fram till wc-stolen får jag vada som en stork över ponnyhästar, plastfigurer, leksaksbilar och wc-papper som ju är jätteroligt att leka med.
Jag. Får. Fel. I. Huvu.
Och då är det alltså till och med jag som inte mäktar.
Hur klarar ni det? Ni som är pedanta och passionerade för ordning? Hur överlever ni småbarn? Gör ni våld på er själva varje dag eller finns det system som vi mindre ordningssamma aldrig upptäckt och inte heller kan ge vidare till nästa generation?
H, hon som haft roligare fredagskvällar
De är finast i världen. I alla världar. Men deras ordningssinne gällande allt annat än de egna rummen (!!!) är på minus tusen. Och vissa dagar är mitt överseende lika mycket på minus.
Nästan för lycklig 
Haha känner så igen mig å ja har ”bara” en 1,5 åring! Ja ha aldri vari pedant på något vis, men nu ha ja blivi av någon orsak när e ligger saker precis överallt! Men ja hatar att städa så de får ligg å mina nerver får lida 😉
Jag intalar mig att det är övergående. Med många tonårskillar i huset stiger jag upprepade gånger över 46orna i hallen och vet att jag inom en snar framtid kommer att sakna skorna. Men smulorna på köksbänken gör mig gaaalen…
Hej! Tack för en intressant blogg och detta inlägg är intressant för mig. Jag är lite mer åt det pedanta hållet lagd och klarar verkligen inte av ett ”kaos” här hemma. Med 5 barn blir det onekligen mycket jobb…finns tyvärr inga genvägar här. Försöker lära barnen (tjatar!) att plocka undan efter sig. Lyckas? Ibland…ibland inte alls, barnen är väldigt olika. Barn behöver ju få leka, finnas…men om alla hjälper till lite med att städa undan, blir det inte sååå mycket för en och så hinner alla göra något roligare sen. Brukar ibland avundas de människor som har en mera avslappnad attityd och inte tar stress över oordning, känns så ytligt och onödigt att ägna sin tid på städning. Men det är svårt att ändra på sin personlighet. Lycka till!
1.Belöningssystem för att städa undan typ tarror /kryss på ett ark på tex kylskåpet. När man har raden full går vi på glass/simmar/etc.
2. Städtävling i slutet av dagen. Den som vinner får tex välja kvällsbok eller får en extra tarra om ni har det systemet
3. Ett tag hade vår minsting ett system där ‘Greve Knipendorff’ kom och hälsade på med några minuters mellanrum, och om man inte städade då det var städtid knep greven (och då sprang han skrattande undan men det funkade)
Jag har alltid envisats med att det ska städa det de hållit på med innan nästa ska fram. Precis som på dagis. Det blir övermäktigt annars. Klart mina missar också men det är betydligt lättare när de får det i system att legot ska bort innan nallarna kommer fram. Undantaget är kojbygge då det mesta rivs fram men det märks också efteråt då ingen vill orka ta tag i det. Mammas o pappas sovrum och speciellt sängen! leker man inte i överhuvudtaget. Jag är inte pedant, men gillar inte oordning heller, har jobbat på daghem i många år o är spec. lärare. Barn förstår otroligt bra som 1,5-2 åringar att nu ska vi städa. Nästan lättare i den åldern än med en fem åring. Speciellt femåringar eller äldre som ingen nånsin begärt att ska städa.
Försöker att stå ut med kaoset som två små döttrar åstadkommer (jag och mannen är medskyldiga, inser jag när jag plockar upp saker som nog inte tillhör ett litet barn…) och tänka på att några små vassa saker i sängen och en och annan legobit under foten är så mycket bättre än ett liv i ensamhet. Men ibland är det svårt att komma ihåg, mycket svårt !