Världens bästa jobb

20140531-225249-82369436.jpg

20140531-225247-82367668.jpg

20140531-225248-82368043.jpg

20140531-225249-82369830.jpg

20140531-225247-82367111.jpg

Bland alla ord som kunde beskriva studentdagen 2014 är ordet tack det som känns mest rättvist. Vår skola blev 116 studenter rikare. Ännu en grupp människor som kom till oss som nästan barn lämnar oss som åtminstone nästan vuxna. Det är magiskt att få hänga med på ett hörn under tre av de mest avgörande åren. Det är sådant som fyller mig med ödmjuk tacksamhet.

Tack för världens bästa jobb! Inte bäst för att ett långt sommarlov hägrar. Nej. Bäst för att det just nu känns som om det roligaste av allt skulle vara nya kurser, nya texter och nya människomöten igen redan på måndag.

Studentdagen

Jag känner av det. Pirret i alla studenthem just nu. Det är nästan så att jag kan minnas hur spännande och roligt det var när det var min egen tur för tolv år sedan. Nostalgin förde mig till mitt studentdagsalbum. Välkommen med!

20140530-204309-74589785.jpg

Jag för tolv år sedan. Intressant att jag har nästan samma hårfärg som nu, den har ju milt sagt ändrat sig några gånger under åren som gått.

20140530-204435-74675245.jpg

Som andra fick jag ta emot studentmössan av min klassföreståndare Tom. Inte visste eller ens trodde jag då att jag tolv år senare skulle få kröna mina första egna studenter.

20140530-204603-74763064.jpg

Mitt gymnasiegäng. Ja, du ser rätt. Det var bara pojkar.

20140530-204627-74787599.jpg

Och det är inget sådant där falskt ödmjukt och fruktansvärt fånigt om att flickor tenderade att inte tycka om mig. Det var bara det att jag tenderade att tycka väldigt mycket om pojkar.

20140530-204733-74853432.jpg

20140530-204734-74854404.jpg

Min yngsta syster och jag. Samma syster går ut grundskolan imorgon. Hisnande tanke.

20140530-204947-74987946.jpg

På studentmiddag på kvällen.

20140530-205011-75011567.jpg

Den här fantastiska mannen känner du kanske igen! Kanske det största vår årskull i Pedersöre burit med sig. Hittills.

Jag minns tydligt att mina förväntningar inte var så höga men att studentdagen överraskade positivt. Jag minns att resultat och prestationer och poäng betydde noll den där dagen. Alla var vinnare och kungar. Värdefulla och viktiga.

Sådär som det egentligen är alla andra dagar också.

Jag hoppas mina egna, hela skolans och alla andra studenter 2014 får en helt fantastisk morgondag!

Flyttar hemifrån

Plötsligt hänger en hempysslad fjäril på väggen i vårt sovrum.
– Jag gjorde den här åt dig och pappa. Som ett minne från mig när jag flyttar hemifrån.
– Men älskling, du flyttar väl inte på länge ännu?
– Nej! Men jag tänkte att jag gör den nu om jag glömmer då.

Man behöver nog inte vara ens hobbypsykolog för att inse vad som processas.

20140529-145824-53904250.jpg

Hårda åsikter

Många har i dagarna frågat sig hur det kan komma sig att så många finländare röstade som de gjorde i söndagens val. Var finns alla vanliga människor med hårda åsikter? Liksom?

När jag läser kommentarerna till den här artikeln blir det på något sätt klarare. De finns tydligen överallt.

Mycket nu

Jag för en vecka sedan när folk frågade om det är mycket nu inför skolavslutningen: “Nej, inte alls egentligen. Jag tycker faktiskt att det går bara bra. Vi har ju fem perioder i gymnasiet och att avluta den här perioden är inte värre än att avsluta andra perioder. På ett sätt lättare faktiskt eftersom man inte ska starta nya kurser direkt därpå. Nu är det bara att knyta ihop det här och sedan är det sommarlov.”

Jag idag när jag läser mina ord från förra veckan: “Hur tänkte jag då???”

Kvinnan som ville döda

Jag säger inte att det är en förmildrande omständighet. Absolut inte. Att planera ett dåd som skulle kosta en massa oskyldiga unga människors liv är på alla punkter förkastligt, brutalt och fruktansvärt.

Men något i mig brast faktiskt när jag läste att kvinnan som ville döda fick besök av mannen som också ville döda. Och att det var första gången på sju år som någon besökte hennes hem.

Hur många av oss har ens tillstymmelsen av förståelse för hur hennes liv sett ut? Jag säger inte att det inte ger oss rätt att döma, men jag säger åtminstone att jag inte har en aning. Inte en aning alls.

Igen en gång påminns jag om hur bristen på kärlek i nästan alla fall är den största orsaken till de farligaste problemen.

Alla nätter

Skyddsänglarna som jobbar kring Arvid har inte haft en lättsam lördag. Alla dessa stentrappor. Alla dessa öppna spisars vassa kanter. Biljardbordet och pingisbordet som Arvid sitter och helst också står och går på. För att inte tala om pingisbordets hörn. Perfekt höjd för otrevliga möten med ett litet huvud.

Och ändå: åtminstone nästan allt är förlåtet då Arvid utan protester sover som en prins tolv timmar på natten och två på eftermiddagen i ett eget rum i ett hus han träffade första gången igår.

Han har nu sovit klockvarvet runt i över ett år. I regel helt smärtfritt. Och jag tröttnar inte. Vänjer mig inte riktigt heller. Är tacksam alla dagar. Ännu tacksammare alla nätter.

1-1

Ingrid om gården med de röda väggarna:
– Mamma, är det inte vackert här? Jag skulle vilja att vi alltid bodde här i det här mysiga rummet.

Vi har ju bott här i snart tre timmar. Och den absolut största delen av tiden har vi inte varit i rummet. Ändå har Ingrid hunnit städa vårt rum fyra gånger. Hon plockar nitiskt upp allt som stör hennes sinne för ordning, ett sinne som uppenbarligen triggas i Sjundeåskogarna. OM det är där vi är.

1-1 nu då. Till läger i sommar.

Röda tegelväggar

20140523-203159-73919329.jpg

Jag är på en plats där det finns röda tegelväggar. Jag vet inte vad röda tegelväggar är för dig, men för mig är det lägergårdar.

Just de här röda tegelväggarns finns på en lägergård där jag aldrig varit förut. Någonstans i Sjundeå, om jag förstod vår GPS rätt. Rätt nära Evitskog, sa han som också vet att närmsta butik är ungefär 15 km bort.

Här är vi nu med ett trettiotal av sommarens skriftskollägers hjälpledare. Några av dem är på sin fjärde hjälppis-helg och jag älskar att de fortsätter komma tillbaka och att vi fortfarande får ha med dem att göra.

Jag och barnen så att säga testkör läger nu. Hur det går nu blir avgörande för om vi hänger med på läger i sommar. Efter en och en halv timme här lutade det kraftigt åt… nej.

Arvid är, naturligtvis, yrare än vanligt. Han älskar den här enorma byggnaden i två jättevåningar med lite labyrintlik design. Medan jag vände ryggen till och fällde upp hans resesäng hann han fly upp till andra ändan av andra våningen. Vi gick och ropade på honom. Hans buseskratt var vår enda ledtråd. Till sist hittade vi honom på en träbänk i ett brasrum. Ett brasrum som jag seriöst inte skulle hitta till igen om jag ens försökte.

Så att. Nu sover han i sitt rum. Och vi andra ska snart dricka kvällste. Så just nu känns det ju bara bra. Men det hinner ju ändra många gånger ännu.

Stay tuned.