Tog ikväll mitt fotbollsföräldraskap till nya höjder (eller dalar?) när jag gick på fotbollscup som åskådare utan att något av mina tre fotbollsspelande barn ens var med i cupen. I några få plusgrader var jag ute i ett par timmar. Jag vet inte om det är ett tecken på ett stort engagemang eller ett sjukt engagemang. Vet inte om jag vill veta.

Men när jag såg Arvids bästa kompisar spela match bara visste jag att jag var på rätt plats. De här pojkarna har blivit så viktiga för oss alla. Och när Hilde lekte med sina vänner – bästa kompisarnas småsystrar – kände jag att vi inte kunde ha varit på ett bättre ställe. Och när jag fick sitta och prata och skratta med de andra föräldrarna påmindes jag igen en gång om att ingen kväll som tillbringas vid en fotbollsplan är en dålig kväll.

Jag har ju skrivit tusen gånger om varför jag älskar juniorfotboll. Laget, gemenskapen, sammanhanget. Det är samhällsbygge på hög nivå. Men det som händer mellan oss föräldrar på läktaren – nog är det också samhällsbygge på åtminstone någon nivå.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka så mycket om det här. Att vara fotbollsförälder ser inte speciellt roligt ut från sidan, men ai että vad fint det är från insidan. Just nu är livet väldigt ofta scheman och samåkningsplanering och borttappade vattenflaskor och fotbollsstrumpor. Det finns mycket att vara frustrerad över, men jag fokuserar på det goda som alltid väger mer. Redan nu medveten om att jag en dag kommer att sakna det här så mycket.

Den senaste tiden har jag varit väldigt mycket i våren 2019. Den där våren när jag visste allt om det vi skulle flytta ifrån men nästan ingenting om det vi skulle flytta till.

Man behöver verkligen inte vara professor i kärnfysik eller ens klar med grundskolan för att förstå varför jag lever i den våren just nu.

För på dagen tre år sedan satt jag på kreativ skrivkurs för lärare. Vi skulle skriva en dikt som började på samma sätt som en av Edith Södergrans mest kända dikter, Vierge moderne. Googla om du inte minns den.

Min egen dikt såg ut så här:

”Jag är ingen arbetslös. Jag är bara utan jobb.

Jag är inte ens utan jobb, men jag blir det om några månader och det är tillräckligt läskigt.

Jag är en människa som alltid har sett mitt jobb som en stor del av mig själv och därför är det kanske inte så överraskande, men nog så trist, att märka att jag också ser mitt icke-jobb som en stor del av mig själv.

Jag är en längtan.

Jag är trött på att vara det.

Jag går sönder av att vara det.”

Dikten är inte bra, men den var helt sann. Jag skrev om det som gjorde allra mest ont där och då. Tänk att jag vågade skriva den. Och tänk att jag vågade läsa den högt på kursen. Trots att rösten brast på slutet eftersom det här såret inte hade läkt. Alls. Och trots att jag hade skrivit en reservdikt också. Om modet skulle svika. Det svek inte.

Det var en tuff vår, våren 2019. Jag lärde mig massor. Jag vet inte om det var värt det, men jag vet att jag lärde mig massor. Och jag lärde mig massor om mig själv. Och den lärdomen är nog värd ett rätt högt pris. Ändå.

Hela mitt vuxna liv har jag samlat på ljud att somna till. Det blir väl lätt så när man oftast är den som somnar först.

Mitt nya favoritljud: Fredrik och Ingrid som högljutt och engagerat ser fotbollsmatch tillsammans. Det slår nog alla ljud just nu.

För finns det något vackrare ljud än det som bevisar att dina människor har det bra?

Jag kan nog inte komma på vad det skulle vara. Faktiskt.

– Varje dag är jag glad att jag får vara ditt barn.

Hilde Nora Birgitta. Du är balsam för själen.

Vad har jag gjort för att förtjäna dig? Ingenting. Jag fick dig ändå. Som en oförtjänt alldeles underbar gåva.

Varje dag är jag glad att jag får vara din mamma.

Inte var det synd om mig igår när jag gick på bio med Arvid och en av hans bästa kompisar. Men synd om dem var det. De skulle nämligen ha jeans. De som lever sina unga liv i svarta adidasbyxor.

Jag förgicks nästan av skratt när jag hörde deras upprörda telefonsamtal inför biobesöket.

– Tänk att vi måste ha jeans!

– Jag vet!

– Om det börjar brinna kommer vi ju typ att dö!

– Ja! För vi kommer inte ens att hinna ut med våra stela byxor.

Jag iddes inte säga vad jag tänkte. Att de kanske inte är riktigt det landslagsmaterial de tror sig vara om de inte skulle hinna ut på grund av jeans.

Idag fortsatte byxglädjen. De skulle hitta sitt eget par adidasbyxor i en hög med hur många som helst exakt likadana.

– Alltså, jag känner alltid igen mina på hålen!

– Jag också!

För det må finnas tusen par exakt likadana bara hemma hos oss. Och alla är håliga på knäna. Men de är alla håliga på sitt eget sätt.

Tänk. Att vara nio eller tio år och ha en bästa kompis. Som har likadana byxor och likadan filmsmak men framför allt exakt likadan outtröttlig fotbollsenergi. De här två körde sista träningspasset kvart över tio igår på kvällen och första passet halv nio idag på morgonen.

Men inte i jeans, förstås.

Den här bilden är tagen för på dagen tre år sedan. Jag har just suttit en halvtimme på spårvagnshållplatsen på Busholmen och läst Slutet av Mats Strandberg. Om fem minuter börjar min arbetsintervju. Jag tar bilden, skickar den till mamma och systrarna och ber dem tänka på mig.

Jag är inte lika glad som jag ser ut. Jag är allt annat än segerviss. Jag är egentligen motsatsen till segerviss.

Det är 23 april 2019. Om en vecka ska vi vara ute ur vår lägenhet. Tio år i Helsingfors går mot sitt slut. Jag har med stor sorg sagt upp mig från världens absolut bästa jobb och jag har ingen aning om vad jag ska göra i augusti. Den här våren har präglats av uppbrott och vägskäl.

Jag har sökt fyra jobb under de sensate månaderna. Jag har fått noll. Tre lärarjobb har jag sökt och tre lärarjobb har gått till lärare som redan fanns i de skolorna. Jag förstår ju det, men det gör ont. Så jo. Motsatsen till segerviss.

Nu har jag sökt jobb som finlandssvensk läsambassadör. Jag och trettiosju andra. Trettiosju. Så jo. Motsatsen till segerviss.

Den som sitter med facit på hand glömmer lätt hur tungt det är när dörr efter dörr smälls i ansiktet på en. Dörrar man verkligen ville att skulle vara öppna. Men den där våren… Jag kan faktiskt inte riktigt glömma. Minns fortfarande precis hur det känns att ligga i fosterställning och gråta på soffan och börja tvivla. Är jag alls en bra lärare? Bara några veckor efter att årets abiturienter röstat fram mig till skolans bästa.

Det har gått tre år nu. Tre märkliga. Tre bra. Jag fick ju det där jobbet. Var en av två av trettioåtta. Och jag tror det var precis det här jobbet jag skulle ha under precis den här tiden. Jag har lärt mig massor, sett mycket och träffat många. Men det har varit ett jobb som har haft ett slutdatum från allra första början och det slutdatumet närmar sig. Också den här våren har präglats av uppbrott och vägskäl.

Jag är inte jättebra på uppbrott och vägskäl.

Jag är sällan modig nog att skriva om mina fosterställningsstunder när de är. Eller så har jag bara någon slags sund självbevarelsedrift. Men jag skriver absolut om de stunder som har varit. Stunder av tvivel och hopplöshet och av att leta efter svar på varför inte och efter fel på en själv.

Vi är (nästan) alla där någon gång. Det är tungt och mörkt och dåligt. Men ensamt behöver det inte vara. Det är snarare en plats där alla andra människor varit, är eller kommer att vara.

Och det är en plats som har ett slut. Det har blivit bra förut. Så enkelt. Så sant. Så helt avgörande.

Ibland måste vi försöka våga lita på gamla facit.

Vi var på ögonsjuhuset igår. Vi är ju det ibland. Det är alltid lite jobbigt. Dels för att det blir en påminnelse om att det här är och förblir en del av vårt liv och dels för att Hilde måste orka samarbeta.

Hilde var nervös igår. Nervös för att hon skulle få frågor om färger. Men hon var nervös i onödan. Det kom inga sådana frågor.

Jag var också nervös igår. Nervös för att Hilde skulle känna sig pressad att se och misslyckad när hon inte såg. Men jag var nervös i onödan. Hilde var taggad. Redo. Satt rak i ryggen och svarade ivrigt och stolt och snabbt. Lite som om det var frågesporttävling på tv. Och vad hon än svarade – om det stämde överens med bilden på tavlan eller inte – fick hon uppmuntrande beröm av en helt superbra läkare.

– Bra! Vad bra du ser! sa läkaren engagerat. Gång på gång.

Och jag bara tänkte att vi måste ha ett system som gör att människor som hon också i framtiden väljer att utbilda sig inom vården. Och till och med jobba där. Också på den icke-privata sidan.

Mycket kan man verkligen säga om Hilde. Men bra ser hon ju inte. Att hon inte ens en halv sekund behövde känna sig dålig där inne – det är allt.

Nu är jag ju inte ögonläkare och det är knappast du heller. Men vi har alla människor omkring oss och rätt ofta kan vi påverka eller rentav avgöra om de känner sig dåliga eller inte. Det är så lätt att göra en skillnad. Sällan kostar det ens mera. Alltid är det värt det.

– Det här är ingen vanlig dag, förklarade Hilde högtidligt och förväntansfullt när hon vaknade idag på morgonen.

Och nej, någon vanlig dag har det verkligen inte varit. Ingrid skulle vara på tågstationen redan 6.30 på morgonen för en heldag med fotbollslaget i Tammerfors. Arvid skulle på teater med mina föräldrar på kvällen. Och jag… Ja, bara min dag kunde få ett helt eget blogginlägg. Fredrik hade ”bara” vanligt jobb hela kvällen.

Men inget av det där tänkte Hilde på. Hon tänkte på att få bli hämtad tidigt på dagis av mormor och på att få gå på egen shoppingtur och café.

En sådan dag. En på vissa sätt fin dag och på vissa sätt svår dag. En på alla sätt intensiv dag. Vissa dagar känns det onekligen lite trångt. Som om det är nästan för mycket liv som ska rymmas in i en enda dag.

Det är mycket man inte måste, heter en bok som en av mina favoriter, Tomas Sjödin, har skrivit. Och han har så rätt. Han har ju alltid det. Men vissa dagar är det rätt mycket man måste. Också.

Sommaren 2011 fick vi ett missfall. Jag var avgrundsledsen i flera månader sedan. Trodde att jag skulle kunna förhålla mig rationellt och blev tagen på säng av hur otroligt ledsen jag blev.

Det minns jag.

Men jag minns också hur det var att vara avgrundsledsen och samtidigt ha en ljuvlig treåring hemma. Ingen enda av de där dagarna de där månaderna gick ju utan att jag skrattade. Utan att jag i stunder kände enorm glädje och tacksamhet. Samtidigt som jag var ledsen. Hela tiden.

Det är i sanning en insikt. När det finns barn i ens hem finns det en gräns för hur svart mörkret kan bli. De tröstar. Faktiskt. Inte för att de känner att de måste eller ens för att de aktivt försöker utan för att de finns och lever och är.

Så när jag är ledsen söker jag mig till dem. Skriver det här på min telefon i Arvids rum. Han har somnat för tjugo minuter sedan, men jag sitter kvar. Hans sömntunga andetag gör mig gott. Vetskapen om att jag är hans och han är min – vad som än händer eller inte händer i övrigt – är tillräcklig.

Vi har ju hört det sägas ibland, vi i min generation. Att våra barn kommer att vara den första generationen på länge som får det sämre än sina föräldrar.

Jag har länge inte riktigt förstått. Men nu lär sig mina barn ord i samhällslära som jag trodde de skulle behöva lära sig ”bara” i historia. Mycket är oroligt och osäkert, på många olika plan och nivåer. Sjukvården har för lite pengar. Skolan har för lite pengar. Jordbruket är i kris. Hela världen i klimatkris.

Och ändå. Hopp. Vilken grej.

Mitt i allt som är oroligt och dåligt och krisigt i världen så är vårsolen helt magisk också i april 2022. Kanske i synnerhet i april 2022. Och mitt i egna mindre oroligheter och dåligheter och kriser finns vänner som bara finns. De är ännu bättre och ännu mera magiska än vårsolen.

Hopp. Vilken grej. Det ordet håller bestämt på att bli ett av mina allra bästa.