För att han är som han är

Det är visst final i kväll. Champions league-final. En i det här hushållet ser matchen och det är inte jag. Bryr mig om möjligt ännu mindre om den här matchen än om finalen i ishockey-VM förra veckan. Hoppas jag inte sårar någon nu.

Jag har sett exakt en CL-final i mitt liv. Det var 2005. Och Liverpool (Fredriks lag) var i final. Vilket lag de spelade mot minns jag inte. Men jag minns att jag såg matchen med min Fredrik, hans bästa kompis Mattias och min syster Emma. Vi hade återvänt till de österbottniska slätterna från studiestaden Åbo och såg matchen i Fredriks pojkrum i den by som viskar hans namn.

Aldrig förr har en fotbollsmatch varit så spännande. Om du såg matchen så minns du matchen. I annat fall kan jag upplysa dig om att Liverpool låg under med 0-3 efter första halvlek. Fredrik och Mattias höll på att gå sönder. Min helt odramatiske man var i upplösningstillstånd. De talade om att inte ens se andra halvlek.

Jag var väldigt positiv. På gränsen till irriterande och käck. Sa saker som:

-Det är ju lika mycket speltid kvar ännu, vad som helst kan hända!

-Ingenting är kört förrän domaren blåser av matchen.

-Nu ska vi inte förlora hoppet, det blir så tråkigt då.

Vi hade inte ens varit gifta i ett år när finalmatchen 2005 begav sig och de roller som fortfarande är våra vid små kriser var redan inkörda. Fredrik blir sur och jag blir… motsatsen.

Nog om det. Tillbaka till matchen.

Drygt en kvart in i andra halvlek gör Liverpool mål. Och sex av fotbollshistoriens märkligaste minuter senare är ställningen plötsligt 3-3. Det som egentligen inte kan hända händer. Liverpool har plötsligt en chans.

Matchen avgörs slutligen på straffar. Och Liverpool vinner champions league 2005! Fredrik och Mattias tar bilen in till Jakobstad och kör några ärevarv runt torget. Det är inte precis folkfest på gatorna, exakt ingen annan verkar vara berörd av det resultat som tar dem till himlen denna sena majkväll.

Det har gått elva år, men jag minns den där kvällen så oerhört väl. Och egentligen inte på grund av matchen. Jag minns mest hur främmande Fredrik kändes för att han brydde sig så mycket om den där matchen och för att han bara gav upp för att det såg lite dåligt ut. Jag minns att jag (igen en gång) insåg hur mycket jag älskar honom eftersom det där främmande inte var det minsta skrämmande.

Vi var trygga i varandra. Med varandra.

Någon dag senare beställde vi t-skjortor.  Varsin likadan. Vi har kvar en av dem, den andra har tappats bort på livets väg för länge sedan. Jag vet inte vems t-skjorta som är kvar. Jag tror egentligen att det är min, men den bor i Fredriks klädskåp och jag bråkar inte. T-skjortan påminner om den där kvällen i maj 2005 som bjöd på den enda fotbollsmatch som någonsin har intresserat mig på riktigt.

Och t-skjortan påminner därmed också om den där samma kvällen som bjöd på en påminnelse om hur mycket jag älskar honom. Trots att han är som han är. Och framförallt; för att han är som han är.

Bild 28-05-2016 kl. 22.07

Jag kan tänka att det var tur att vi beställde t-skjortor när det begav sig. Det är ju faktiskt inte givet att vi får vara med om CL-seger igen. Mycket kan man säga om dem som håller på Liverpool, men medgångssupportrar är de verkligen inte.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s